Gemensamma referensramar

På senare tid har flera personer i min omedelbara närhet fallit för mina förföriska locktoner/enträgna tjat. Det innebär att viktiga nyckelbegrepp som sonic screwdrivers och weeping angels plötsligt kan bli en naturlig del av konversationen, och små självklara skämtsamheter som bigger on the inside inte bara möter tomma blickar och irriterat ruskade huvuden, och det gör mig så innerligt glad.

Jag tror inte det går att överskatta värdet av gemensamma referensramar.

Dels bidrar de till att kommunikationen blir smidigare, nyansrikare, mer avslappnad, effektivare och enklare. Kan vi slippa långa ingående förklaringar och mottagaren ändå förstår vad vi vill säga kan vi kommunicera på ett helt annat plan än vi kan när vi osäkert trevar oss fram, söker mötespunkter och aktar oss för att råka säga något som missuppfattas eller stöter. Vi slipper den frustration det innebär att upptäcka, inse eller rent av påminnas om hur mottagarens referensramar gör att det vi försökte säga förvrids till något helt annat, och vare sig vi är överens eller inte kan vi utbyta tankar och erfarenheter på en nivå där vi båda går klokare från mötet.

Dels utgör de gemensamma referensramarna de trådar i en kultur som väver människorna samman, som faktiskt formar och utgör själva kulturen. Klädkoder, musik, sedvänjor, uttryck, språk, dofter, smaker, traditioner, myter, berättelser, allt detta utgör trådar i väven som gör oss till… oss. Individuellt och tillsammans. En främling som nickar och ler när nummer 42 dyker upp är inte längre en främling, utan en människa som tycks dela minst en av mina referensramar, en person som också vet svaret på frågan. Och det mest fantastiska med detta är nog att väven kan bli hur komplex som helst, bokstavligt talat, utan att ta skada eller förvrängas. De minnen smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker vattnas inte ur av att citroner väcker andra minnen, eller mörk choklad med kaffe ytterligare andra. Tvärtom. Ju rikare och mer komplex väven blir, ju rikare blir vår värld.

Don’t blink.

.

Annonser

Don’t Panic!

Det är den 25 maj i dag, den internationella handduksdagen. Betydelsen av en handduk kan inte underskattas, och i the Hitchhiker’s Guide to the Galaxy lär vi oss följande:

A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value. You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapours; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (such a mind-bogglingly stupid animal, it assumes that if you can’t see it, it can’t see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

Happy Towel Day!

So long, and thanks for all the fish

Min konstnärliga förmåga är mycket begränsad. Några original-Morrica kommer aldrig komma ut på marknaden (och det är något marknaden kan vara lite glad över), men en och annan installation har inträffat.

Denna är högtidligen namngiven efter en av de absolut bästa böckerna i världen:

So Long, And Thanks For All The Fish