Förläggartrender

I DN påminns jag om att det ju faktiskt finns trender inom de flesta områden, och bokförläggarbranschen är inget undantag. Och det handlar inte i första hand om vare sig formatet eller distributionen den här gången, utan om språk:

Antalet översättningar från engelskan sjunker stadigt. Samtidigt ges det ut fler svenska böcker. För 20 år sedan var det tvärt om. Då dominerade de utländska böckerna som översatts till svenska, säger Kristina Ahlinder, vd på Förläggareföreningen.

Det är flera faktorer som samverkar till att översättningarna minskat. Kristina Ahlinder pekar bland annat på att kostnaderna för översättning ökat så mycket att en del förlag inte längre har råd att arbeta med utländsk litteratur. Ett annat skäl är att tålamodet hos läsarna minskat och att många nu för tiden vill ha nyutkomna böcker direkt. Ytterligare ett skäl är att läsarna numera är så vana vid att läsa engelska att de aktivt söker sig till böcker på originalspråket engelska.

Ett par konsekvenser av detta, berättar artikeln, är att de stora engelskspråkiga förlagen gärna väntar så länge som möjligt med att släppa svenska rättigheter till böcker för att öka försäljningen av utgåvorna på orginalspråk, Amazon planerar att öppna en egen filial för Sverige och norra Europa och bokhandlare specialiserar sig på att snabbt få hit nyheterna från den engelskspråkiga världen. Och trenden är inte unikt svensk:

Intresset för att läsa böcker på engelska sprider sig inte bara i Sverige och Europa utan är en del av en global utveckling där de engelskspråkiga böckerna dominerar. Det är också förklaringen till att en så stor del av den svenska produktionen av deckare nu översätts till engelska och säljs internationellt. Exporten av svenska böcker steg under 2010 till rekordnivån 154,4 miljoner kronor, vilket är en ökning med över 25 procent sedan 2009 och en fördubbling jämfört med år 2000. Bakom framgången står författare som Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Henning Mankell och pseudonymen Lars Kepler.

Engelskan spreds en gång över världen genom kolonialisering och handel, och med dess ställning som Internets inofficiella officiella språk letar den nu sig in i ännu fler områden och regioner och in i människors vardag genom skönlitteraturen. Jag gillar den utvecklingen – ett språk som människor från alla hörn av världen kan mötas och kommunicera på, det kan jag bara se fördelar med.

3 person singular s

Varje dag har någon eller några sökt på 3 person singular s och hamnat här. Det är inte ett helt okomplicerat koncept i engelskan, och jag får ständigt dåligt samvete för att jag inte förklarat det utan bara pratat omkring det. För att råda bot på detta bjuder jag på en länk till en helt ok förklaring.

Och kära språklärarkollegor – förklara konceptet för era elever, de undrar!

Lärande och användande av tredje person singular s i engelska

Diskussionen om vad en lärare behöver kunna och behärska för att vara en god lärare böljar, och jag tar med intresse och ibland rätt stora delar förvåning del av den. Själv hävdar jag, med en dåres envishet, att en lärare måste kunna sitt ämne, utifrån och in. För trots att det inte räcker enbart med ämneskunskaper har jag väldigt svårt att se hur det skulle kunna gå till, överhuvudtaget, utan dylika.

Låt oss ta engelska som exempel. Jag råkade nämligen höra någon som pustade över sina elevers bristande kunskaper i just det ämnet häromdagen, och skulle vilja vidareutveckla det mycket lilla jag hann säga i frågan då. Eleverna i fråga har inte läst engelska jättelänge, framgick av det som sas, och är ännu så länge rätt svaga i ämnet.

Jag vet, det är inte helt pc alla gånger att tala om svaga elever, men jag gillar det uttrycket. Den som är svag kan bli starkare genom att träna, och därför finns det en positiv klang i begreppet, för mig. Det innehåller utvecklingsmöjligheter.

Men jag avviker från ämnet. Eleverna i fråga var svaga, och läraren suckade över hur de inte kunde formulera en mening, inte böja ett verb och inte ens förstod det här med tredjepersonsingular-s. Där hann jag protestera att tredjepersonsingular-s minsann inte är så lätt, det är en rätt avancerad konstruktion, sen var jag tvungen att hoppa av och lämnade den klagande, förmodligen rätt förvånad över detta inhopp från förbiklivande människa, kvar på bussen.

