Den Övervakade Skolan – uppdaterad

I kväll 20.00, hashtag #educatingessex för den som vill prata om vad vi ser på Twitter, ser vi det näst sista avsnittet av Den Övervakade Skolan, och fortfarande är det lika tyst i media. Jag förbryllas, men gläds åt alla kloka bloggare som ser och reflekterar.

I kvällens program, om jag förstått saken rätt, fortsätter vi följa Mollie. Som vi minns från förra veckans avsnitt ingår Mollie och hennes syster Charlotte (minns ni henne från det allra första avsnittet?) i en klick av den sort som återfinns på de flesta skolor – flickor med sitt fokus på sin status i den sociala hierarkin, på kläder, smink och förhållanden med och till pojkar. Inte mycket på skolan.

I förra veckans avsnitt var Mollie tvungen att hantera situationen att plötsligt och utan förklaring ställas utanför sin klick. Denna vecka fokuseras på hennes relation med skolan och lärarna, i synnerhet med den ihärdige Mr. Drew.

Spoilervarning! Nedanför videon kommer jag att citera en reflektion från Tom Bennetts blogg, skriven när han sett avsnittet när det sändes i England, och kommentera lite på vad han skriver. Sluta läsa NU om ni inte vill ha fler hintar om avsnitt 6 (men lyssna gärna på låtens text, den är vald med tanke på aftonens avsnitt)

.

.

Här är citatet:

The relationship between her and Drew was touching: he was the scratched record, the hard-ass who could always be relied upon to toe the hard line with her. At first she predictably kicked off against it like Osama Bin Laden in the Playboy Mansion (which is where, incidentally, they should have locked him up: that would have shown him); over the weeks of report, she seemed to acquiesce. And that , my friends, is why we do what we do: provide boundaries, electrify the fences, and just..repeat ad infinitum. It’s called being reliable. It isn’t sexy (unless your tastes are very niche); it isn’t exciting, and it doesn’t get you invited to many motivational speaker gigs (God save us) but it’s 50% of what teaching is all about: being a reliable adult.

I en värld där det mesta flyter, där framtiden är osäker, där man lämnas att på egen hand ta ansvar för att man får tillräckligt med sömn, äter mat eller får frisk luft och motion (läs Helenas kloka inlägg för mer om den saken) räcker det inte med vuxna som strävar efter att vara som kompisar, inkännande, tröstande och förstående. Man behöver vuxna som står kvar när det blåser, som man kan lite på, luta sig mot, klänga sig fast vid tills man hittar sitt eget fotfäste. Som säger stopp när man går för långt, som bryter när man, som man ibland gör, fastnar i en negativ tankespiral och inte kommer ur den. Och som tillåter en att börja om, att lägga det som hände bakom sig och gå vidare.

Uppdatering efter att ha sett programmet:

Om vi bortser från att jag tycks ha blandat ihop namnen på flickorna på skolan (jag skulle kunna skylla på att jag ju egentligen inte alls känner dem, utan bara sett dem på TV, men skulle omedelbart bli utskrattad om mina egna adepter fick höra denna bortförklaring. Jag har helt enkelt uselt minne för namn, det är inget att hymla med. Jag minns människor, men inte vad de heter)

Mollie och hennes syster Charlotte lever, som många av ungdomarna i serien, i en komplicerad vardag. Mollie bor hos mamma, Charlotte lever hos pappa, tillsammans med pappas nya barn och styvbarn, och de två systrarna har, enligt den äldste, inte mycket kontakt. Under programmets gång får vi bland annat följa hur Mollie gång på gång kommer till skolan utan delar av sin skoluniform, men först så småningom går det upp för oss att detta nog inte enbart beror på trots eller glömska. Skolan hjälper henne behålla ansiktet inför sina kamrater genom att ordna fram en kavaj, en slips etc (detta med skoluniformerna är ett kapitel för sig, som jag sannolikt kommer återkomma till en annan dag) och den dagliga rapporteringen hos den till synes oändligen tålmodige Mr. Drew ger, som Bennett beskriver i sitt inlägg, resultat.

Det första avsnittet har försvunnit från Svtplay nu, men jag rekommenderar er att, om ni inte sett det, lägga lite krut på att hitta det på annat håll, och sedan följa serien.

Annonser

Den övervakade skolan och tonåringars fokus

I kvällens avsnitt av Den övervakade skolan ligger fokuset på hur tonåringars, i det här fallet tonårsflickors, fokus ibland kan hamna på annat än skolarbetet.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

#educatinessex på Twitter. Ses vi där?

Den övervakade skolan

I morgon ser vi det fjärde avsnittet om Passmores Academy, och jag förbryllas fortfarande över hur lite uppmärksamhet serien tycks röna. Inte ett ord i media, och bara ett fåtal bloggar kommenterar, somliga lite upprörda över vad de uppfattar som det överdrivet hårda klimatet på skolan, andra mer positivt inställda. England har lyfts, gång på gång, i skoldebatten, ofta som avskräckande exempel, man har förfasat sig över testkultur, regelkultur och tidig skolstart. När vi nu får se ett exempel inifrån blir det plötsligt nästan tyst. Jag undrar hur det kan komma sig?

Att England är ett utpräglat och uttalat klassamhälle visste vi alla, inte sant? Passmores Academy ligger i Harlow i Essex, strax norr om London. Det är en sk New Town (man kan i någon mån jämföra med miljonprogramsområden här i Sverige för att få en uppfattning om vad begreppet innebär). Den socioekonomiska verkligheten är hård, ett stort antal hushåll är bidragsberoende, arbetslösheten är hög och, som vi kommer att få se i morgondagens avsnitt av programmet, tonårsmammor är ingen sällsynthet.

I detta område ligger alltså skolan vi kan följa om söndagkvällarna. Skolan har valt att hantera detta genom att sätta förväntningarna på sig själv som skola, på personalen och på eleverna högt. Från skolans hemsida:

Passmores Academy provides an outstanding education for its students. As a result, the progress they make in their academic work is outstanding. Their personal development is good, and in some respects outstanding.

Man vill ha framgång, och man är medveten om att framgång kostar. Det kostar tid, det kostar energi och det kostar engagemang. Det kräver samarbete, det kräver stöttning och det kräver att var och en, enskilt och tillsammans, tar sitt fulla ansvar för alla aspekter av sin del av arbetet. I ett område som Harlow är kostnaden än högre än i områden där samhället omkring erbjuder en mjukare, mer förlåtande tillvaro.

#educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man så vill.