En galen värld

.

Klockan är ungefär två. Det är lördag den 23 juli,  natten efter den 22 juli när regeringshuset i Norge sprängdes i en terrorattack och ett stort antal unga människor på läger dödades i en massaker. Att döma av vad media rapporterar ligger samma individ bakom båda dåden, och motivet kan på något vis vara i viss utsträckning politiskt.

USA behöver akut höja sitt skuldtak. Om de inte gör det kommer bland annat pensionsutbetalningarna att ställas in. Den europeiska ekonomin balanserar på en liten liten spindeltråd.

Världen har förändrats.

Ansikte

”The noble art of losing face,” UN weapons inspector Hans Blix used to say, ”will one day save the human race.”

citerar the Guardian i en artikel om den ekonomiska situationen i USA just nu. Den är ju, som ni säkert redan vet, bekymmersam igen. Eller fortfarande. Precis som den är här i EU.

Situationen här såväl som där kompliceras ytterligare av att så många löper verklig eller upplevd risk att tappa ansiktet. Även om man ser att det håller på att gå rent åt pipsvängen kör man hellre på än stannar, backar och tar en annan väg. Att göra det vore ju att erkänna att man hade fel, att man gjort bort sig, att tappa ansiktet. Det finns många som är villiga att gå väldigt långt för att slippa riskera att hamna i den situationen.

Bloggaren Fredrik Backman beskriver fenomenet väl i en serie inlägg om en fiktiv karaktär som han kallar ”En man som heter Ove”. Det mest utmärkande för Ove är just hur han hanterar situationer där han uppfattar att det finns en risk att han skulle kunna tappa ansiktet lite, som när han gått fel, när han ska köpa en dator utan att vara riktigt uppdaterade på hur utvecklingen på datormarknaden gått osv. Oves utgångspunkt är att Ove har rätt, och hans taktik är enkel aggression och en viss överlägsenhet. Även i situationer där Ove egentligen varken är under angrepp eller någon avser att håna honom.

Jaha, nu vimsar Morrica igen, detta har ju inte med ekonomin att göra! Men jo, det har ju det!

Låt oss återvända till inledningen: ”Konsten att tappa ansiktet med stil kommer en dag att rädda mänskligheten.” Kan vi det? Kan vi tappa ansiktet med stil, ta ett steg tillbaka och säga ungefär att jo, hoppsan, här har vi nog ställt till det, och det är vi nog tusan ansvariga för att reda ut vi också, och sen faktiskt göra det. Eller tänker vi försöka göra som SJ och Trafikverket och hävda att saker och ting visst fungerar, att tågen visst går, och i tid, och ända fram dit de ska, fast ingen längre beställer resor utan att ta till minst tre timmars förseningsmarginal?

Om vi inte kan det har vi allt att vinna på att lära oss raskt. Rasar västvärldens ekonomi rasar vi också.

.

Grejen med Grekland, EU och euron

Greklands ekonomiska situation är prekär, det tror jag alla är medvetna om. Om inte, läs . Riskerna för det Grekiska samhället, för EU och för euron är verkliga. Trots att Sverige har en annan valuta är vi djupt inblandade i den gemensamma EU-ekonomin.

Och jag hör många av ”tyckarna” hävda att Grekland får reda ut det här själv, de har satt sig i knipan och det är inte vårt ansvar att… Jag tror ni hört detsamma.

Jag hävdar motsatsen. Grekland har satt sig i knipan, och de kommer oundvikligen att stå inför en kämpig tid. Men istället för att ta avstånd, sparka ut dem ur EU och vända ryggen till borde vi, och med vi menar jag EU, inte Sverige, ta över ansvaret för den grekiska ekonomin, sortera upp röran, räta upp vacklande grundvalar, ställa ekonomin på rätt köl och stötta, nära och öppet, under en period tills en stabil balans uppnåtts och etablerats.

Ja, det kommer att kosta oss en del, initialt, men det kommer att generera vinster i ett längre perspektiv. Humana vinster, ekonomiska vinster och strukturella vinster.

EU är ett vi, inte Sverige och en massa konstiga de där andra.

Sommarlovsresor

Sommarlovet närmar sig med stora steg, och många funderar över att resa bort till sol och värme, långa havsstränder och drinkar i skuggan.

DN föreslår Grekland, och jag instämmer. Greklands ekonomi befinner sig, som vi vet, i ett prekärt läge. De är en del av EU, deras ekonomi är ihopflätad med vår på många sätt, trots att vi inte ingår i europrojektet, så att investera semesterkassan i en resa till Grekland kan ge positiva effekter långt efter att solbrännan bleknat bort.

