På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Kläderna gör mannen

Vi kom att prata om vilken betydelse t ex konsertföreställningar med opera- och musikalhits, fenomen som tre tenorer, pianister vars kärleksliv är lika omtalat som musiken eller hårdrockare som sjunger operahits på scenen faktiskt har för operan och den klassiska musiken. Förenklar och förminskar de den totala upplevelsen, när de lyfter ut det som faktiskt är en del av en berättelse och presenterar det mer eller mindre utan sammanhanget? Eller ger det en möjlighet för människor som lever i sammanhang där de inte kommit i kontakt med dessa delar av kulturen alls att glänta lite på draperiet till en gnistrande, spännande fantastisk värld man inte ens visste fanns, att blygt kika in och kanske rent av bli nyfiken nog att faktiskt smyga sig in och upptäcka att de människor man möter där inne är rätt vanliga människor de också?

Min erfarenhet pekar på det senare alternativet.

Se till exempel på David Garrett. Han har beskrivits som den klassiska musikens David Beckham. En söt ung man med hästsvans, mysigt rockiga kläder och ett charmigt leende, lättsam och glad i intervjuer, inte det minsta främmande eller annorlunda. Han är killen man kan möta på krogen, be om hjälp för att nå den där burken med hallonsylt på översta hyllan i butiken eller i hamna intill på pendeltåget – och just genom detta gläntar han på draperiet för människor som kanske aldrig ens skulle anat att öppningen till den klassiska musikens värld fanns där bakom.

.