Min plan när jag steg på bussen hem igår var att berätta om den fullständigt underbara kväll vi tack vare fin människas generositet hade på operan, jag och flickvän, men de två damernas konversation på bussen hem, den jag inte kunde undgå att höra eftersom de dels satt framför mig och dels var tämligen högljudda i sitt samtal, kom emellan.
Mer om operan i morgon. Se den. Den är välspelad, rolig, lättsam och innehåller element som rök, eld, häckdansande, nedstigande, förförelse, klassisk rollspelsdetaljer och lärare.
Men först de två damernas samtal, hållet i en ton som tydligt belyste dels hur nöjda de var med sitt eget förhållningssätt, snubblande nära det som ofta kallas självrättfärdighet, dels hur föraktfulla de förhöll sig mot de unga människor de talade om.
Så:
Kära damer på bussen, unga människor jobbar mycket riktigt som telefonförsäljare för att tjäna pengar. De blir inte rika på det, men de kan, om de har tur (och det är mer tur än skicklighet) få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna äta varje dag i månaden. De är inte väloljade och oförskämda, de följer ett manus, och de pratar på för att någon sitter och lyssnar på dem ibland, och när som helst kan kalla in dem för att kritisera till exempel att deras samtal drar ut för mycket på tiden eller hur de lät sig avbrytas.
Jag förstår, jag vet att det är frustrerande att bli uppringd av någon som försöker få den uppringde att köpa ett eller annat hen är måttligt om ens överhuvudtaget är intresserad av. Jag förstår att det känns närgånget att en främling i telefonen gång på använder förnamnet på den uppringde. Jag är medveten om att de färdiga formuleringarna i de manus uppringaren har att hålla sig till ofta låter både inställsamma och hala.
Men jag vet också att de unga människorna som arbetar med telefonförsäljning ofta är studenter, sällan har andra alternativ, och jobbar på ackord. Om ni, kära damer, inte är intresserade av att stötta dem genom att köpa de strumpor. Givetvis erbjuder de inte er dessa plagg av sitt hjärtas godhet, självklart gör de det för att tjäna pengar. Pengar de desperat behöver.
Så, kära damer, nästa gång: bemöt de unga uppringarna med respekt, håll i minnet att deras tid är pengar, bokstavligt talat, och avböj antingen direkt, artigt och trevligt som talade ni med drottningen själv, eller bidra om det finns ekonomiskt utrymme till det till att morgondagens läkare, jurister, stadsvetare, matematiker, lärare, arkitekter etc får äta varje dag även nästa månad. De pluggar bättre då.
You're no different to me 