Det kan tyckas cyniskt, men nu är det läge att turista i Grekland – både för grekers och turisters skull.

Ändrade momssatser har gett både högre och lägre priser. Maten har blivit något dyrare men i veckan försvann en skattesats som gör båtresor tio procent billigare. Med vår starka krona är prisläget bra för svenska turister.

Grekland är populärt bland svenska turister. Förra året var det vårt elfte mest besökta land med 424.000 resor.

Varje år besöker cirka 17 miljoner turister Grekland och turismen står för nära en femtedel av landets produktion av varor och tjänster. Hur turismen utvecklas är avgörande för landets ekonomi och för hur landet ska kunna ta sig ur krisen.

skriver Anders Frelin i DN, och det har han rätt i. Jag skulle också vilja lägga till detta med stoltheten, och bemötandet. Greklands ekonomi är i kris, och det har sina orsaker. Det innebär inte att alla greker är lata giriga korrupta människor, tvärtom. Om vi fortsätter att resa dit, ta del av kulturarvet, beundra artefakterna, njuta av stränderna och bemöta grekerna som vi bemött dem när deras ekonomi såg stabil ut bidrar vi också till att de kommer på fötter igen.

Och känner ni absolut inte för Grekland så är Spanien, Portugal och Irland också väldigt trevliga att turista i.

Sponsorerna

Jag skulle kunna kokettera lite och säga att den här bloggen är helt utan sponsorer, bara för att ingen betalar mig för att skriva här, men det vore att skönmåla. Jag har t ex WordPress som tillhandahåller bloggverktyget med support, helt utan kostnad, och Youtube står lika kostnadsfritt för många av illustrationerna och det finns andra tysta, diskreta och generösa sponsorer som bidrar till att jag faktiskt kan sitta här och delge er mina tankar.

Jag undrar om vi alltid är riktigt medvetna om detta, om den skugg-sponsring som vi alla drar nytta av i samhället?

I SvD skriver Hans Henrik Brummer om vilken skillnad det gör med kulturellt upplysta sponsorer, sponsorer som förstår värdet inte bara de kortsiktiga projekten som ger omedelbar ekonomisk vinst utan också de ” projekt som utåt sett saknar säljande attraktivitet, men som kan ha mycket att betyda för den kulturella utvecklingen”

Och jag tänker skolan. Inte bara speciella, spännande skolor för speciellt begåvade elever, som t ex Adolf Fredriks musikklasser, utan den vanliga, vardagliga skolan. Den har ju på sina håll lite skralt med resurser, det har ni säkert hört talas om, och det är inte alla kommuner som prioriterar alla skolor när det gäller resurstilldelning heller. Precis som när det gäller kultursponsring är det inget helt okomplicerat resonemang. Brummer igen:

Sponsring är endast ett finansieringsalternativ. Skattemedel och inte minst donationer av olika slag svarar för grundfinansieringen i det goda syftet att vidmakthålla våra scener, museer, bibliotek, arkiv, märkesbyggnader och besläktade ting som del av samhällets kulturella infrastruktur. Man talar här om ”armlängds avstånd”. Det vill säga att den kulturella verksamheten skall vara oberoende och fungera på egna villkor. Risken för smygpolitisering kan inte uteslutas, en ännu inte helt utforskad genre.

Lugnare är det med stiftelser och donationer skötta med oväld och kunskap. Beträffande sponsring gäller affärsmässigt goda seder, ett samförstånd baserat på en gemensam värdegrund.

Jag förstår om tanken skaver lite, om en skola får sponsring så hamnar den ju plötsligt i ett gynsammare läge än andra skolor i samma kommun. Och tänk om sponsringen villkoras?

Ja, en sponsrad skola, liksom en skola som får motta en donation, större eller mindre, gynnas. Det medför inte i någon mån att andra skolor missgynnas på något vis. Det handlar ju inte om omfördelning, utan om tillförande av resurser. Och visst kan det hända att sponsringen villkoras, likt t ex villkoren för ett stipendium, men rektor behöver inte tacka ja, om villkoren är ohemula. Precis som Brummer uttrycker skall skattemedel stå för grundfinansieringen, och så måste det vara, och sponsringen skulle ske utifrån gemensam värdegrund.

