Lärare, du har ingen aning

Sara Lövestam påminner oss i sitt inlägg på LR-bloggen om något som borde vara självklart men under pågående match så ofta blir bortglömt: Vi har inte en aning om vem som faktiskt sitter där framför oss i klassrummet. Hur öppen vi än upplever att människan vi möter är finns där alltid fler aspekter som hen av en eller annan anledning inte nämner för oss.

Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjuntipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om ”de homosexuella”, som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.

På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. ”Vi” ska inte acceptera ”dom”, för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.

Det är viktigt att vi påminner oss om detta då och då – det är så mycket vi inte vet om människor omkring oss. Oavsett hur väl vi tycker oss känna eleverna i våra klassrum, oavsett hur god relation vi upplever oss ha med dem så finns det saker och ting de väljer att inte dela med oss. Av olika skäl – rädsla för hur det skulle tas emot, dåliga erfarenheter, det upplevs som för privat, kanske har vi helt enkelt inte med saken att göra.  Oavsett skäl måste vi förhålla oss till att så är fallet, och bemöta med varje enskild elev och dennes situation med respekt.

Det är ett gott råd Sara Lövestam ger oss, och inte bara för klassrummet – alla människor vi möter håller delar av sitt liv privat, liksom vi själva gör det. Att påminna sig om att vi inte har en aning om hur dessa delar faktiskt ser ut titt som tätt minskar risken att man oavsiktligt kör en bildlig armbåge i näsbenet på en medmänniska.

Marsresenären

Det har blivit dags för del fyra i Morricas serie om elevtyper. Tidigare avsnitt i den aningen oregelbundet publicerade serien finns här, här och här.

I skolan finns en uppsättning normer, koder, underförstådda budskap och dolda förväntingar. Till dessa måste man förhålla sig, det gäller elever, lärare och alla andra som tillbringar stora delar av sin vardag i skolan.

Somliga av dessa normer och koder är vi öppna med – trivselregler publiceras och anslås, vi hymlar sällan kring var fordon, såväl cyklar som bilar, får parkeras, var snöbollar får och inte får kastas, vilka tider matsalen är öppen eller i vilka kärl vad ska kastas.

Andra är vi hemligare med, antingen för att vi av en eller annan anledning drar oss för att nämna dem rakt ut – vi kan tro att någon annan redan nämnt det och vi kommer uppfattas som tjatiga, vi kan tro att folk kommer att känna sig trampade på tårna, vi kan tro att vi uppfattas som vänligare om vi låter bli att säga rent ut och i stället bara antyder – eller för att vi faktiskt tror att det inte behöver sägas, eftersom det är så självklart.

Resultatet kan bli en kulturkrock så det både blixtrar och smäller. För den som kommer från en miljö där normer och kodsystem ser annorlunda ut kan dessa hemliga koder, dessa smygande normer, de outtalade förväntningarna och de underförstådda budskapen hen känner av men inte känner till bli lika svårtolkade och obegripliga, och risken att göra fel och vara ohövlig eller framstå som ohörsam eller korkad, som om personen landat på Mars och försökt delta i den Marsianska kulturen, helt utan guide.

I de flesta skolor i dag har vi en eller annan Marsresenär. De kan se lite olika ut – somliga är väldigt tysta och försynta, iakttar och tar knappt någon plats alls i sina försök att orientera sig i denna främmande kultur. Andra frågar en väldigt massa, om saker som vi ibland förvånas över att någon ens behöver fråga om. Ytterligare andra provar sig fram, härmar efter och försöker få till det. Och somliga försöker helt enkelt med sin hemvanda kultur, att låtsas att det egentligen inte är någon skillnad och det som funkar på ett ställe nog tusan funkar på nästa också.

Vi som är hemma i kulturen här på Mars, vi kan bemöta dessa Marsresenärers förvirring på olika sätt, såklart. Vi kan bli irriterade på att de är så klumpiga och nonchalanta, vi kan bli frustrerade över deras oförmåga att se de normer vi tar för så självklara. Eller så kan vi lägga en stund då och då på att guida. På att förklara hur man hanterar olika situationer här, hur man hälsar, hur man går in i ett rum, när man lämnar ett rum, vem som är högst i rang och vem som kommer därefter. Vad som betraktas som ohövligt, och hur man bör agera i stället. Vad som betraktas som så överdrivet hövligt att det blir besvärande, och vad som verkligen uppskattas.

