Kärlek, sex och sånt

Det här händer ibland: jag blir tillfrågad om relationsråd. Ja, jag vet, vem är jag att… men det ändrar inte faktum, frågan ställs. Och jag svarar. Eftersom frågan ställts från flera håll under den senaste månaden kommer här, sprungna ur iakttagelser av framgångsrika och mindre framgångsrika uppvaktningsritualer:

Morricas råd till den som frågar hur hen skall göra för att inte bara fånga utan också behålla sköna möers och/eller junkrars uppmärksamhet.

Visa dig inte på styva linan. Skryt inte. Tävla inte. Försök inte briljera. Inte ens femåringar är söta om de ständigt springer runt och hojtar ‘titta på mig, titta på mig’.

Ta istället tillfällen att lyfta fram hen i akt. Ge hen utrymme att glänsa, ge hen möjlighet att imponera. Fråga om hen om hens intressen, åsikter, tankar och lyssna på svaren. Visa att du lyssnat.

Vänta inte på tillfället att börja prata om dig själv. Bli inte sur om hen inte frågar om dig och dina intressen.

Var trevlig. Var gärna rolig och skämtsam, men aldrig på hens bekostnad, och inte på någon annans bekostnad heller. Du vet inte i vilken relation hen står till den du kommenterar på. Var hjälpsam och generös, men inte skrytsamt slösaktig.

Var dig själv. Det är fruktansvärt arbetsamt att gå och låtsas vara någon annan, och du kommer förväntas leva upp till den bild av dig själv du ger.

De råd och tips du får i boken the Game gör dig till en skitstövel, och ingen särskilt charmig sådan heller. Läs den för vad den är – en inblick i hur bedragare som önskar förvandla dina pengar till sina, och boostar sitt ego på din bekostnad, lägger upp sin strategi.

Hämnas aldrig. Ingen mö och ingen junker är skyldig dig vare sig uppmärksamhet eller sex, och bitterhet klär ingen.

Och så le lite. Det gör dig vacker.

Lycka till!

Divertissemang #blogg100

There, surrounded by the seductive dances and the melodious strumming of guitars, I learned the melodramatic visions that each tango contained.

From Tango Sex and Rythm of the City by Mike Gonzalez and Marianella Yanes

Recommended reading

 

Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) […]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?

Elitklasser är en väg

I Lärarnas Nyheter berättar forskaren Eva Myrberg att hon anser elitklasser vara helt fel väg att gå för att förbättra kunskapsresultaten i svenska skolan.

De viktigaste faktorerna för att höja kunskapsresultaten är enligt Eva Myrberg i stället minskad segregering och hög lärarkompetens och lärartäthet. Det är en slutsats som även Skolverket drog i en rapport förra året, där man konstaterar att ökad segregering är negativ för kunskapsutvecklingen.

Jag förbryllas över de retoriska likhetstecknen som ibland sätts mellan spetsutbildningar, eller elitklasser som media föredrar att kalla det, och segregering. Det handlar inte om avgiftsbelagda utbildningar, dit bara överklassen och de rikaste har tillträde. Man behöver inte tillhöra en speciell släkt eller ha föräldrar som arbetar på vissa företag för att komma in. Man behöver ha intresse och förkunskaper nog att klara av utbildningen, hemkommunen skall, om jag förstått det hela rätt, stå för avgifterna.

Spetsutbildningar är inte rätt väg för alla, men det är inte heller fel väg för alla. Det är en väg, bland många.

Jag ser en möjlig väg ut ur segregationen, en väg bort från slitna förorter och tröstlöst nedrustade skolor, en väg ut ur glesbygdskommunens avtynande möjligheter, en väg som leder mot ett annat liv med större möjligheter och vidare horisonter. Inte för alla, givetvis, alla vill inte plugga, alla är inte språkintresserade eller mattefascinerade, och det vore grymt att försöka tvinga dem, men för dem som är det tycker jag det är rimligt att låta vägen ligga öppen.