Här följer min utveckling, om nu människan till äventyrs råkar läsa min blogg så ber jag om ursäkt att jag la mig i samtalet, jag blev lite för ivrig, och jag tackar också för att jag fick inspiration till detta inlägg! Det jag tänkte men aldrig hann säga var:

För att hantera konstruktionen i fråga behöver eleven många andra delar. H*n behöver t ex veta vad ett verb är, h*n behöver kunna hantera tempus och h*n behöver förstå begreppet grammatisk person. Inget av detta är självklart. Eleven behöver vidare känna till skillnaden på huvudverb och hjälpverb, behöver känna till den progressiva formen (-ing-formen) av verbet och kunna hantera den, samt ha en grundläggande förståelse för satslära. Där är fler aspekter, men vi nöjer oss med dessa för att illustrera att det är ett komplext tänkande som ska till för att fatta detta, och många pusselbitar som behövs för att ett mönster skall kunna skönjas.

För att kunna lära elev hantera den aktuella konstruktionen är det nödvändigt att läraren känner till detta. Inte bara såpass att läraren själv kan använda 3psing-s korrekt själv, utan så väl att läraren kan se vilka delar av det komplexa pusslet eleven har tillgång till, och vilka delar som saknas. Det är också viktigt att läraren känner till att det finns olika sätt att lära sig detta.

I engelska skiljer man på learning och teaching, inlärande och utlärande. I svenskan är det lite luddigare, till vardags slarvar vi omkring med begreppet lärande, och det är ibland lite oklart huruvida vi talar om input eller output. Trots att det är väldigt stor skillnad.

Jag förbryllas över den falang i den pedagogiska debatten som tycks hävda att fokus bör läggas på utlärandet, på hur man förmedlar kunskapen. Kanske har jag missförstått deras argument, det hoppas jag, men tills jag får klart för mig hur det egentligen ligger till, om jag missförstått dem, så förbryllas jag.

Det som intresserar och fascinerar mig är tvärtom inlärandet – jag är nämligen övertygad om att om jag förstår hur det går till att lära in saker och ting så har jag nyckeln till hur jag lär ut det. Metodik i all ära, men förstår jag inte mekanismen bakom inlärandet så blir metoden slag i luften.

Vad säger ni, är jag helt fel på’t?

Slutet är början på nästa

Läsåret är nästan slut, från den ena skolan efter den andra går studentflaken fulla med firande människor. Om mindre än en vecka är det vår tur  att stå kvar på en tom skolgård, vemodiga men stolta och glada över alla vackra fantastiska människor som gått vidare ut i livet. Få platser är så ödsliga som en skola när eleverna gått på sommarlov och bara lärarna står kvar.

Jag vet inte hur det är för er, men att ett läsår slutar innebär att nästa börjar. Utvärderingarna har gett besked om vad som blev bra och vad som behöver arbetas om, man möts och funderar tillsammans över hur man kan jobba nästa år för att göra elevernas vardag så givande som möjligt. Kanske är det strukturer som behöver göras tydligare, kanske är det klassrum som behöver renoveras, uppehållsrumsmöbler som behöver bytas ut, kanske är det schemaläggning som inte blev så lyckad som man tänkt sig.

Kristina Alexandersson skriver om en viktig aspekt i skolvardagen: läroboken. Det är ett antal år sedan jag bestämde mig för att strunta i lärobok och istället använda mig av uteslutande autentiska texter. Förra läsåret fick jag för mig att prova att återgå till läroboksundervisning, och blev raskt påmind om varför jag slängde ut den första gången.

Behöver jag nämna att under det läsår som gått återgick jag till systemet med autentiska texter? Jag säger inte att det inte finns bra och användbara läroböcker, och jag säger absolut inte att den som väljer att arbeta så gör något fel. Jag vill bara framhålla hur viktigt det är att vi reflekterar över vem som tar ansvar för vad som tas upp och vad som utelämnas i klassrummet. Kristina formulerar det väl:

Låter vi förlagen eller läromedelsförfattarna bestämma hur vi ska förstå och tolka läroplanen? Eller gör vi en egen tolkning, och för samtal kring läroplanens intentioner med eleverna?