Det är dessutom min bestämda uppfattning att det skulle vara absolut nödvändigt med transparens. Vem som sponsrar med vad, hur ofta och på vilka villkor bör vara information som står t ex på skolans hemsida.

Vad tror ni? Skulle skolan få sponsorer om den öppnade för möjligheten? Skulle det kunna vara ett sätt att både tillföra resurser och öka det allmänna intresset för skolan?

Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) […]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?

Sjukförsäkring

Lotta Gröning ställer frågan Kan vi ha en regering och riksdag som inte lyssnar på folket? Kan det överhuvudtaget kallas för demokrati? apropå de i princip enbart kosmetiska förändringarna i sjukförsäkringssystemet som presenterats. Och faktum är att med det politiska system som vi har så visst kan vi det.

Sjukförsäkringssystemet är en av de stora ideologiska vattendelarna i samhället – vi har gått från tanken att i ett anständigt samhälle tar vi hand om varandra, även när vi är trasiga och knasiga, oavsett om det är av övergående natur eller permanent, till tanken att i ett anständigt samhälle betalar var och en för sig själv. Allmän, skattefinansierad sjukförsäkring är en oundgänglig del av det första. För att det andra inte ska leda till den rätt horribla situation med utförsäkringar, utslagningar och fattigdomsexplosion som vi är på väg in i just nu behöver det finnas alternativ. Om vi strävar efter ett system liknande t ex det amerikanska kan vi inte bara stryka de delarna vi hade som de inte har, utan också bygga upp de delar de har som vi inte har.

Detta är inte ett inlägg där jag förespråkar den ena eller den andra ideologin, detta är ett inlägg där jag påtalar det faktum att om vi monterar ner den generella välfärden och pratar om att man själv ska betala så måste vi bygga upp ett system där så är möjligt. Nu. Genast. Det räcker inte med försäkringsbolagens små söta men väldigt begränsade inkomstförsäkringar, inte heller att en och annan klok arbetsgivare börjat ge sjukförsäkringar som lönebonus till sina anställda – ett lappverk håller inte.

Ty i ett samhälle där människor lever i ständig, realistisk rädsla för att förlora sin försörjning vågar ingen chansa och pröva något nytt, och vågar ingen chansa får vi ett stillastående samhälle, helt utan utveckling, och kommer inom en mycket snar framtid att finna att vi hamnar efter på alla fronter.

Och det var ju inte tanken i någon av ideologierna, eller hur?

Körling om skolans utvecklingsområden

Anne-Marie Körlings ord om skolans utvecklingsområden är så väl formulerade, så på pricken och så kloka att jag helt enkelt visar er orden, rätt upp och ner:

  • Öppna upp klassrummen och skolan. Verka i en lärande miljö. Dela ut, med och av varandra. Riv väggar för omvärldsutblickar.
  • Se till lärandet och förklara skolan via innehåll och eleven utifrån detta perspektiv.
  • Ta ansvar fullt ut och verka för detta ansvar. Tydliggör ansvaret och lägg det i professionen där det hör hemma, inte i elevernas knän.
  • Tro på professionen. Tro på lärarens roll och lärarens innehåll.
  • Starta lektionerna i tid och håll fokus.
  • Ta ansvar för hur interaktioner påverkar dig som lärare emotionellt.
  • Ansvara för demokratiuppdraget och omsätt det i handling.

Somliga punkter är lite skrämmande, andra lite hisnande, och samtliga mycket viktiga. Den röda tråden som löper genom samtliga är ansvar. Varje enskild lärare måste ta sitt ansvar, för klassrumsklimatet, för skolklimtet, för lärandet, för kunskapsbyggandet och för demokratin. För sin egen fortbildning och för sin egen ämneskunnighet. Varje enskild lärare måste vara supertydlig med vad som ingår i hennes och hans uppdrag, och vad som inte gör det. En ensam lärare kan oftast inte påverka mer än sitt eget och kanske en eller annan kollegas arbete. Men för denne ende lärares elever kommer skillnaden att bli enorm, och redan det är skäl nog att axla ansvaret.

Alltför ofta hör vi i skoldebatten hur man lägger ansvaret på kommunerna, på rektorn, på regeringen, på skollagen, på segregationen, på samhällsklimatet, på andelen andraspråkselever, på andelen språksvaga elever, på förskolan, på trender etc. Det håller inte. Alla har någon eller något de kan skylla på, någon eller något som gör deras situation så mycket svårare, näst intill omöjlig, och om vi fortsätter med det förblir vi där vi är. Om vi har tur. Vi måste flytta vårt fokus iväg från vad andra måste göra för att göra vår situation idealisk till vad vi själva kan göra för att göra den bättre för våra elever. Och sen göra det.

