Den öppna dörren

En reflektion kring dörrar får mig att fundera på det här med arbetstid igen. Texten handlar om hur det är att vara chef, men jag kan tänka mig att jag inte är den enda lärare som känner igen sin arbetsvardag i beskrivningen:

Jag har ett stort gäng med direktrapporterande personer. För dem står min dörr alltid öppen, det är något som vi chefer fått lära oss är viktigt. Open door policy! Problemet är att jag faktiskt blir avbruten hela tiden. Jag får inte göra klart det jag håller på med, jag får ingen arbetsro. De små stunderna hackar upp hela min dag och jag undrar hur effektiva de där samtalen egentligen är.

Jag är en fasligt opraktisk kollega på många vis, en sån som behöver långa oavbrutna sjok av ostördhet för att kunna tänka, reflektera och komma fram till något. Och när jag säger ostördhet så menar jag det på eremitnivå. Tänk svårtillgängliga grottor. Tänk Kappadokien. Varje avbrott, hur vänligt, litet, hövligt eller omtänksamt det än är, i det läget gör att jag måste backa tillbaka en bit och börja om därifrån. Det gäller när jag planerar, det gäller när jag förbereder och efterarbetar, och det gäller i särskilt hög grad när jag ger feedback på elevers arbete.

Signaturen Pia Plopp, som skrivit artikeln, har en fundering på hur hon skall lösa problemet:

Vad skulle hända om jag ställde lite större krav på de som traskar rakt in på mitt rum? Om jag bad om möjlighet att förbereda mig? ”Jag tycker att det är viktigt att det blir ett givande samtal och därför vill jag veta innan vad det är du vill diskutera. Jag vill även avsätta tid så att jag kan fokusera ordentligt på just dig och ditt ärende.” Typ.

Efter den här kaotiska veckan, med en miljard spontansamtal om allt från serverkonfigurering till kärleksproblem, har jag bestämt mig för att göra ett litet experiment. Mina medarbetare kommer att få veta hur jag fortsättningsvis vill att vi kommunicerar. Att jag mer än gärna tar mig tid, men att jag vill skapa bättre förutsättningar för mig att kunna vara en engagerad samtalspartner och ledare.

Det är ett sätt, att strukturera och avgränsa sin tid på arbetsplatsen, helt enkelt tala om att mellan klockan X och klockan Y är jag helt tillgänglig, men från klockan Y till klockan Z måste jag fokusera på mina andra arbetsuppgifter.

Jag använder en annan metod – när jag befinner mig på skolan (och inte har lektion, givetvis) är min dörr bildligt talat (mitt arbetsrum ligger i biblioteket, och jag delar det med kollegor, så den bokstavliga dörren är stängd av hänsyn till andra än mig) öppen, och jag ägnar mig åt de där mer pyssliga arbetstuppgifterna som inte kräver att jag går in i eremit-läge, och blir inte det minsta störd när än det knackar på dörren och någon kikar in eftersom det där behov av att prata en stund om ett eller annat, fråga om något, be om hjälp eller råd eller bollplankande eller vad det nu kan vara uppstått. Är jag på skolan är jag tillgänglig. Det är rätt skönt.

Eremitdelen av arbetet förlägger jag till förtroendetiden, helt enkelt, och ägnar mig åt någon helt annanstans.

Så gör jag, och det funkar ypperligt för mig. Andra gör på andra sätt. Jag tror det är viktigt att hitta sina rutiner kring det här med ostörd arbetstid och tillgänglighet, och jag tror det är rätt individuellt hur man gör det, inte sant?

Pengar och betyg

Jag läser vad Jan Guillou skriver om betygen i Aftonbladet och finner, smått förvånad, mig själv nickande instämmande:

Rika barn får i allmänhet bättre betyg i skolan än fattiga barn. Så har det alltid varit och orsakerna är lätta att se. I rika hem är utbildningsnivån högre än i fattiga hem och rika föräldrar är inriktade på att barnen skall göra karriär i samhället genom högre utbildning. I rika hem finns inget behov av att ha självförsörjande barn och det är inget problem att barnen studerar några år utan att bidra till försörjningen.

Det handlar inte om begåvning (även om många rika vill tro det) och alltså är det en fråga om en orättvis ordning och ett lika logiskt som klart uttryck för klassamhället.

Det han skriver uppfattas ofta som så självklart att det helt enkelt inte nämns i debatten. Man tar för givet att det är underförstått, man glömmer att det finns människor som så gärna vill tro att det handlar om begåvning och kanske, förbjudna men förekommande tanke, gener och härstamning.

Pengar garanterar inte lycka, men de ger valmöjligheter. De öppnar dörrar och för med sig ett kontaktnät som i sin tur öppnar ännu fler dörrar. Pengar ger en möjlighet att ta del av upplevelser som vidgar ens horisont, till resor och möten och insidan och baksidan av platser vi andra annars bara ser utsidan på, om ens det. Och pengar ger, som Guillou påpekar, möjlighet för föräldrarna att ge barnen bästa möjliga förutsättningar för studier, med tid och utrymme, hjälpmedel och hjälp vid behov eller önskemål.

Detta gör stor skillnad, och att blunda för det och låtsas som om det inte vore så är inte bara att lura oss själva, det är att bedra dem som redan har förre möjligheter, dem för vilka många av dörrarna är stängda. Dem vi säger oss värna. Dem, för vilka möjligheten att jobba sig till ett toppbetyg är den enda nyckeln till dessa dörrar.

Det bör vi också förhålla oss uppriktigt och ärligt till.