En observation

En tillfälligt observation i förbifarten gör mig uppmärksamt på det faktum att armadillos (bältor) börjar bli vanliga så långt norrut som South Carolina

och jag reflekterar över hur hastigt klimatet förändras framför våra ögon.

Paradigm igen

Paradigm skiftar omkring oss. Det sker hela tiden, oftast utan att vi riktigt lägger märke till det förrän vi faktiskt sätter oss ner och tittar tillbaka. Synsätt och perspektiv som framstod som progressiva och nyskapande igår är plötsligt gammalmodiga och konservativa, sedvänjor och traditioner som fyllde viktiga funktioner har transformerats till kuriosa och turistjippon, samhällsgrupper som var tongivande betraktas med milt överseende och platser som varit välbesökta lockar plötsligt knappt någon ens med jippon eller tv-program medan andra ställen rätt som det är varken har stolar eller bord nog till alla besökare som ivrigt köar i timmar även om det ösregnar.

Ett av de absolut tydligaste tecknen på att ett paradigmskifte ägt rum är hur de som befann sig i bekvämt priviligierad position i det gamla paradigmet smått aggressivt börjar försvara sina positioner, lyfta gamla meriter som vore de dagens och högljutt kräva att saker och ting anpassas efter deras speciella behov. Vill det sig riktigt illa kan de ta till aggressivitet och våld in sin strävan efter att slippa anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Det är tråkigt, men kanske oundvikligt, trots att vi nog alla egentligen vet att det är hur lätt som helst att förvandla ett ägg till en god äggröra, men att förvandla äggröra till ett ägg igen är omöjligt.

.

Tidsresor

Ni vet hur det är, ibland gör man saker som gör att man måste ta omvägen om 2003, och så blir man kvar en stund, mest av nostalgiska orsaker.

Det här med tid är fascinerande, är det inte? Det tycks ju som om vi bara kan röra oss i en riktning, utan möjlighet att påverka med vare sig vilken reell eller relativ hastighet vi rör oss, vi har ingen möjlighet att gå tillbaka och oändra det som ändrats, ogöra det som gjorts, ose det vi sett, olära det vi en gång lärt.

Samtidigt som det tycks som om tiden rör sig i cykler, saker och ting upprepar sig, somliga ofta, andra mer sällan, vet vi att det är en illusion. Solen går (sannolikt) upp i morgon, precis som den gjorde i dag, i går och dagen före det. Precis som den gjort varje morgon. Och ändå inte. Morgondagens soluppgång kommer att vara väldigt lik många tidigare soluppgångar, men den är inte densamma, och ingen av de soluppgångar som följer längre fram i tiden kommer att vara densamma som den i morgon.

Tidens direktionalitet tycks absolut, och tycks hänga samman med fenomenet entropi.

Åtminstone utifrån vad vi vet i dag.

.

.

Nå, jag är tillbaka i 2012 nu, och kan konstatera att jag än en gång måste komma ihåg att ladda batterierna till i morgon.

Det är slut med världen

åtminstone världen som vi varit vana att se den. Det politiska landskapet förändras, revolutioner och uppror öppnar upp slutna samhällen. Asien kommer i kapp såväl som kliver förbi oss i många aspekter. Ekonomin rasar i Europa såväl som i USA, och framför våra ögon förändras klimatet och miljön drastiskt. Vare sig vi vill se det eller inte förändras den fysiska världen vi lever i. Och inte bara den. Våra mentala landskap förändras. Vi kommunicerar på andra sätt, våra nätverk ser annorlunda ut. Begrepp som privat, personlig, integritet, öppenhet, demokrati och inflytande glider och skiftar i betydelse.

Inte mycket förblir som det varit. Som vi är vana vid. Som vi är säkra på hur vi ska hantera.

.

.

Det kan vara skrämmande och oroande att tänka på, och än värre att acceptera. Att vilja hålla kvar vid det gamla, välbekanta, det som var organiserat och hanterligt är inte alls konstigt. Tvärtom! Vi försöker, allesammans, hålla kvar vid det som vi av erfarenhet vet har fungerat tidigare. Vi vill fortsätta resa på samma sätt som vi gjort, fortsätta konsumera på samma sätt som vi gjort, fortsätta umgås på samma sätt som vi gjort. Men saker förändras, det välordnade blir, ibland plötsligt, ibland över tid, mindre välordnat och mer svåröverblickbart och svårkontrollerat.

När vi säger att världen blivit rörigare har vi helt rätt. Det har den, och den kommer att fortsätta i den riktningen. Vi rör oss hela tiden från lägre till högre entropi, mycket förenklat uttryckt ett mått för hur rörigt saker och ting är, och åt det andra hållet kan vi inte röra oss. Det händer hela tiden saker och ting, som läggs till det som hänt innan, och när de väl hänt kan de inte ohända.

Här kommer poängen med inlägget: Det faktum att världen som vi känner den går mot sitt slut är anledningen till att jag fortsätter prata om tågtrafiken, trots att den här i Sverige blir ett allt tydligare exempel på hög entropi. Detta är anledningen till att jag pendlar till jobbet med det lika högentropiska Skånetrafiken. Detta är anledningen till att vi har mycket att vinna på att slita ut saker och ting istället för att kasta och köpa nytt. Till att vi bör kommunicera mer med varandra, nätverka mer och intensivare, samarbeta, dela med oss och hjälpas åt i än högre grad än vi gör idag.

För att världen, som vi känner den, rasar ihop innebär ju inte att världen som sådan tar slut. Den finns kvar, och en del kommer att vara välbekant och tryggt även i morgon. Men inte allt, och jag lovar – det blir många gånger enklare att hantera det nya, okända, konstiga, obegripliga tillsammans än var och en för sig.

Ungefär så ser jag på saken. Hur tänker ni?