Om en bok

Det hände sig en gång att en elev gav mig en bok. Dvs det händer ju då och då, ibland som gåva och ibland till låns, och just denna gång var det en gåva jag fick. Boken var denna:

och gåvan var ett förtroende. Oavsett om det eleven varit med om i sitt liv överensstämde med det karaktärer i boken upplever eller inte, så kanske det var, eller kanske inte, så var erfarenheterna och känslor som skildras tillräckligt nära de erfarenheter och känslor eleven ville att jag skulle känna till och förhålla mig till att eleven hade.

Alla de elever man som lärare möter i klassrummen varje dag bär på olika erfarenheter och känslor som de måste förhålla sig till, och det måste man förhålla sig till. Lärare är inte terapeuter, och att förhålla sig till innebär inte att behandla. Men det innebär att känna till, att ta hänsyn till, att väga in i bedömningar och bemötande.

Det innebär små enkla praktiska saker, som att se till att information delges på så många sätt som möjligt – muntligt och skriftlig, digitalt och på papper, i klasskalendern och på tavlan – eller att de böcker man använder i klassrummet finns tillgängliga i fler format än bara det enkla pappersformatet – digitalt och ljudbok t ex – eller att fundera över vilken färg det är på pennan man skriver med på tavlan.

Det innebär också att alltid hålla i minnet att skolviktiga saker som hemläxor, muntliga redovisningar, grupparbeten, pennor och deadlines innebär olika utmaningar, både olika slags utmaningar och olika magnitud av samma slags utmaning, för olika elever.

Elever har ingen plikt att anförtro sig till lärare, men de har rätt att göra det. Och om de gör det så har de också rätt att välja på vilket sätt de gör det. Och de har rätt att bli bemötta med respekt, vare sig de anförtror sig eller inte. Respekt för sig själva som elever och lärande människor, respekt för sig själva som personer med integritet och respekt för det förtroende de gett.

Ja, det gäller ju inte bara när vi får ett förtroende i skolan, men det gäller där också.

Boken är läsvärd i övrigt också.

Skillnaden mellan misslyckande och misstag

Seth Godin skriver om hur han ser på skillnaden mellan misslyckande och misstag.

Efter att ha lyssnat till reaktioner på studentexamensförslaget känns hans ord extra aktuella. Många lägger fokus på Misslyckandet, lever sig in i känslan för den som inte blir godkänd i en studentexamen och talar i brösttoner om hur förfärligt hemskt det blir för den som tvingas ”gå ut bakvägen”.

Jag hyser en förhoppning om att fokuset så småningom skall vidgas till att omfatta även de övriga skolåren. Det är ju så att denna examen inte kommer att drabba ungdomarna som en blixt från klar himmel, de går såväl i grundskola som gymnasiet dessförinnan och kommer att få undervisning i alla ämnen de kan examineras i. De kommer att få många år på sig att lära sig allt de behöver kunna, och få gott om tillfällen att prova på examinationsformerna.

Det kommer givetvis att finnas de som av olika anledningar inte blir godkända. Det kommer att finnas de som av olika anledningar aldrig går upp i examen. Livet händer även i skolåren. Världen går inte under för det, och de döms inte till livslångt utanförskap. Det finns, som vi pratade om i går, alternativa vägar att gå.

Det stora problemet med denna kollektiva misslyckandenoja är inte att dörrar stängs – de går att öppna igen – utan att den sprider en kollektiv, förminskande rädsla för misslyckande. En lärare som i missriktad välvilja försöker skydda sina elever från misslyckanden berövar eleverna erfarenheten att de kan resa sig igen, starkare och klokare av erfarenheten.

Godin framhåller i sitt inlägg att det här med att misslyckas inte på död och pina är det sämsta som kan hända en:

A failure is a project that doesn’t work, an initiative that teaches you something at the same time the outcome doesn’t move you directly closer to your goal.

A mistake is either a failure repeated, doing something for the second time when you should have known better, or a misguided attempt (because of carelessness, selfishness or hubris) that hindsight reminds you is worth avoiding.

We need a lot more failures, I think. Failures that don’t kill us make us bolder, and teach us one more way that won’t work, while opening the door to things that might.

School confuses us, so do bosses and families. Go ahead, fail. Try to avoid mistakes, though.

Att inte våga riskera ett misslyckande gör det väldigt svårt att lyckas. Det vore ett misstag.