Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ‘stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Halva elever

I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.

Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.

Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.

Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.

Svenska lärare – skärp er!

Jag börjar, uppriktigt talat, bli alldeles förbaskat trött på att höra människor berätta om hur de blivit bemötta i skolan när de talat om att de lider av dyslexi, ADHD, Asperger, OCD eller något liknande. Svenska lärare, skärp er. Läs på.

INGEN av dessa diagnoser kräver att man tycker synd om eleven, duttar och daltar med eleven, lindar in den i bomull, gullar med den eller försöker dölja diagnosen, och inte heller att läraren ger eleven någon slags aldrig så välment amatörterapi.

INGEN av dessa diagnoser innebär automatiskt att eleven är ointelligent eller har inlärningssvårigheter.

Samtliga diagnoser kräver att läraren och övrig personal förhåller sig till diagnosen, tar den hänsyn som behövs och ser till att eleven har de hjälpmedel och det stöd eleven behöver. Samtliga diagnoser kräver därtill, inte därefter, att läraren förhåller sig respektfullt till eleven, behandlar den som precis lika kapabel och intelligent som eleven är.

Det behöver sägas.

Det besvärliga barnet

Det var en gång en liten gosse, låt oss kalla honom Anders. Inte för att han heter Anders, det gör han inte, men för att det blir lättare att sätta sig in i hans situation om vi har ett namn att tänka på.

Anders har alltid varit den sortens gossen kring vilken saker och ting bara händer – porslin trillar i golvet för att möbler gungar till när han passerar, han springer in i träd och snubblar på saker och ting för att han har för bråttom när han ska ta sig från en plats till en annan, han trillar ner ur klätterställningar och träd. En liten olycksfågel, helt enkelt.

När Anders börjar i skolan konstaterar fröken att Anders dels har svårt att koncentrera sig, dels tycks ha problem med finmotoriken – att forma prydliga bokstäver i långa rader är svårt för honom, bokstäverna dansar omkring som de vill på papperet, ändrar storlek, rymmer ut på bänken ibland och varje gång fröken går igenom något på tavlan tappar Anders intresset och hoppar omkring på stolen istället, pratar med bänkgrannen, snurrar eller somnar rent utav. Det enda sättet, konstaterar fröken, att hålla Anders intresse vid liv är att placera honom i en ensam bänk längst fram där fröken kan hålla ett strängt öga på honom. Då lyssnar han och följer med.

Anders är född i februari, så det går inte att förklara hans uppförande med att han skulle vara född sent på året. Hans föräldrar är skötsamma människor som klipper häcken till radhuset i tid och är med i rätt sammanhang. Anders syskon är trevliga och prydliga barn som inte har några problem i skolan. Man börjar misstänka att Anders har ADHD, men eftersom lärarkåren på Anders lilla lugna och trevliga skola precis gått fortbildning och fått lära sig att man ska strunta i diagnosen och istället fokusera på individen, på vad som fungerar och inte fungerar för barnet initierar man ingen utredning utan koncentrerar sig på att göra Anders skolvardag strukturerad och lugn. Han flyttas från sin klass till en mindre grupp och får ett enklare schema.

Men inget hjälper.

Anders börjar i tredje klass och kan fortfarande varken läsa eller skriva ordentligt. Elevvårdsteamet ser på varandra och suckar, och man bestämmer sig för att man nog inte har något val längre – man intitierar en utredning, Anders får en diagnos och man kan från skolans sida inte göra annat än konstatera att den välmenta hjälp man gett Anders inte alls varit den hjälp han behövt. Utifrån diagnosen kan man nu istället skräddarsy en lösning som passar Anders, och vips kan han inte bara gå tillbaka till sin klass, han tycks rent förvandlad – han lär sig skriva och läsa på rekordtid, han följer uppmärksamt med i genomgångar på tavlan, saker faller inte längre i golvet omkring honom och han springer obehindrat, utan att ständigt snubbla och skrapa upp båda panna och knä.

I Anders, som existerar någonstans i verkligheten men heter något helt annat, fall visar diagnosen att Anders är fruktansvärt närsynt och det är starka glasögon som behövs. När diagnosen väl ställts var det inte längre någon som föreslog att man skulle strunta i den och fokusera på individen utan Anders fick såklart sina glasögon, världen blev tydlig i konturerna och han kunde slappna av.

Sensmoralen i min historia är helt enkelt den, att diagnoser är verktyg man har till sitt förfogande för att göra tillvaron enklare för individer. Man kan välja att inte använda verktygen, men det är svårare och tar mycket längre tid att slå in en spik med en sko än med en hammare, och resultatet blir sällan lika bra.