Världen behöver alla sorters hjärnor

.

Halva elever

I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.

Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.

Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.

Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.

Skamliga diagnoser

Jag har diagnoserna Astigmatisk, Akondroplasi, Gigantosomi, ADHD, Adstringens,  Newcastlesjukan, Asperger, Mykonos, Epicondylit, Borderline, samt samverkande Oculus Dextrum och Oculus Sinistrum. Dessutom är jag gråhårig.

En del av det jag nyss skrev är sant. En del är rent ljug.

En del av det jag nyss skrev syns på utsidan. Annat skulle, om det avslöjades i sociala sammanhang, på ett mikroögonblick permanent ändra hur människorna i detta sammanhang ser på mig. Oavsett om det är något av det som är sant eller inte. Vi människor har oerhört svårt att se människor som människor, vi har oerhört svårt att se förbi det som skiljer personen framför oss från oss själva, eller från den bild vi har av oss själva.

Det gäller oss alla, oavsett vem vi är, var vi bor, i vilken kultur vi är uppfostrade och hur vidsynta vi än vill se oss som.

Och det är en av huvudanledningarna till att vi värjer oss mot att låta utreda våra barn för att få veta om någon av de diagnoser vi talar om som Diagnoser, att vi försöker låtsas som att om vi kan uppfostra bort symptomen eller förklara dem med sociala orsaker behöver vi inte ändra vårt sätt att se på barnen (det behöver vi inte alls göra i alla fall, men eftersom vi gör det mot alla andra anar vi i hemlighet att vi kommer att göra det mot våra barn också). Resultatet blir att många människor i vårt samhälle går omkring med känslan av att de ständigt måste vara på sin vakt mot sig själva – de måste vara lite bättre, lite duktigare, lite ordningssammare, lite effektivare, lite uthålligare, lite mer socialt kompetenta än alla andra för att Den Skamliga Hemligheten inte ska komma ut.

Just nu är jag lite störd över var fokuset i debatten kring Diagnos eller inte Diagnos på skolbarn ligger. Jag hör hur man talar om pedagogernas förhållningssätt, möjlighet att få loss resurser, arbetssätt och visst är det viktigt och relevant. Man pratar om föräldrarnas önskan att ditt och rädsla att datt.

Men barnen själva då? Hur känner de? Hur upplever de situationen? Det är ingen större idé att fråga dem, för de kommer att svara det de tror att man vill höra. Barn gör så. Det är en överlevnadsinstinkt. De kommer att svara vad de tror att den vuxne vill höra. Det gäller alldeles särskilt barn som är medvetna om att de har ögonen på sig, eftersom de upplever sig som varande latare, slarvigare, högljuddare, bråkigare, klumpigare, glömskare, disträare, tankspriddare än andra barn, och att detta är något de borde kunna göra något åt. Om de bara skärpte sig, om mamma bara samlade ihop sig därhemma, om om om… eftersom det är de signaler de plockar upp från omgivningen.

Däremot kan det vara rätt intressant att prata med dessa barn lite senare, när de blivit vuxna, och äntligen fått Diagnosen. De upplever ofta (jag har inte pratat med alla, så jag tar för givet att det inte är lika hos alla, men ofta) en lättnad, en befrielse i att det var inte deras fel. De gjorde så gott de kunde, och omgivningen borde ha hjälpt dem istället för att lägga ytterligare stressmoment på dem genom att försöka låtsas som om de vore helt som omgivningen önskade att de skulle vara och bara behövde skärpa sig.

De har hela tiden varit medvetna om att det är något som är fel med dem. De är inte som alla andra. De har inte samma förmågor. Och de har hela tiden varit medvetna om att detta är något man bör dölja, något skamligt, något fult.

Vet ni om, förresten, att människor med Diagnoser ofta har påfallande hög intelligens? De är ofta blixtrande kreativa och har inte sällan en väl utvecklad förmåga att ta in och processa mängder av information, konkret eller abstrakt lika väl som rent hypotetisk, sätta den i samband med den kunskap de redan har och dra helt nya slutsatser. Det är lite synd att detta inte tas tillvara och uppskattas i samhället, tycker ni inte?

Diagnosen och läraren

Föräldern informerar läraren om att eleven har en diagnos. Läraren tackar vänligt för informationen och lägger till:

-Så bra att vi vet! Då ska vi tänka på det så slipper eleven gå och tänka på det hela tiden.

Det, tycker jag, är ett rätt schysst förhållningssätt från lärarens sida. Diagnosen talar om något om eleven, berättar att vissa saker är svårare för eleven än för många andra, andra saker kan vara lättare. Men diagnosen talar inte om att eleven skulle vara konstig eller annorlunda, utan eleven ska istället få vara helt och hållet sig själv, en elev bland andra.

Att h*n inte ska behöva tänka på sin diagnos hela tiden utan att det som behöver göras annorlunda än för andra elever görs annorlunda, det är lärarens och skolans ansvar. Klassrumsplacering, ljudböcker, extra ljus, stöd i matsalen, vad det nu kan vara som behövs tar läraren ansvar för att det finns och sker. Elevens ansvar skiljer sig inte ett dugg från andra elevers ansvar.

Då kan eleven sluta tänka på sin diagnos och koncentrera sig på sin nyfikenhet och sitt lärande istället.

Det låter som en bra modell. Hon är kloker, den läraren.

Länkar om livet, hur det kan te sig

Mymlan skriver viktigt om hur livet kan te sig när man lever i ADHD – om hur mycket energi och kraft det kräver att vara oerhört snabbtänkt, superfokuserad på en sak och fruktansvärt lättdistraherad, allt på samma gång. Hur stressande det är att göra saker och ting som för vanliga människor inte är något alls när man är tvungen att dela upp varje aktivitet i moment efter moment. Läs, och läs också hennes viktiga ord om bekräftelsebehov. Inte bekräftelsebehov som ‘oh, så duktig du är’ utan bekräftelsebehov som i ‘japps, det är rätt’ och ‘nej, nu blev det fel’.

Att prata om diagnos eller inte diagnos innebär ofta väldigt olika saker för den som får diagnosen och den som står vid sidan av. Många föräldrar säger nej till att låta sina barn bli utredda och pratar om stigmatisering och stämpel. Jag tror att det handlar om att föräldrarna skäms, mer över sig själva och sin upplevda otillräcklighet som förälder än över sitt barn, och att de skäms för att de skäms.

Och det blir bara dumt för alla parter.