Lärandet

Anne-Marie Körling återger en dialog om läraryrket från härom morgonen:

-Ja men, ingenstans kan man läsa om det. Om man får tro tidningarna och medierna så är skolan så kass, så dålig och att det måste vara fullkomligt hemskt att jobba där, fortsatte mannen. Men så verkar det inte vara?

Ingenstans kan man läsa om vad? Verkar inte vara hur? Och vad svarade Anne-Marie på detta? Läs mer här.

Jag tänker istället prata lite om en annan aspekt av läraryrket än den som avhandlades i morgondialogen, en berikande aspekt som också borde skrivas om i tidningarna och media. Det här med lärares lärande, det som är en förutsättning för yrket, i vardagligt tal kallat fortbildning. Det här med att man som lärare aldrig blir färdiglärd, det finns alltid mer att lära, nya områden att utforska, nya rön att ta del av, nya tankar att tänka, hur ett leder till ett annat och man finner nya horisonter att häpna inför.

Låt mig illustrera med mig själv som exempel:

Under förra läsåret läste vi på Hvilan Pauline Gibbons, vi lärde oss om scaffolding, om att undervisa i språket samtidigt som man undervisar i ämnet och blev påminda om sambandet mellan tänkandet och språket. Nu läser jag Löwing och Kilborn, en bok som bygger vidare på tankegångarna från Gibbons, med fokus på språkets och kulturens betydelse i matematikundervisning. Vi pratade lite om boken på Twitter häromdagen, och det visade sig att alla inte fått ut så mycket av den. Jag finner den givande, men hade bara läst ett och ett halvt kapitel vid samtalets början (två mot slutet av samtalet, inte mycket det heller) och inte direkt hunnit reflektera över det jag läst, så jag kunde inte säga så mycket om det då. Men nu, när jag kommit lite längre, har jag en tanke om vad våra vitt skilda upplevelser skulle kunna bero på.

Ni vet de formuleringar om forskning och beprövad erfarenhet som finns i styrdokumenten? De är rätt omdebatterade, de flesta har nog åtminstone hört dem nämnas. Jag tror det kan vara så att eftersom Löwing och Kilborns bok i mångt och mycket är skriven utifrån beprövad erfarenhet, de framhåller med emfas att texten inte är en forskningsöversikt utan deras syfte är att lyfta fram och synliggöra ett antal kritiska faktorer. De talar utifrån erfarenhet, sin egen och andras, och talar mer om språkets betydelse i matematikundervisning än om matematikundervisning per se. Resonemangen bygger ofta på att läsaren redan har en åtminstone grundläggande uppfattaning om saker som språkliga register, språkförändringar inom en population, sociokultur, scaffolding etc. Har man inte det tror jag att man vinner på att läsa Gibbons innan man läser Löwing och Kilborn. Hon ger en forskningsbaserad grund att stå på och därmed blir läsningen mer givande. Tror jag.

Detta i sig är ytterligare en viktig del i fortbildningen som fenomen: jag påminns hela tiden om hur det är att lära sig, hur viktigt det är att man faktiskt har den grund att bygga vidare på som läraren (eller läromedlet) förutsätter att man har, och hur viktigt det är att försöka försäkra sig om att eleverna har denna grund innan man dundrar vidare.

Jag gläds åt det informella, oplanerade givande samtalet på nätet, på Twitter, på Facebook, i bloggosfären, på andra sociala media. Det gör mitt lärande rikare och mer givande (dessutom fick jag en hel hög intressanta lästips att gå vidare med) att ta del av andras tankar och perspektiv. Det borde tidningarna också skriva om, tycker ni inte?

Annonser

Den tredje platsen

Svd skriver också om kaffe och Facebook, om än inte i samma artikel.

Dels kommenteras reaktionerna på Facebooks senaste uppdatering. I synnerhet är det den lilla diskreta ”tickern” som diskuteras:

 Från och med den senaste Facebook-uppdateringen kompletteras det långsamma strilet av uppdateringar om dina vänners förehavanden av en ”ticker”, som visar alla deras mest obetydliga knapptryckningar. Erla gillar Jonas status, Kristin har kommenterat sin egen status, Linda gillar Teresias status, och Henrik är besviken på nya Iphone 4S. Allt är ryckt ur okända sammanhang och min hjärna försöker förgäves pussla ihop det till någons sorts begripligt narrativ. Mark Zuckerberg tar cut-up-teknik till nivåer som William Burroughs bara kunde fantisera om. Och nu visar tickern något helt annat.