Ty även om Mars är en röd planet och resenärarna kommer från en blå så har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt, och genom att synliggöra normer och förväntningar kan vi får tid och kraft över att upptäcka det.

#skolchatt

Kalendern slår än en gång torsdag, och klockan 20.00 i kväll är det, som traditioner bjuder, #skolchatt.

Denna vecka modererar @helvons chatten där vi kommer att prata om det ständigt aktuella ämnet klasstorlekar. Gör det någon skillnad hur stor klassen är? För eleverna? För lärarna? Är det olika i olika ämnen? Olika åldrar? Beror det på lokalen? Är det olika olika tider på dagen? Kan en klass vara för liten? Vad säger forskningen, egentligen, och vad säger erfarenheten?

Min egen erfarenhet är att det inte går att ge ett generellt svår på frågan – alltför många aspekter spelar in. Ämne, den genomsnittliga nivån på förkunskaper i gruppen, spridningen i förkunskaper, elevernas studieerfarenhet, studieteknik och förväntningar på både kurs, grupp och lärare, gruppens arbetssätt, individernas arbetssätt, rummet man befinner sig i, längden på kursen, hur ofta man träffas, hur långa lektionspassen är, vad som händer däremellan, vilken tid på dagen och vilken dag i veckan passen ligger. Ibland är en grupp på tio alldeles för stor, ibland är en grupp på 20 i minsta laget.

Vi ses i kväll, klockan 20.00!

Konkretisera abstraktioner

Någon (och det kan vara ungefär vem som helst ungefär var som helst ungefär när som helst just nu, men ofta är det en lärare eller någon som vill sälja något till lärare) säger något i stil med ”tekniken revolutionerar skolan” alternativ ”tekniken kommer att revolutionera skolan” och möts (oftast) av instämmande eller (inte lika ofta) protester. Och nästan aldrig möts denna slags kommentarer av ifrågasättande.

Min högst personliga teori, komplett totalt teoretiskt ounderbyggd men inte helt och hållet tagen ur luften, är att det i viss utsträckning handlar om att man

  • inte riktigt är så insatt i vad det egentligen handlar om som man vill ge intryck av och därför inte riktigt vet vad man ska och kan och får ifrågasätta. Och
  • helst inte vill bli avslöjad i sin okunskap, eftersom det är allmänt obehagligt att visa upp sin okunskap, och kanske också
  • har en föreställningsvärld där lärare är den som vet bäst, kan mest och kan svara på alla frågor. Ty sånt gör lärare. Och att man därför riskerar mycket om man ifrågasätter och visar sin okunskap.

Och det är lite bekymmersamt. Om ”skolan” och ”tekniken” blir abstrakta storheter i lärares retorik är steget till att släppa tanken på att man som lärare inte bara har möjlighet att påverka dessa storheter, utan rent av har ett ansvar för att göra så mycket litet och dansande lätt att ta. Det går nästan i förbifarten.

Det tycks mig lite riskfyllt.

Jag funderar på om det inte vore en god idé att ägna en stund åt att konkretisera dessa abstraktioner, åtminstone för sig själv, innan man börjar vifta med dem i debatten? För hur det än är, abstraktionen skolan består ju konkret av elever och lärare, av de människor som jobbar i den och med den, och abstraktionen teknik består av användarna, inte sant? Kanske är det en bra sak att hålla i minnet?

Låt oss indigneras forts

I vad som kan se ut som en tanke men är en synkronicitet skriver Maria Ludvigsson en ledare om den indignationstrend vi pratade om i går:

Ibland kan det vara svårt att avgöra om politisk indignation är spelad eller äkta. Den förra är ett retoriskt grepp, medan den senare kommer av äkta förfäran. Den som följer nyhetssändningarna under en vecka kommer att kunna ta del av bådadera.

