Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.


Annonser

Jodåsåatte….

Nu har vi också

Det är svårt att fotografera saker som reflekterar blixten

Så nu kan jag äta frukost till Nyhetsmorgon om morgnarna (om jag kommer ihåg det), se programmet Debatt till twitterflödet, ja, jag känner hur min populärkulturella bildningsnivå stiger bara av att den står där. På fredag får Maria Montezami dansa på en stor skärm, och i maj ser vi ESC utan att kisa.

Jag är med på banan!

#skolchatt för folkbildare: #fbchatt i och för och med och om #folkbildning

Det är onsdag, och på onsdagar klockan 20.00 finns möjlighet för alla som är intresserade av folkbildning att träffas och utbyta erfarenheter, knyta nya kontakter, nätverka på Twitter under hashtagen #fbchatt

Det är ett informellt samtal som förs, och det sker i god folkbildningstradition helt på samtalsdeltagarnas villkor. Det finns inga krav på att man skall vara en erfaren Twittrare, eller en erfaren folkbildare, inga krav på att man måste vara med varje vecka eller hela timmen, tvärtom – man är välkommen med i samtalet när man kommer, och var man än kommer ifrån har man erfarenheter att bidra med som berikar samtalet.

En moderator finns, och dennes uppgift är helt enkelt att hjälpa till så att samtalet flyter, stötta den som är ny och känner sig osäker i sammanhanget, i övrigt är moderatorn en samtalsdeltagare hen också.

Visst låter det lite mysigt? Välkomna in och var med i samtalet!

2013, #folkbildning, #fbchatt, önskningar och förhoppningar

Det är den första vardagen på det nya året, och det är onsdag. Så vad kan passa bättre att prata om på #fbchattTwitter klockan 20.00 än vad vi hoppas att 2013 skall innebära för folkbildningen. För folkhögskolor, för folkhögskolebiblioteken, för folkbiblioteken och för studieförbunden.

Vad ser vi mest fram emot? Vad hoppas vi på? Vad är det viktigaste som kommer att hända inom folkbildningen under 2013? Hur tänker vi oss att folkbildningen ser ut när vi skriver januari 2014? Som i dag, ungefär som i dag, eller radikalt annorlunda?

Hur ser vi på nätets och den digitala delen av vardagen i folkbildningen? Vilket behov kan folkbildningen  fylla där? Är det självklart att alla kan hantera en dator, att alla som har en smartphone vågar sig ut i cyberrymden utanför den välbekanta, trygga hamnen Facebook? Att alla är digitalt litterata, som det kallas? Att alla kan hantera det ibland lite råa och buffliga klimat som kan uppstå när människor som inte riktigt vill visa att de är rädda att bli osedda försöker etablera sig i gemenskaper på nätet?

Om det pratar vi i #fbchatt i kväll klockan 20.00

Välkomna!

Pliktläsande

Wall Street Journals artikel om hur våra faktiska läsvanor inte bara kan utan faktiskt kartläggs i detalj i dag har väckt uppmärksamhet. Den privata, intima relationen mellan läsaren och boken har förändrats, blivit mätbar och halvpublik.

For centuries, reading has largely been a solitary and private act, an intimate exchange between the reader and the words on the page. But the rise of digital books has prompted a profound shift in the way we read, transforming the activity into something measurable and quasi-public.

Svds Lina Karlberg är en av dem som kommenterar på artikeln, och hon lyfter en intressant aspekt i sin slutkläm:

många med mig kommer nog ändå sitta lite rakare i ryggen när de läser en e-bok framöver. Och att inte avsluta? Glöm det. Jag tänker i alla fall inte riskera att bli tagen på bar gärning.

Jo, jag kan förstå att det känns lite som att bli tagen på bar gärning, att bli påkommen med att fuska, att maska, att inte…

Men vänta nu ett ögonblick?

Varför läser vi? För att kunna imponera på bekanta och omgivningen med hur oerhört belästa vi är, för att skryta och klättra i någon slags intellektuell hierarki?

Eller läser vi för att det ger oss glädje och upplevelser, vidgar våra vyer, ger oss möjlighet att ta del av andras erfarenheter, andras tankar, se världen genom andras ögon, besöka främmande platser, andra tidevarv, andra världar rent utav?

Jag är ju inte alls någon expert i ämnet, men min tanke är att om det faktiskt är så att vi läser för att det ger oss glädje och upplevelser, då kan det finnas en klar poäng med att faktiskt strunta i att läsa ut böcker som inte ger oss varken det ena eller det andra. Jag tror inte det gör någon större skada att faktiskt pliktläsa en roman någon gång då och då, men om man gör det alltför ofta finns en betydande risk att man faktiskt förlorar en viktig aspekt. Man slutar uppleva berättelser, och börjar beta av böcker i stället.

