Hen i offentligheten

Jag besitter förmågan att bli orimligt och oförutsägbart entusistisk över plötsliga grammatiska finesser i sammanhang. T ex att utan att anstränga mig det minsta finna att jag använt hen tre gånger i förarbetet till ett dokument som kommer vara såväl offentligt som officiellt när det är klart.

Wiiee! Jag är så förtjust i detta nya lilla pronomen. Jag är förtjust i att en ordklass jag ofta hört beskrivas som sluten visar sig vara öppen. Och jag är så förtjust i att jag numera allt oftare inte ens noterar att jag använder ordet, det liksom bara blir.


Annonser

Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


12

I flera kolumner av fullständigt kokande tags #DoctorWho #DrWho #twelfthdoctor på min TweetDeck väntade vi tillsammans, Whovians över hela världen, på tillkännagivandet. Vem vem vem vem? Man eller kvinna? Klockan slog tolv, programmet började, intervjuer, små reportage och hashtaggarna fullständigt exploderade! 

Här är han: 

Doctor Who

Vi lever i en värld där vi möter och delar upplevelser, i realtid, med människor över hela världen. Ett ögonblick tidigare var vi främlingar, nu finner vi att vi delar något, har något gemensamt. Sociala Media är det vackraste på Internet.  

Miljön i litteraturen

Författaren Nene Ormes funderar i sin blogg kring genren steam punk, och vad det var hon egentligen menade när hon eventuellt (sannolikt inte) sa något om att genren eventuellt kanske börjar vara lite mättad:

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

och det fick mig att fundera på miljö i litteraturen, rent generellt, på hur den ibland utgör en bakgrund, en kuliss man skummar förbi, knappt noterar och inte lägger på minnet; och på hur den andra gånger är en så oundgänglig del av den faktiska berättelsen att minsta skiftning i kulören skulle påverka såväl stämning som historia märkbart. Efter en kort avvikelse in i klassrummet – hur arbetar vi kring miljön i berättelsen när vi undervisar litteratur? Lyfter vi den aspekten? Belyser vi den och gör eleverna, de läsare in spe vi möter, uppmärksamma på hur miljöbeskrivningarna påverkar vår uppfattning om det som utspelas i berättelsen? Diskuterar vi alls hur de litterära karaktärernas förhållande till sin miljö påverkar vårt eget sätt att se på omvärlden? – läser jag i DN om idéhistorikern Sverker Sörlins resonemang kring just detta: hur miljön och klimatet hanteras i skönlitteraturen påverkar hur vi förhåller oss till miljön och klimatet i den konkreta verklighet vi bebor

när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.

Sörlin har helt rätt. Vi människor behöver berättelserna, genom berättelserna skapar vi samhället och vår plats i det. Det är genom berättelserna vi formar vår uppfattning om verkligheten, genom berättelserna vi bygger upp vår handlingsberedskap, vår förståelse för andra människors reaktioner på våra handlingar. Vi prövar olika scenarion i berättelser, och vi får del av andras erfarenheter och kunskaper och blir bättre rustade för livet.

Därför behöver vi se miljön i berättelserna, och författare och berättare behöver, som Ormes, fundera över och fundera igenom den miljö de placerar sina berättelser i, oavsett om miljön spelar en aktiv roll eller bara är. Vi har inte lika stort behov av de förnumstiga, tillrättalagda, förmanande, präktiga berättelserna skrivna för att skriver oss på näsan hur vi ska och bör och borde, utan vi behöver berättelserna om hur livet kan komma att te sig, vad vi kan komma att ha att vänta oss, hur det komma att bli.

Vi behöver dem, för att rusta oss, för att slippa stå nakna i stormen.

Den framgångsrike

Det behövs alla sorter för att bygga en värld, och ytterligare några för att den skall utvecklas vidare från där den är i dag. Och det bör den, ty världen omkring förändras ständigt. Den värld som i går tycktes så välbyggd, genuin, pålitligt stabil och relevant är i dag ett par steg efter, och i morgon så klumpig, tungrodd och hopplöst bakom att de där ytterligare några sorterna inte längre kan växa i den utan lämnar den för bördigare marker.

Och det är ju lite synd, är det inte?

Det händer att den som var framgångsrik i går klarar att hantera skiftet och blir framgångsrik i dag också, men det är inte så vanligt. Oftare krävs en annan sort för att vara framgångsrik i en annan värld. Och inte sällan upplevs den andra sorten som både udda och konstig av den som inte riktigt vill att världen förändras, eftersom den var så bra som den var.

Hur var det nu Darwin sa?

It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change.

(Det är inte den starkaste av en art som överlever, inte heller den intelligentaste, utan den som bäst drar nytta av förändringarna)

Det tycks ligga en hel del i det, gör det inte?

.