Ludvigsson lägger fokus på skoldebatten och framhåller där hur de dramatiska utspelen och de svallande känslorna faktiskt riskerar att skymma själva kärnan i frågan. Pedagogiskt bidrar hon själv med ett litet exempel på hur detta går till med sin reflexjabb mot Björklund:

Skolfrågorna har länge varit ett slags politiskt klotterplank och debatten kan ibland lämna mycket övrigt att önska. Å ena sidan skolpolitiker med synpunkter på pedagogik och arbetsredskap, senast Jan Björklunds ”papyrus-utspel”. Å andra sidan sådana som Dinamarca som med brutalretorik härleder alla tänkbara förfärligheter ur själva friskolesystemet.

Vad som egentligen händer på skolmarknaden – ett ord som sannolikt upprör vänstern – får något mindre utrymme än de mer drastiska utspelen.

Skoldebatten är stor, spretig och högljudd, många kämpar om utrymmet för sina hjärtefrågor och projektiler i form av såväl surfplattor som brustna arbetstidsplaneringar flyger genom luften. Det är brösttoner och innerlig tro på Den Rätta Metoden, det tas ställning och den som inte omedelbart rättar in sig i rätt led och tydligt är för pekas rätt som det är ut som varande emot.

Och det kan väl vara nöjsamt i och för sig.

Det som bekymrar mig i sammanhanget är eleverna. Inte för att eleverna är de som ställer till bekymmer, tvärtom, de är på det hela taget trevliga människor som gör sitt bästa för att navigera sig fram genom stormen. Men jag bekymrar mig över hur de liksom glöms bort i all denna rättfärdiga indignation. Hur de lämnas att navigera på egen hand. Rapporter om hur många elever faktiskt mår rätt taskigt dyker upp men försvinner lika snabbt igen, rapporter om sjunkande kunskapsresultat viftas bort med argument om att svenska elever trivs så bra i skolan, utvecklar sin kreativitet och känner sig trygga. Trots rapporterna om att de nog ändå inte mår hallon.

Det är inte snyggt. Det måste vi faktiskt göra något åt.

Radion granskar också skolan

Efter DNs uppmärksammade serie Hem till skolan och Aftonbladets famösa Skolgranskning är det nu Sveriges Radios tur att granska skolan. 30 dagar tänker man ägna åt satsningen Den orättvisa skolan, och först ut är programmet Kaliber med ett litet reportage om ett par kommuner som fått kritik av skolverket. Bland andra skolor besöker man den numera riksbekanta Bjästaskolan i Ö-vik, där man dels pratar med lärare som får berätta om skolans nya inriktning ”Alla kan”, dels pratar med elever som ger sin bild av hur det är i skolan:

 Lärarna vi intervjuar pratar om en ökad stress i skolan och att de har svårt att få tiden att räcka till. Det håller Elias Westin som går i sexan med om …

– Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här”. Jag vill ju hellre att de ska sätta sig ner med mig och visa längre så att jag förstår fullt ut. För annars då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart. De har inte tid att sätta sig ner och förklara.

Elias säger att det går bra för honom i skolan, men även de duktiga eleverna behöver hjälp från lärarna.

– Alla behöver ju hjälp. Man kan ju inte veta allting direkt. Det är därför man går i skolan. Det är därför man behöver hjälp. För att, jag kan ju inte komma hem och begära att mamma och pappa ska kunna sitta med mig en hel termin. De måste ju jobba och få in pengar. Så man behöver ju fröknar, och jag skulle vilja ha en fröken till.

Klarsyntheten i problembeskrivningen är beundransvärd. Den unge mannen sätter ord på ett av de absolut största problemen i skolan i dag: anvaret för lärandet lämnas över på eleverna. Oavsett om man förklarar detta med tidsbrist, med resursbrist, med stökiga klasser, med otillräckliga kunskaper hos lärarna, med överkrav på dokumentation, med genusaspekter, med bristande eller för höga förväntningar på elevernas förmåga, med brister i lärarutbildningen eller vad man än väljer så kvarstår problemet i blixtbelysning:

Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här” […] då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart

Så klart! Så enkelt. Om man inte förstår vad man gör men gör ändå så blir det fel.

Jag har mycket svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är unik varken för klassen, för skolan eller för kommunen. Att döma av beskrivningar från såväl lärare som föräldrar och elever ser det likadant ut på många håll i landet. Ansvaret för lärandet lämpas över på eleverna och i förlängningen på föräldrarna, och den som inte har föräldrar som har möjlighet att hjälpa till hamnar efter.

