Men vänta nu lite

Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.

Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.

Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.

Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?

Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?

Annonser

Behöver skolan bättre föräldrar?

Kvällspostens Jan-Olof Bengtsson bekymrar sig även han över läget i svenska skolor i allmänhet, och i synnerhet över läget i grundskolorna i Malmö:

Larmrapporterna duggar tätt om de dåliga studieresultaten i vår grundskola. I Malmö går 40 procent av niorna ut utan godkänt i alla ämnen. Några få kommunala skolor i staden uppvisar så dåliga elevresultat att till och med den förbjudna tanken om tvångsförvaltning kan bli aktuellt.

Att det är djupt bekymmersamt tror jag vi är överens om allesammans, är vi inte? Det vi är mindre överens om är vems ansvar det är att göra något åt saken. Bengtsson presenterar sin syn på saken:

Åsikterna om de nödvändiga lösningarna en är nästan lika splittrade som debattörerna själva. Klassernas storlek brukar få en del av skulden, och lärarnas bristande kompetens eller intresse. Ja, stundtals även eleverna själva, faktiskt.
Men en kategori har varit bedövande fri från ansvar i diskussionerna – föräldrarna!

Vi behöver helt enkelt bättre föräldrar som genom att vara mer fokuserade på sina barns utbildning också kan utgöra en enorm skillnad på studieresultaten. För många av de positiva svaren återfinns faktiskt bortom klassrummen […]

De här slutsatserna om föräldrarnas viktiga roll förstärks av en rapport från det amerikanska Skolverket med titeln: ”Tillbaka till skolan”. Den viktigaste slutsatsen att få bra betyg är att stödja barnets inlärningsförmåga i hemmet.
Att övervaka läxläsning, se till att barnet verkligen tar sig till skolan och belöna studieansträngningarna avspeglar sig både i betyget och intresset för högre studier. Det gör det däremot inte att gå på föräldramöten, engagera sig i skolpolitiken eller lokala insamlingsaktiviteter av olika slag.

Det här med föräldrarnas attityd och inställning och vilken betydelse det har för ungas skolframgångar diskuteras både här och där just nu. Jag skrev häromdagen om Wongs artikel i ämnet, och idag skriver Hanne Kjöller på DNs ledarplats om  P1s reportage från i fredags om hur föräldrars attityd påverkar skolvardagen:

Vi pratar inte om en grupp socialt marginaliserade invandrarbarn med föräldrar som är analfabeter. Vi pratar om en välutbildad medelklass på Södermalm som säkert talar vackert om jämlikhet på rödvinsstinna middagar, men som i ord och handling visar förakt för såväl skolan som dem som valt att arbeta där […] En annan illustration av samma skit-i-skolan-fenomen är hur föräldrar i växande grad tycks överpröva skolans praxis och beslut om ledighet utöver lov. Jag har mött det både i den egna bekantskapskretsen och i medierna. I ett teveinslag nyligen förklarade en pappa i en tvåbarnsfamilj som regelmässigt åkte bort mitt i terminerna att det blir billigare så.

Problemet är inte isolerat till storstäderna, utan förekommer i olika varianter över hela landet. Föräldrar som prioriterar annat än skolan å sina barns vägnar, föräldrar som talar om skola och lärare med förakt i rösten, föräldrar som kommenterar föraktfullt på grundskolan av idag i tidningars och bloggars kommentarsfält med  hela den auktoritet det ger att själv ha gått ha gått i grundskolan för omkring 25-30 år sedan, föräldrar som fnyser över hur lärare av idag bara blivit lärare för att det var den enda utbildning de kom in på.

Det tycks som om dagens föräldrageneration är ett stort bekymmer för skolorna och därmed för eleverna. Helena von Schantz formulerar det väl:

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.

Så vad kan skolorna göra åt problemet med föräldrars föraktfulla attityd mot skolan? Svaret är enkelt:

Inte ett dugg.

Föräldrarna är vuxna, och de befinner sig utanför skolans ansvarsområde. Johan Kant beskriver det klockrent:

Jag undrar hur jag skulle reagera om jag jobbade på en skola som beskriv i radioinslaget? Hur skulle jag agera och hur skulle jag lösa situationen. Skulle jag argumentera? Skulle jag fråga hur föräldrarna menar? Skulle jag be föräldrarna ge mig mer ord och förklara? Vid de fåtal tillfällen under mitt 11-åriga yrkesliv i skolans värld som det har hänt att jag har varit utsatt för en svår föräldrasituation har jag tänka att barnet är härlig, en fantastisk elev. Och det är ju faktiskt därför vi jobbar i skolan, för att på alla tänkbara sätt få alla elever att lära sig det de ska kunna, må bra och känna sig trygga. Oavsett hemsituation!

Fokus på elevernas lärande, kunskapsutveckling och skolvardag. Det  är skolans ansvar. Det är vad skolan kan påverka. Och det, bara det, är vad skolan skall fokusera på.

Ledarbloggen kommenterar också.