Andra luckan i Morricas #adventskalender

Doctor Who är en av de få tv-serier jag faktiskt följer utan att uppleva den som en inskränkning i min tillvaro – tvärtom. Så det är mig en stor glädje att få ge er en av mina favoritscener från mitt personliga favorit-jul-special-avsnitt, med den Walesiska mezzosopranen Katherine Jenkins:

 

Annonser

Objects in the Rearview Mirror

För drygt två veckor sedan trädde den nya skollagen i kraft, även om det inte direkt märks så här mitt i sommarlovet. Den har föregåtts av en allt intensivare debatt under våren, en bitvis konstruktiv, öppen och generös och framåtsyftande debatt om det nya, om vad det innebär, hur man kan dra nytta av sina och varandras erfarenheter och hjälpas åt att axla ansvaret och tillsammans göra detta nya riktigt bra. Men också en bitvis bitter, butter debatt om vem som började och vem som gjorde vad och vem som var dum mot vem först och vem som faktiskt bara är ett oskyldigt offer i detta.

Hakuna Matata i all ära, vi vet alla att det som hänt i det förflutna kan göra ont än idag. Men trots att det som hände för 43 år sedan och mer ändå kan tyckas nära när vi ser på det i backspegeln så går det inte att ändra på. Vi kan lära oss av det, men vi kan inte leva där.

.

.

 

 

Himlen var klar och fälten var gröna

Solen sken ljusare än den någonsin gjort

När jag växte upp med min bästa vän Kenny

Vi stod varandra lika nära som vilka bröder du än kan tänka dig

Det var alltid sommar och framtiden lockade

Vi var redo för äventyret och vi ville uppleva alla

Och det fanns så många drömmar kvar att drömma och så mycket tid att förverkliga dem

Men jag kan fortfarande känna hur tårarna brände när han försvann

De sa att han krashade och brann

Jag kommer aldrig förstå varför någon måste dö så ung

Vi rusade fram, vi var framgångens krigare

Vi hamnade i trubbel men tog oss alltid ur det

Ibland tycker jag att jag kan se hur han frigör sig ur mörkret

Hur han är precis bakom mig och han vinner på mig

Men det var länge sedan och långt borta, oh Gud det känns så långt borta

och om livet bara är en motorväg, då är själen bara en bil

och de saker vi ser i backspegeln kan tyckas mycket närmare än de är