Jag har lika svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är den som gäller överallt i svenska skolor. Som vi har varit inne på tidigare är det i princip meningslöst att försöka diskutera ”situationen i svensk skola” idag. Situationen skiljer sig så mycket från skola till skola att det nästan alltid finns människor som känner igen sig och människor som står helt främmande inför det man pratar om. Det finns skolor som är fantastiska, där lärarna sitter ner med eleverna och förklarar, och förklarar igen, och igen på ett annat sätt, så många gånger det behövs, där eleverna frodas och kunskapen blommar i varje hörn.

Därför är det så viktigt att vi pratar om hur situationerna i svenska skolor är. I dag. Inte om hur de var när vi som i dag är vuxna gick i skolan, det är forntidshistoria, utan om hur det ser ut i dag. Vi behöver belysa det som inte fungerar, och vi behöver lyfta fram det som fungerar fantastiskt, och vi behöver titta på hur det som fungerar faktiskt fungerar. Vi behöver gå bakom kulisserna och se hur det fungerar där, ser hur man planerar och arbetar och fördelar resurserna för att det faktiskt ska fungerar, och vi behöver höra vad eleverna och lärarna på olika skolor har att berätta om sin vardag.

Och sen behöver vi se vad vi kan lära oss av detta. Finns det något som är gemensamt för de skolor där eleverna lär sig så det knakar? Finns det något som kan tas upp på andra skolor där eleverna får kämpa på själva efter bästa förmåga? Låt oss fundera tillsammans på saken!

Ett elevperspektiv

FabulousLorraine, en av mina absoluta favoritbloggare, skrev häromdagen om vilken skillnad en lärare och denne lärares inställning kan göra, och det hon säger är så viktigt att jag vill föra det vidare.

Hon jämför, musiker som hon är, med hur någon kan gå upp på scenen och spela tekniskt fulländat, men utan passion och liv, och det bara blir tråkig. Hon jämför med skrivande, där oavsett hur mycket information man har, eller hur bra historian är, så blir det ändå inget av det om man inte skriver med passion. Det handlar om att ge ALLT när man gör vad man nu gör. Varje minut. Det spelar ingen roll om man gör det på scen, framför människor, eller ensam framför sin datorskärm. Om man inte gör det med inlevelse, om man inte brinner för det man gör kommer det inte att slå gnistor. Det kommer inte att bli mer än mellanmjölk:

We talked about it last night, she and I, and the difference a teacher can make, which I think translates to anything. It’s like in music. Someone can get on stage and be technically brilliant but if the passion and LIFE is not there, boring. Or in writing, you can have a lot of information, or a good story, but if you aren’t passionate about it, it ain’t there.

It’s about putting EVERYTHING out there when you do what ever it is you’re doing. Every minute. Doesn’t matter if you are doing it on stage, or in front of people, or alone in front of your computer, or what ever. If you aren’t doing it with passion, if you aren’t on fire about it, it is not going to burn. It’s not going to be anything more than ordinary, at best. And if it isn’t your best, why?

Det hon säger är så viktigt, och jag bekymrar mig lite för att det är ett perspektiv som tycks halka ur fokus alltför lätt när skolan diskuteras. Vi pratar mycket om lärares ansvar, lärares arbetsvillkor, lön, status och inflytande. Vi pratar om friskolor och kommunala skolor, om kommunalisering och återförstatligande, och vi pratar ibland lite om vikten av kommunikation. Men elevens perspektiv nämns sällan mer än i förbigående.

Skillnaden det kan göra för den som befinner sig i elevpositionen, för den som sitter i publiken eller läser historian, om någon kastar ut en gnista som kan fångas kan man tända en sjuhelvetes brasa.

Det finns inget man inte kan åstadkomma om man brinner för det.

Och om man brinner kan man göra en enorm skillnad för någon annan.

And the difference it can make to you if you are the one learning, the one sitting in the audience, reading the story. If someone throws that spark out there, you can catch it and light a hell of a fire.

There’s nothing you can’t do if you’re on fire.

And if you’re on fire, you can make a huge difference to someone else. Throw it OUT there.

.