Var och en gör ju som man själv önskar, såklart, men jag kommer fortsätta att strunta i att läsa färdigt de böcker som tråkar ut mig, som inte ger mig något, som är illa skrivna, illa berättade eller bara helt ointressanta för just mig. Livet är för kort för att pliktläsa färdigt, tänk så många fantastiska berättelser man kunde lagt den tiden på i stället.

Skolan och nätet

Det här med IT i skolan.

Det går sådär, kan man säga.

Trots att Sverige är ett av de länder i världen där det genomsnittliga IT-användandet ligger högst. Trots att det fläckvis finns en nykläckt, storögd fascination, en nyförälskad, okritisk passion, finns samtidigt en nyvaken insikt i att svenska lärarkårens genomsnittliga digitala litteracitet inte riktigt motsvarar behoven. Sätter man detta i samband med hur huvudmännens inställning är av vitt skiftande modell:

Det händer väldigt mycket på många ställen. På många ställen händer det väldigt lite. Så det är egentligen en ökande klyfta vi ser i svenska skolor i dag, säger Peter Becker, ordförande för Datorn i utbildningen.

så finner man sig kanske rätt som det är funderande över vad som kan göras åt saken.

Borde vi göra något åt detta? Lite folkbildningsmässigt tillsammans, sådär, kanske?

T ex skulle man kunna tänka sig en lättsam, smått informell fortbildningsinsats där samtliga lärare, i samtliga skolformer, i samtliga kommuner och organisationer, kunnat ägna åtminstone ett par timmar ett par dagar i veckan under sommarlovet åt att göra sig stabilt hemmastadda på nätet. Man kan, om man vill, föreställa sig ett slags faddersystem där de som är hemmastadda redan tar på sig ansvaret för att visa den som känner sig lite borttappad runt, introducerar nykomlingen till sitt nätverk och förklarar hur etiketten fungerar på Twitter, Facebook etc.

Jag tror det skulle innebära skillnad för det där förargliga genomsnittet. Jag föreställer mig att det skulle kunna ge bieffekter också,  göra det lättare att samarbeta lite härs och tvärs över landet och skolformer också. I all enkelhet skulle det kanske rent av medföra att svensk skola är lite bättre rustad när höstterminen börjar än den är i dag?

Visst är du googlad, lilla vän

Trots att jag rekommenderat människor till höger och vänster att se programmet Du är Googlad glömde jag själv, i god Morricansk tv-tradition, bort att se det. Lyckligtvis lever vi i ett förlåtande tidevarv, programmet går i flera repriser och finns därtill på Svtplay.

Så nu har jag sett det.

Vi har pratat om det många många gånger, inte sant? Internet är inte ett privat vardagsrum, inte ett intimt hörn på favoritfiket, inte ens den relativa avskildheten man kan uppleva i ett dubbelsäte på tåget avskild från dem omkring av höga ryggstöd och hjulens dunkande mot rälsen.

Internet är lika offentligt som ett torg, som en myllrande marknadsplats, fylld med försäljare, ficktjuvar, gycklare, ungdomar som visar upp sig för varandra, tiggare, charlataner, människor som möts, sluter affärsavtal, knyter kontakter, umgås, smyger med relationer man helst velat hålla utanför det allmänna medvetandet. Givetvis är samhället skvallertanter där, och alla andra som tycker om att prata om och hålla reda på vem som eventuellt gör vad.

Arbetsgivare googlar arbetssökande och arbetssökande googlar presumtiva arbetsgivare. Människor googlar människor de möter och finner lite intressanta av en eller annan anledning. Elever googlar lärare, och lärare googlar elever. Föräldrar googlar barn, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om barn googlar föräldrar.

Och rätt som det är dyker skvallertanternas giftgröna viskningar upp i sökresultatet. Baktalets gallgula konsekvenser kan drabba hårt i många år efter att det spreds.

Så ser dagens verklighet ut. Man kan bli arg och ledsen och upprörd och förtvivlad och tycka att det är fel och sjukt och vansinningt. Och det kan man ha en definitiv poäng i, men det ändrar inget.

Budskapet i programmet är enkelt, men viktigt:

Vårda din digitala profil! Aktivt och kontinuerligt. Visa vem du är i det offentliga samtalet, med de bilder och länkar du delar, med vilka artiklar du länkar till och kommenterar på. Det är inte svårt, och det tar inte särskilt mycket tid när man väl fått kläm på’t, men det gör skillnad.

Ty du är googlad, och det är inte det sämsta.

.