Doctor Who är en av de få tv-serier jag faktiskt följer utan att uppleva den som en inskränkning i min tillvaro – tvärtom. Så det är mig en stor glädje att få ge er en av mina favoritscener från mitt personliga favorit-jul-special-avsnitt, med den Walesiska mezzosopranen Katherine Jenkins:
I lördags kysstes två av mina favoritkaraktärer i Doctor Who. De har varit gifta länge, så inte ens i ett program där gifta par placeras i våningssängar borde det uppfattas som särskilt kontroversiellt, men si det väckte enorm uppmärksamhet. Inte främst för att den ena är silurian och den andra människa, utan för att de båda är kvinnor.
En gång till.
Två kvinnor gifta med varandra kysser varandra, och det väcker mer upprördhet än död och lidande.
Proportioner, någon?
Efter att lite plötsligt funnit att tiden var inne att lämna ett informellt förtroendeuppdrag som under en längre period infallit med absolut regelbundenhet finner jag att ett sådant i icke försumbar grad fungerar som kronometer.
En återkommande orienteringspunkt i tidsflödet, likt trevligt glimmande ljuspunkter som markerar var leden går och ger vandraren en vink om var hen befinner sig. Utan dessa punkter, noterar jag fascinerad, glider jag ytterligare i min redan tämligen dimmiga tidsuppfattning. Sannolikt ett fenomen av övergående natur, men intressant att iaktta.
Samtidigt fungerar även denna sorts kronometer som en ständigt tickande påminnelse om att tiden går, och inte väntar på någon.
Time chasing time creeps up behind
I can’t run forever, and time waits for no one
Not even me
Hur är det det står i visan? Minns i September den ljuva November? Det är bara Augusti ännu, men terminen är i gång och tiden börjar gå fortare igen. Snart är vi där.
Till dess, för att hålla oss på humör:
I flera kolumner av fullständigt kokande tags #DoctorWho #DrWho #twelfthdoctor på min TweetDeck väntade vi tillsammans, Whovians över hela världen, på tillkännagivandet. Vem vem vem vem? Man eller kvinna? Klockan slog tolv, programmet började, intervjuer, små reportage och hashtaggarna fullständigt exploderade!
Här är han:
Doctor Who
Vi lever i en värld där vi möter och delar upplevelser, i realtid, med människor över hela världen. Ett ögonblick tidigare var vi främlingar, nu finner vi att vi delar något, har något gemensamt. Sociala Media är det vackraste på Internet.
Jag måste erkänna att just fjärde advent kom lite som en överraskning för mig i dag, men jag vill inte beröva er det traditionella adventsyoutubeklippet:
.
Advent betyder ju, sägs det, just väntan, och nu är det bara två dagar kvar.
Snart, nära så nära.
I morgon är det dags för ännu ett evenemang denna evenemangsrika höst – Geekgirl Meetup Öresund går av stapeln i Malmö. Jag ser fram mot det. Senaste Geekgirl Meetup missade jag då något annat dök upp i sista sekund, men jag har hört sägas att det var väldigt givande.
Nyss hemkommen från konferensen FlexLär i Stockholm reflekterar jag än en gång över hur det mest värdefulla jag bär med mig från varje konferens är alla möten med människor. Inspirerande föreläsningar, intressanta utställningar, lärorika föredrag, seminarier som väcker tankar och ny forskning är värdefullt på många sätt, och jag uppskattar det innerligt. Det uppdaterar mina verktyg och gör mig (hoppas jag) bättre på många sätt som (hoppas jag också) kommer elever och kollegor och skolan till godo, men det är möten med människor som glittrar som slipade ädelstenar i mitt hjärta när jag lämnar konferenser.
Den här gången hade jag dessutom ynnesten att få konferensen inramad med två extra dyrbara möten – kvällen innan träffade jag underbara vännen Helena von Schantz på ett supermysigt litet fik, vi pratade och pratade tills en bra stund efter de stängt (förlåt personalen!), och medan jag väntade på tåget hem hann jag hälla i mig koffein med dyrbara vännen CrimsonAnna som dessutom helt omtänksamt såg till att jag kom till rätt perrong vid rätt tidpunkt och hamnade på rätt tåg som gick i rätt riktning så jag kom hem.
”It might be irrational of me, but human beings are quite my favourite species.” ~The Doctor
Somliga av er vet hur dålig jag är på att titta på TV, och hur bekymmersamt det ibland blir när man inte har de referensramar man förväntas ha – när man inte alls hänger med, egentligen, när folk pratar om personer och fenomen i de populära TV-programmern, trots att man försöker låtsas och obönhörligen avslöjas som en bluff så fort en fråga ställs.
Men ett program följer jag, med liv och lust, med själ och hjärta, och kvällens avsnitt var ett av de bästa på många säsonger. Och det vill inte säga lite.
Länge har vi väntat, men nu, äntligen:
.
.
Vi hörs i morgon
På senare tid har flera personer i min omedelbara närhet fallit för mina förföriska locktoner/enträgna tjat. Det innebär att viktiga nyckelbegrepp som sonic screwdrivers och weeping angels plötsligt kan bli en naturlig del av konversationen, och små självklara skämtsamheter som bigger on the inside inte bara möter tomma blickar och irriterat ruskade huvuden, och det gör mig så innerligt glad.
Jag tror inte det går att överskatta värdet av gemensamma referensramar.
Dels bidrar de till att kommunikationen blir smidigare, nyansrikare, mer avslappnad, effektivare och enklare. Kan vi slippa långa ingående förklaringar och mottagaren ändå förstår vad vi vill säga kan vi kommunicera på ett helt annat plan än vi kan när vi osäkert trevar oss fram, söker mötespunkter och aktar oss för att råka säga något som missuppfattas eller stöter. Vi slipper den frustration det innebär att upptäcka, inse eller rent av påminnas om hur mottagarens referensramar gör att det vi försökte säga förvrids till något helt annat, och vare sig vi är överens eller inte kan vi utbyta tankar och erfarenheter på en nivå där vi båda går klokare från mötet.
Dels utgör de gemensamma referensramarna de trådar i en kultur som väver människorna samman, som faktiskt formar och utgör själva kulturen. Klädkoder, musik, sedvänjor, uttryck, språk, dofter, smaker, traditioner, myter, berättelser, allt detta utgör trådar i väven som gör oss till… oss. Individuellt och tillsammans. En främling som nickar och ler när nummer 42 dyker upp är inte längre en främling, utan en människa som tycks dela minst en av mina referensramar, en person som också vet svaret på frågan. Och det mest fantastiska med detta är nog att väven kan bli hur komplex som helst, bokstavligt talat, utan att ta skada eller förvrängas. De minnen smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker vattnas inte ur av att citroner väcker andra minnen, eller mörk choklad med kaffe ytterligare andra. Tvärtom. Ju rikare och mer komplex väven blir, ju rikare blir vår värld.
Don’t blink.
.
You're no different to me 