Mitt Utopia

Bloggaren Sökarens Skoltankar nämner i ett inlägg om elevinflytande helt vänligt mina tankar kring hur skolan borde se ut i framtiden. Jag blir alldeles inspirerad till att skriva lite mer om saken. Först en bakgrund. Såhär skrev jag i oktober i fjol:

Jag drömmer om att det någonstans i världen ska finnas ett land, kanske t ex ett avlångt ett långt uppe i den höga nord, där kunskap och bildning står högst i kurs. Ett land dit människor kommer resande för att gå i skolan, för att forska, ta del av andra forskares arbeten. Dit människor kommer resande för att filosofera och studera i åratal, där det finns fantastiska skolor i varje stad, världsberömda universitet och sjukhus bättre än någon annanstans i världen, eftersom detta är det land som ligger först i forskning inom de allra flesta områden. Ett land där bildningsnivån bland människorna är så hög att människor kommer resande för att gå korta kurser under sina semestrar, bara för att försöka uppnå en känsla av att de också är en del av denna bildning.

I detta land skulle givetvis kulturen blomma, ty en viktig del av bildning är ju kultur. Teatrar, konserthallar, konsthallar, gallerier och konstskolor av alla de slag skulle finnas i varje stad.

I ett sånt land, där man tar bildning och kunskap på så djupt allvar, vore det självklart att bildningen finns tillgänglig för alla, men inte tvingas på någon. Det vore till exempel självklart att Internet är väl utbyggt, och finns tillgängligt även i den avlägsnaste avkrok. Det vore självklart att biblioteken är välsorterade, och att utgivningen av inlästa böcker sker parallellt med utgivningen av böcker i pappersformat, lika självklart som att alla publika datorer, utan undantag, tillhandahåller talsyntes så att servicen är tillgänglig för den som inte självklart kan läsa skriven text också.

Skolan, i detta Utopia, är ingen kunskapsfabrik och ingen likriktningsinrättning. Skolan är ett kunskapstempel dit alla är välkomna. Lärarnas uppgift i detta tempel är stor – dels är det deras ansvar att ny kunskap finns tillgänglig för den som vill ta del av den. Därför måste lärarna hela tiden ta del av det nya, fortbilda sig och lära sig mer. Dessutom är det lärarnas ansvar att guida alla de människor som kommer till templet, att visa dem vilken väg de bör gå för att nå fram till den kunskap de vill finna.

Jag är nämligen övertygad om att i ett samhälle där var och en får ta den bildningsväg som lockar dem mest kommer det att finnas entusiasmerande lärare i alla inriktningar, och det kommer att finnas tillräckligt många som väljer varje riktning för att samhällets alla behov skall fyllas.

För att alla människor skall ha möjlighet att ta del av all denna kunskap, om de så önskar, måste alla ges verktygen de behöver för att kunna ta för sig – man måste inte kunna avkoda (det finns talböcker och talsyntes) även om det gör saker och ting enklare om man kan, men man behöver kunna ta till sig skriven information och kommunikation. Man behöver själv kunna kommunicera, både i tal och skrift. Man behöver kunna tänka matematiskt, inte bara kunna räkna. Man behöver kunna lyssna, och man behöver kunna hantera informationsmängder, oavsett om den finns i tal, i pappersformat, digitalt eller i något annat format. Man behöver få lära sig att värdera och analysera, att dra slutsatser och att sätta saker och ting i samband med varandra, och man måste få öva upp dessa förmågar under mild vägledning från kunniga pedagoger. Man behöver en del annat också, och framför allt är det superviktigt att man får allt detta oavsett var man bor i landet.

I Utopia tvekar man inte om sambandet mellan kultur och kunskap. Färg, form, skapande, musik och rörelse har lika självklar plats i skolan som välutrustade naturvetenskapliga laboratorier, kreativa och flexibla lärandemiljöer, välutrustade tillgängliga arbetsplatser, pelargångar och uppdaterade bibliotek. Utflykter härs och tvärs är inte bara avkoppling utan viktiga pedagogiska redskap i skolan, och utnyttjas som sådana frekvent. Man har också klart för sig att sammanhang är essentiellt, och samarbetar därför ständigt över alla fiktiva gränser som spelar stor roll i många skolor idag.

Och man glömmer inte hur viktigt det är med lusten och glädjen! Skratt och lek, fånigheter och djupaste allvar förekommer på alla nivåer i skolan.

Ungefär så ser en grovhuggen bild av mitt Utopia ut.