Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?

Annonser

Tidsresor

Ni vet hur det är, ibland gör man saker som gör att man måste ta omvägen om 2003, och så blir man kvar en stund, mest av nostalgiska orsaker.

Det här med tid är fascinerande, är det inte? Det tycks ju som om vi bara kan röra oss i en riktning, utan möjlighet att påverka med vare sig vilken reell eller relativ hastighet vi rör oss, vi har ingen möjlighet att gå tillbaka och oändra det som ändrats, ogöra det som gjorts, ose det vi sett, olära det vi en gång lärt.

Samtidigt som det tycks som om tiden rör sig i cykler, saker och ting upprepar sig, somliga ofta, andra mer sällan, vet vi att det är en illusion. Solen går (sannolikt) upp i morgon, precis som den gjorde i dag, i går och dagen före det. Precis som den gjort varje morgon. Och ändå inte. Morgondagens soluppgång kommer att vara väldigt lik många tidigare soluppgångar, men den är inte densamma, och ingen av de soluppgångar som följer längre fram i tiden kommer att vara densamma som den i morgon.

Tidens direktionalitet tycks absolut, och tycks hänga samman med fenomenet entropi.

Åtminstone utifrån vad vi vet i dag.

.

.

Nå, jag är tillbaka i 2012 nu, och kan konstatera att jag än en gång måste komma ihåg att ladda batterierna till i morgon.