I afton #skolchatt

Ett torsdagligen återkommande event i min tillvaro, dyrbart och oundgängligt, är #skolchatt. I kväll pratar vi om det här med lärares administration – är den administrativa delen av lärares vardag rimlig i proportion till undervisningen och övriga arbetsuppgifter. Är den för stor, för omfattande, för otydlig, för inrutad, för ostrukturerad eller kanske helt ok?

Välkomna klockan 20!

Kanske inte fullt relaterad musikinslag, men jag kan inte förneka er skägget:

Annonser

Några ord till mina kära kursdeltagare

Jag är ingen Lenngren, så det blir inte på vers, men jag vill ändå passa på tillfället att ge er några ord på vägen:

Planera – använd en kalender, en digital eller en i papper, vilket ni föredrar, men använd en kalender redan från första dagen. Personligen trivs jag bäst med Google Calendar, men det är en smaksak.

Planera in allt – lektioner, enskilda handledningspass och skoluppgifter, såväl deadline som tid för att arbeta med dem (mer än ni tror kommer att behövas, och det är bättre att sprida ut det under flera dagar än att försöka klämma in allt i ett pass), jobb, träning, sociala aktiviteter, restid (glöm inte räkna med förseningar), mat (det tar tid att handla, det tar tid att laga, det tar tid att äta), tvättstuga, tid att vila och tid att sova. Det är två olika saker, och båda behövs.

Dokumentera – skriv ner vilka böcker ni lånar och av vem, och vem som lånar era böcker, anteckningar, pennor eller pengar. Skriv ner vad som har beslutats och kommits överens om i grupparbeten, redan från början. Skriv minnesanteckningar vid lektionsgenomgångar. Fotografera det som skrivs på whiteboard eller be att få en kopia av digitala presentationer, slösa inte tid och fokus på att skriva av det under lektionstid, utan koncentrera er på det som sägs. Gör anteckningar när ni får feedback. Skriv ner det viktigaste som sagts och kommits överens om i samtal med lärare, myndigheter, klassföreståndare, kurator, rektor etc. Papper minns det vi glömmer.

Be om hjälp – under lektionstid, fråga läraren. Om ni inte kan få hjälp direk (ni är ju många i klassrummet och alla får vänta på sin tur, hur frustrerande det än kan kännas), skriv ner frågan och gör en annan del av uppgiften så länge. När läraren har tid behöver ni inte vara oroliga att ha glömt vad det var ni ville fråga, även om ni ägnat er åt en helt annan del av uppgiften, eftersom papper minns det vi glömmer.

Utanför lektionstid – föreslå medstuderande att ni pluggar tillsammans. Fem eftermiddagar i veckan eller en timme i veckan, allt utifrån vad som passar bäst just för er, gör stor skillnad för både studieresultat och klimatet i klassrummet.

Online – använd sociala media, använd Google Hangouts, Skype, Facebookchatten, mail, Google Docs, Evernote etc till att studera tillsammans, till att vara bollplank åt varandra, till att be om och ge varandra stöd och hjälp.

Visa respekt – det kostar inget alls, men gör all skillnad. Ingen älskar alla, men alla kan behandla alla respektfullt.

Var hövlig och artig mot medstuderande, mot lärare, mot övrig skolpersonal oavsett personliga känslor, och oavsett om de är hövliga tillbaka. Det innebär inte att ta skit, men det innebär att inte lägga er egen tid och kraft på att hantera någon annans problem. Blir ni illa behandlade, säg hövligt ifrån. Räcker det inte, be lärare om hjälp. Det ingår i vårt jobb att gör allt vi kan för att bidra till att er skolvardag är lugn och trygg, men mycket få av oss är tankeläsare.

Var lika respektfull på skolgården, i trapphusen, i matsalen, i omklädningsrum, online och på busshållsplatser som i klassrummet. Kom i tid. Kom förberedd. Ta del av information. Var tyst när läraren eller någon annan elev pratar. Svara på frågor. Hur ni uppför er påverkar er skolvardag. Det påverkar skolvardagen för den ni pratar med eller möter. Det påverkar skolvardagen för alla omkring er.

Gott Nytt År! 

 

Om det här med ansvarsfördelning i skolan

Anne-Marie Körling tar upp ämnet skoloro i sin blogg. Hon talar om hur viktigt språket är, hur stor skillnad våra formuleringar gör. Det är skillnad mellan att läraren talar om att inte kunna och att ännu inte ha lärt sig, att ha svårt för något och att behöva närma sig något från ett annat håll. Det gör skillnad i elevens sätt att se på sin egen förmåga, och sin egen potential.

Nej, jag talar inte om att skönmåla, om att släta över, om att bara prata om det positiva, om att bara berömma. Det är absolut nödvändigt att våga tala om det som inte går strålande också, att läraren vågar sätta ord på det eleven i de flesta fall är mycket medveten om, gör det synligt och samtidigt visar att det inte är hopplöst, och inget karaktärsfel hos eleven.

