Låt oss indigneras forts

I vad som kan se ut som en tanke men är en synkronicitet skriver Maria Ludvigsson en ledare om den indignationstrend vi pratade om i går:

Ibland kan det vara svårt att avgöra om politisk indignation är spelad eller äkta. Den förra är ett retoriskt grepp, medan den senare kommer av äkta förfäran. Den som följer nyhetssändningarna under en vecka kommer att kunna ta del av bådadera.

Ludvigsson lägger fokus på skoldebatten och framhåller där hur de dramatiska utspelen och de svallande känslorna faktiskt riskerar att skymma själva kärnan i frågan. Pedagogiskt bidrar hon själv med ett litet exempel på hur detta går till med sin reflexjabb mot Björklund:

Skolfrågorna har länge varit ett slags politiskt klotterplank och debatten kan ibland lämna mycket övrigt att önska. Å ena sidan skolpolitiker med synpunkter på pedagogik och arbetsredskap, senast Jan Björklunds ”papyrus-utspel”. Å andra sidan sådana som Dinamarca som med brutalretorik härleder alla tänkbara förfärligheter ur själva friskolesystemet.

Vad som egentligen händer på skolmarknaden – ett ord som sannolikt upprör vänstern – får något mindre utrymme än de mer drastiska utspelen.

Skoldebatten är stor, spretig och högljudd, många kämpar om utrymmet för sina hjärtefrågor och projektiler i form av såväl surfplattor som brustna arbetstidsplaneringar flyger genom luften. Det är brösttoner och innerlig tro på Den Rätta Metoden, det tas ställning och den som inte omedelbart rättar in sig i rätt led och tydligt är för pekas rätt som det är ut som varande emot.

Och det kan väl vara nöjsamt i och för sig.

Det som bekymrar mig i sammanhanget är eleverna. Inte för att eleverna är de som ställer till bekymmer, tvärtom, de är på det hela taget trevliga människor som gör sitt bästa för att navigera sig fram genom stormen. Men jag bekymrar mig över hur de liksom glöms bort i all denna rättfärdiga indignation. Hur de lämnas att navigera på egen hand. Rapporter om hur många elever faktiskt mår rätt taskigt dyker upp men försvinner lika snabbt igen, rapporter om sjunkande kunskapsresultat viftas bort med argument om att svenska elever trivs så bra i skolan, utvecklar sin kreativitet och känner sig trygga. Trots rapporterna om att de nog ändå inte mår hallon.

Det är inte snyggt. Det måste vi faktiskt göra något åt.

Nationell provfundering

Jag funderar lite över det här med nationella prov, och debatten kring dem. Jag funderar över syftet, vad vinner man på att använda sig av ett nationellt provsystem? Vad förlorar man på att ha det? Och vad vinner man respektive förlorar man på att inte ha det? Vem vinner på att man inför fler, och vem vinner på att man avskaffar dem helt?

Och vem skulle vinna på att man behåller dem, eller kanske rent av inför fler, och inför central rättning istället för att det som nu är undervisande lärare som har ansvaret för rättningen?

Jag har inga svar, men funderar gör jag ändå.

Skolan och olikvärdigheten

Skolinspektionens rapport om svensk skolas likvärdighetsproblem, jag ska skriva mer om den sen när jag har tid, nu måste jag rusa till bussen för att stå vid busshållsplatsen i oförutsägbart antal tisenheter och filosofera. Min spontana kommentar:

No shit, Sherlock!