I en kommentar till mitt inlägg Varför lärare? beskriver Helena von Schantz en enkel och effektiv modell hon använt för att tydliggöra hur ineffektivt hennes arbetstid används av hennes arbetsgivare:

Jag klockade mina arbetsuppgifter i två dagar. Det blev fyrtio minuter på för och efterarbete, resten av tiden utan lektioner var dokumentation, elevvård, föräldrakontakter, konferenser och ställtid. Lunch åt jag i tio minuter den enda dagen, femton den andra – några andra pauser hann jag inte med. Varenda sak jag gjorde var sådant jag är ålagd att göra, sådant som jag och ingen annan har ansvar för.

Så enkelt. Så tydligt det plötsligt blir. Med denna tydliga enkla dokumentation öppnar hon sin klassrumsdörr och bjuder in oss i sin verklighet, och hon visar precis var felet ligger, pedagogiskt och utan att ludda till. Om fler lärare tog efter hennes exempel och någon, exempelvis något av lärarfacken, sammanställde dokumentationen skulle vi plötsligt ha en tydlig bild av hur resurserna rinner rakt igenom skolorna i landet utan att komma eleverna till godo. Ett gott initiativ.

Statushöjning

Plura talade i en kommentar till ett inlägg för lite sen om hur eleverna är skolans kunder, och jag har svårt att se mig själv som producent, eller försäljare. Det närmaste jag kom är en jämförelse med en sommelier, vars uppgift ju inte är att kränga det dyrbaraste eller mest imponerande vinet utan att genom sin kunskap och skicklighet bidra till att gästens upplevelse blir bästa möjliga.

Vilket raskt får mina tankar att glida vidare till statusfrågan, och den koppling till lönen som diskuteras. En sommelier får sin status genom sin skicklighet, och genom sitt rykte, om gästerna börjar besöka restaurangen på grund av att just denne sommelier finns där stiger hennes eller hans status raskt, och chansen att andra restauranger börjar bjuda över med lön och förmåner för att locka över honom eller henne är plötsligt väldigt konkret. Det är så det går till. Och jag funderar vidare: finns det någon lågstatusgrupp, inte individ eller fåtal individer utan en hel yrkesgrupp, i samhället vars status och lön plötsligen höjts, utan att gruppen i fråga direkt ändrat på något av betydelse i sitt arbetssätt, förhållningssätt eller annat? Mycket handlar om hur man förpackar varan, men i mina ögon innebär även detta, att polera upp varan och sätta på ett sidenband, placera om den så att den hamnar intill något som får den att framstå som ett Gott Alternativ etc ett förändrat förhållningssätt. Jag har så svårt att föreställa mig hur en sån här förändring skulle komma till stånd utan någon förändring, och hur det skulle gå till, i synnerhet idag när belöning tycks så tätt kopplad till prestation, och kan inte komma på ett endaste exempel.

.

.

Men att jag inte kommer på något enda exempel betyder inte att de inte finns. Kanske handlar det om att det plötsligt blivit brist i yrkesgruppen i fråga, så att arbetsgivarna måste bjuda över varandra för att få kvalificerad personal? Kanske handlar det om hur människor utanför gruppen genom film eller andra media får en annan bild av yrkesgruppen? Jag vet inte, hur tänker ni om saken?

Dagens ungdom!

Rapporten från PISA talar klarspråk: I den svenska skolan sjunker kunskapsnivåerna, segregeringen ökar, klyftan mellan de bästa och de sämsta växer. Kommunerna missköter sina skolor, lärarna använder sin tid till så mycket annat men önskar att ”Lektionerna måste bli mer än ett störande moment”

Elände. Elände elände elände.

Men allt är inte förlorat! Där finns hopp, där finns ljusning, där finns framtid.

Där finns elever.

Läs artikelns klickbara rubrik:

Och de har en plan, eleverna:

Eleverna på Lerbäcksskolan har fått nog. De planerar att själva samla in pengar för att rusta upp skolan. Om inget händer snart ordnar de en stödkonsert.

– Det måste hända nu. Det ska hända till vintern annars samlar vi in pengar, säger Ninette Shofer som är ordförande i skolans elevråd.

Dagens ungdom! De saknar varken dådkraft eller kreativitet, de är mer fantastiska än både skola och samhälle gjort sig förtjänta av.