Kul för att det är sant

Det är fullt möjligt att det bara är jag som tycker detta är kul så jag skrattar högt, men möjligheten finns att det faktiskt finns någon enstaka människa bland mina läsare med lika långsökt humor som jag:

.

Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande?

Inlägget om Skoleriska begreppshierarkier i går kväll ledde till intressanta diskussioner kring om och varför det faktiskt gör skillnad om vi söker gemensamma definitioner på begrepp och uttryck vi och andra slänger omkring i debatterna. Vi konstaterade att vi kan ha flera gemensamma definitioner på ett och samma begrepp, förutsatt att samtliga i diskussionen vet vilket som är aktuellt i vilket sammanhang, men att det riskerar att komplicera saker och ting och ökar risken för missförstånd. Vi konstaterade också att det, ur kommunikationssynvinkel, finns mycket att vinna på att vara så specifik som möjligt.

Ordet skoleriskt är, för dig som undrade, en ordlek, ett konglomerat av orden skolastik och kolerisk. Det kändes lite passande.

Vi pratade en del om skoldebatten som sådan också, i kommentarstråden, och jag skulle vilja ta den diskussionen i ett eget inlägg, för att inte helt virra till saker och ting. Mats skrev:

Det kanske är en obehaglig vandringslegend om den oföränderliga kolossen på lerfötter, som motstår alla reform och revolutionsförsök i kraft av sin institutionella tyngd.

På ett plan kan vi kanske vara tacksamma över att lärarna inte alltid har sprallat med i politikernas ivriga försök att styra skolan, men vi kan liksom inte spela på båda hästarna (att samtidigt njuta av det politiska skyddet och strunta i läroplan)

Just nu är intresset för skolan stort i politiken. Kanske mer för metoderna än för vad vi egentligen vill med skolan.

Jag saknar fortfarande visionerna i diskussionen. Därför behöver vi Dewey.

Dewey är en av hörnpelarna i svenskt skolmedvetande. Han var en amerikansk filosof och psykolog, och är ett av de där ‘namnen’ som skolfolk slänger sig med, och har man lite bakgrundskunskap tänker man sannolikt learning by doing, Vygotskij, pragmatism och, aktuellt i den här diskussionen, demokratisering.

Jag har beskrivit en bild av min vision, mitt utopia, tidigare. Hur ser ni på skolans framtid? Vad kommer att ändras? Vad förblir sig likt? Vart är vi på väg? Vem är det som styr? Politikerna? Lärarna? Eller något mer ogripbart, samhällsandan kanske? Och vad händer om man ställer frågan ”Vilken funktion fyller de hierarkiska strukturerna i undervisningen?”