Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.

Gästbloggat hos Skollyftet

Jag blev helt vänligt tillfrågad om jag hade lust att gästblogga hos Skollyftet, och det hade jag, såklart. Att ämnet blev kafferelaterat förvånar nog inte många som känner mig irl. I övrigt vill jag, om ni inte redan är bekanta med Skollyftet, rekommendera er att se er omkring, där finns mycket läsvärt och många kloka skribenter.

Din sociala media-profil värderas

Vi har pratat tidigare om det här med att bland andra lärare, i sällskap med t ex läkare, präster, lokalpolitiker, i vissa aspekter faktiskt är offentliga personer. Inte lika offentliga som rikspolitiker eller stjärnartister, men icke desto mindre i en position där hur man agerar utanför arbetsplatsen kan komma att påverka situationen på arbetsplatsen, och hur man agerar på arbetsplatsen rätt som det är kan komma att påverka ens liv utanför arbetsplatsen också. Går man ut på krogen och dricker sig berusad så finns alltid risken att man, kanske utan att ens vara medveten om det, har blivit sedd av någon elev eller elevs föräldrar. Vill det sig riktigt illa ligger en bild ute på Facebook innan dagen gryr.

Givetvis är det upp till var och en vad man gör på sin fritid, och jag skriver inte för att säga till någon vad h*n bör eller inte bör göra. Jag är nog mest bara nyfiken på hur andra ser på denna aspekt av tillvaron.

I Expressen idag skriver Fredrik Krohnman om hur vi i allt högre grad börjar bli semioffentliga allesammans, i synnerhet när vi söker nytt jobb:

Söker du nytt jobb via en rekryteringsfirma? Bli inte förvånad om företaget ber dig godkänna att de kollar upp hur du har profilerat dig på sajter som facebook, twitter, flickr eller youtube. Detta är nämligen en trend som växer sig allt starkare bland amerikanska rekryterings-firmor, och som säkerligen kommer att prägla rekryteringsprocessen även i Sverige i framtiden.
Nyligen har amerikanska Federal Trade Commission tagit ställning för de företag som arbetar med att lägga ditt liv under lupp, en granskning av ditt privatliv kränker inte din integritet.
Till Wall Street Journal säger Kim Harmer, som till vardags arbetar på en Chicagobaserad rekryteringsfirma, att din sociala medier-profil ”finns där för att bli utvärderad”.

Det här lägger ytterligare en aspekt till diskussionen om anonymitet på nätet som vi hade för en dryg vecka sedan. Man lämnar spår efter sig, oavsett om man skriver under pseudonym eller inte. Precis som då säger jag inte detta som ett hot, utan som ett konstaterande av faktum. Man gör det. Och för en blivande arbetsgivare som försöker skapa sig en bild av den presumtive anställde är bloggar av stort intresse, det är inga nyheter.

Minns ni till exempel mannen som sökte jobb i en annan del av landet, var väl kvalificerad för jobbet men fick nej för att arbetsgivaren läst i mannens sambos blogg att hon var negativ till flytten? Det är ett par år sedan nu, och jag minns inte hur historien slutade, men Krohnmans artikel visar att vårt liv på nätet inte blivit mindre intressant för blivande arbetsgivare, tvärtom.

Företaget Social Intelligence Corp, som specialiserat sig på just bakgrunds- kontroller vid rekryteringar, får lagra dina facebook- pinsamheter i upp till sju år.
Tänk att behöva stå till svars för studentfesten när man vid 25 års ålder sitter på en anställningsintervju.
Vissa rekryteringsfirmor går så pass långt att de, med ansiktsigenkännings- teknik, scannar stora mängder bildmaterial för att se efter om du har ”befunnit dig i olämplig miljö”.
Trist för fotbolls- älskaren i matchtröja som lämnar arenan samtidigt som huliganer börjar gå bärsärk. Eller konsertbesökaren som fångas på bild när artisten får ett plötsligt infall och från scen levererar ett mindre genomtänkt uttalande.
Tesen är för- stås att dina statusuppdateringar och uppladdade bilder är en direkt spegelbild av din arbetspersona, och att det säger mycket om hur du kommer att agera på din potentiella arbetsplats och med dina framtida kollegor.
Gränsen mellan dig och din yrkesroll suddas ut.

Det kan löna sig att vara medveten om att andra värderar ens sociala profil på nätet, inte bara men också på sociala media, och att denna värdering kan få konsekvenser långt utanför nätet. Nätet är helt enkelt en del av den offentliga sfären.