Själv irriterar jag mig mer på konceptet Top Stories – Facebooks uppfattning om vad som betraktas som intressanta uppdateringar har mycket lite att göra med vad jag uppfattar som intressanta uppdateringar. Tickern ser jag knappt i all reklam som skräpar i marginalen.

Understreckaren om kaffets symbolvärde är intressant:

När kaffet nådde Europa från österlandet var det hos britterna den exotiska drycken mest slog an. Dess betydelse beskrivs av Brian Cowan i ”The social life of coffee: The emergence of the British coffeehouse” (2005). De stora framgångarna hängde samman med att det var en dryck som förtärdes offentligt men inte var berusande. Till skillnad från fyllan och tumultet på ölstugorna rådde relativ ordning på kaffehusen, vilket gav möjlighet till städad social samvaro och därmed intellektuellt utbyte, nyhetsförmedling, läsning, agitation och emellanåt förberedelser till samhällsomvälvningar. Både den franska och amerikanska revolutionen brukar sägas ha börjat på kaffehusen.

Jag väljer att koppla ihop just dessa två artiklar därför att där finns ett tydligt samband mellan kaffehus och Facebook (och andra sociala media). Kaffehusen var offentliga mötesplatser, människor kom och gick, somliga tittade bara in en stund, en och annan gick förmodligen bara förbi med en ogillande knyck på nacken, och somliga tillbringade så mycket tid på kaffehusen att de till slut var i princip lika hemmastadda där som i sitt eget hem.

Även om vi i Norden aldrig riktigt fått till någon kaffehusera – här ” blev kaffet en dryck som avnjöts i hemmet. I Sverige har funnits kaféer av kontinentalt snitt, som Berns salonger och gamla Café Continental, men offentligt kaffedrickande var länge förknippat med söta bakverk på konditori” – så har även vi ett behov av

vad sociologen Ray Oldenburg avser när han talar om vikten av en ”tredje plats” (efter hemmet och arbetet), ett ställe där människor kan mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig. I en mening är kaféet då en förutsättning för en vital demokrati.

Men, understryker artikeln, det är inte längre kaffehuset som är denna ”tredje plats”:

på den nya tidens kaféer finner man knappast brokiga, diskussionslystna sällskap som vädrar subversiva idéer. Här är vi i stället ofta ensamma tillsammans, mötesplatsen har blivit en offentlig arbetsplats där gäster sitter för sig själva, drickande varm, ljusbrun mjölk, försjunkna i telefonernas och de bärbara datorernas skärmar under en ljudmatta av reklamradio.

Behovet av en ”tredje plats” har dock inte på något sätt försvunnit, och jag vågar satsa en knapp mot en femma på att ett större antal av dessa gäster som sitter för sig själva faktiskt ägnar sig åt just att ”mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig”. Det är vad de sysslar med, till synes världsfrånvänt försjunkna i skärmarna. De möter människor, som konkret geografiskt befinner sig på annan plats, på Facebook, på Twitter, på G+ och andra sociala media, diskuterar, lyssnar, tar del av och bidrar själva med åsikter, erfarenheter och tankar. Brottstycken av dessa tankeutbyten dyker rätt som det är upp i den förtretliga tickern hos andra av deras vänner, och kanske lockas de också med i samtalet.

Så trots att ytan ser annorlunda ut är världen sig rätt lik, och poeten Jules Michelets ord om kaffet som ”den nyktra drycken, intellektets mäktiga stimulans, som på ett annat sätt än spirituosa befordrar moral och religiositet; kaffet som befriar vår inbillningskraft från moln och dysterhet, som plötsligt lyser upp verkligheten med sanningens blixt” förblir aktuella. I dag behöver vi inte ens befinna oss i samma lokal för att se skenet av blixten.