Det är en del av det som är lärarens ansvar i skolan – sätta ord på elevens lärande, lyfta fram, göra synligt och visa att även de delar som kan kännas oöverkomliga är hanterligt. Ett av de verktyg lärare har i detta är den omdebatterade dokumentationen. Genom att dokumentera, skriva ner, formulera i ord gör vi saker synliga, för oss själva och för andra. Vi ger oss en chans att få en bild av utveckling, progression, förändringar, skeenden och mönster som vi annars kan ha svårt att se.

Och inte bara när det gäller enskilda elevers lärande och kunskapsutveckling. Elever är individer, unika personer med unika förutsättningar och unika situationer allesammans. De är också delar i grupper, och utvecklingen och mönstren i dessa grupper påverkar elevernas skolvardag i minsta del, och orsakar i sig en hel del skoloro.

Jag nämnde en bok häromdagen, minns ni? Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Johanna Nilssons debutroman från andra halvan av nittiotalet. Den beskriver en del av hur det spel som pågår på många skolgårdar och i många klassrum runt om i svenska skolor, oavsett huvudman, kan te sig. Gång efter annan lyfter hon fram elevens upplevelse av att lärarna är döva och blinda, inget ser och inget vill se. Hur rastvakterna väljer tolka maktlekar och pennalistiskt beteende som barns oskyldiga lekar, hur läraren väljer att inte se den skarpa markering en centimeters lucka mellan två bänkar är.

Det är svårt att se, det är inget att förneka, och det är lätt att tolka det man faktiskt lyckas få en skymt av som en enskild händelse, och jag måste därför än en gång lyfta dokumentationens betydelse. Genom att dokumentera det man skymtar, det man anar, det man ser, genom att sätta ord på det ger man sig själv en möjlighet att upptäcka det man inte kan se med blotta ögat. Det man beskriver ser man.

Trots att mycket av det man ser, och sätter ord på, kommer visa sig vara just så oskyldigt och enstaka händelser som man anar, så finns en liten chans att man upptäcker något som är av ett helt annat slag också, om man vågar sätta ord på det.

Det är en del av det som är lärarens ansvar, och det är något som kan göra all skillnad i världen för den vars situation blir satt ord på.

Provperspektiv

Det diskuterades prov. Denna diskussion ägde rum i ett forum någonstans i sociala media-sfären men för att inte i onödan hänga ut någon som kanske råkade uttrycka sig lite slarvigt i hastigheten tänker jag inte vara mer specifik än så. Jag hoppas det är i sin ordning?

I diskussionen om prov förekom frågeställningar kring hur man kan föreställa sig att ett prov skulle kunna mäta ”hur bra ungdomar är” och de traditionella argumenten om vikten av olika individer för att ett samhälle skall utvecklas etc.

Och jag tänker, medan jag aktivt avstår från att kommentera i diskussionen i forumet, att antingen har de lärare som använder prov för att mäta hur bra själva eleven är missförstått konceptet, eller så har jag.

Jag går nämligen omkring i den kanske naiva föreställningen att det man har prov till är att stämma av vilka kunskaper och färdigheter i ett givet ämnesområde eleven har uppnått vid ett givet tillfälle, även kallat provtillfället. Att själva poängen med att låta elever skriva prov är att man som lärare önskar få veta om de elever man undervisar faktiskt har de kunskaper och färdigheter de behöver ha för att gå vidare till nästa nivå, moment, steg, kurs eller vad det nu råkar röra sig om. Om de har det går man vidare. Om de inte har det tar man om det som behöver tas om.

Och det är allt.

Ett icke godkänt provresultat tolkar jag helt enkelt som att ‘eleven är inte helt redo att gå vidare än. Eleven behöver ett par saker till annars kommer det bli onödigt svårt längre fram’ och ett godkänt provresultat som ‘det var det, nu går vi vidare’.

Sen undrar jag, såhär i en eftertanke innan jag trycker på posta, om det kan finnas någon risk att elever får för sig att provresultat säger något om hur bra människor de är, kanske rent av i jämförelse med andra som skrivit samma prov, om lärare ibland råkar uttrycka sig på ett sånt sätt att man kan få intrycket av att de ser prov som människovärdesmätare snarare än avstämningar?

#skolchatt

Att det är torsdag i dag innebär att det är #skolchattTwitter från klockan 20 till klockan 21. I kväll pratar vi om hur man går till väga för att dokumentera elevers kunskapsutveckling och lärande. Vi pratar om saken från ett rent handgripligt perspektiv – använder vi papper eller datorprogram, spar vi vår dokumentation på en dator, på en server eller i molnet etc – och från ett mer kunskapsfilosoferande perspektiv – vad dokumenterar vi och vad skriver vi om det, kan man dokumentera en process, och hur förhåller vi oss till den kunskapsutveckling vi kan se som inte riktigt har med målen att göra? – till det tidsperspektiv som ofta lyfts i debatten – hur ska man hinna med att dokumentera det som händer i ett klassrum under en lektion och hur ska man komma ihåg vad som hände och vem som gjorde vad på morgonlektionen när man äntligen kan sätta sig för att skriva framåt tre på eftermiddagen?

Visst låter det som om det kan bli en givande timme?

Världens Bästa Skitskola som sänds samtidigt  kommer jag att se klockan 21 så jag slipper splittra mig eller välja bort det ena eller det andra.

Rättvisa eller rättvisande betyg?

Som många andra läser jag GPs artikel om skillnader i hur Nationella Prov bedöms på olika skolor och av olika lärare.

 I nästan hälften av de insamlade proven från 62 gymnasier åren 2009 och 2010 satte de omrättande lärarna ett annat betyg, i huvudsak ett eller flera betygssteg lägre, än ursprungsrättaren.

Mest anmärkningsvärt är att Skolinspektionens lärare för var nionde elev satte betyget IG i fall där berörda skolors egna lärare hade bedömt provet vara värt ett MVG.

Och det är ju bekymmersamt i och för sig, men uppriktigt talat, har vi inte anat det? Det har olika orsaker – lärare som vill sina elever väl och i missriktad välvilja ”snällrättar”, delar av eller rent av hela prov är mindre väl utformade, rättningsmallarna är otydliga, föräldrar sätter press på rättande lärare, huvudman vill höja skolans betygssnitt och sätter press på rättande lärare… och det finns fler varianter.

Men det som fångar min uppmärksamhet i artikeln är en formulering i början av artikeln. Ja, själva inledningsmeningen, faktiskt:

Hur rättvisa är betygen?

Och jag frågar mig, och er om ni vill fundera med mig kring saken, om det är rätt fråga att ställa i sammanhanget? Borde man inte istället fråga sig:

Hur rättvisande är betygen?

Går det att titta på betyget och läsa av i betygskriterierna vilka kunskaper den betygssatte visat upp, eller ger betygen snarare en indikation om vilket betygsgenomsnitt skolan önskade visa upp, hur mycket betygssättaren tyckte om den betygssatte eller hur inflytelserik den betygssattes föräldrar är i den aktuella kommunen?

Rättvisa betyg är betyg satta på samma villkor – om alla finge ”snällbedömningar” och ett eller två betygssteg över sina faktiska kunskaper av välmenande lärare vore det rättvist. Om allas betyg höjdes ett steg för att polera det genomsnitt skolan visar upp vore det också rättvist. Inte rättvisande, men rättvist. Lika fel, och lika vilseledande för alla.

Och vem i hela friden skulle tjäna på det?

Uppdatering: Christermagister, Fredrikbloggen, Ordklyverier, Helena von Schantz, SVD, SVD, DN, Expressen, LR tar också upp frågan.

Arbetsbesparande dokumentation

Väl medveten om att inte alla håller med mig vill jag ändå rekommendera den som står i begrepp att gå ut i läraryrket, vare sig ni precis börjat, snart är färdiga med eller överväger att söka till en lärarhögskola, att lägga krut på att få in en fungerande dokumentationsrutin. Ni kommer att spara så mycket tid och möda att det är nästan löjligt. Oavsett vilken nivå ni kommer att undervisa på.

Hur man gör det rent praktiskt är i mångt och mycket upp till var och en, jag rekommenderar att man provar olika modeller tills man hittar den som känns enkelt och logisk för en själv. För min del är det till stor hjälp att hålla i minnet att syftet med min dokumentation främst är att kommunicera med mig själv i framtiden. Jag kommer att behöva komma ihåg hur det gick förra gången för att kunna se om det går framåt, jag behöver komma ihåg vilka som gjort ett visst moment och vilka som missat det. Jag behöver komma ihåg vad jag pratat om och vad som frågades om, och jag behöver ha någon form av karta över vilken väg vi gått när läsåret är över.

Jag personligen använder kombinationen OpenOffice Calc och Dropbox för syftet. Jag använder en hel del färger, och ett och annat diagram, jag upplever att det ger mig en möjlighet att med en snabb blick få en överblick av läget. Jag gillar möjligheten att addera kommentarer, och hur arken kan bli hur stora som helst utan att prassla eller falla ner på golvet. Dessutom känns det tryggt att ha en kopia i molnet, i fall min dator en dag säger *poff* och skickar upp svarta röksignaler eller jag behöver komma åt dokumentationen från någon annan dator. Andra föredrar att använda papper och pärmar eller gummibandsmappar med eller utan flikar. Ytterligare andra föredrar att använda något av de dokumentationsprogram som erbjuds med många lärplattformar.

Hitta modellen som passar dig, och dokumentera så mycket som möjligt. Det ger dig utrymme och frihet att vara lite tankspridd, att bli sjuk eller att resa bort ett tag.

Det finns sämre alternativ.