#Skolchatt om sårbarhet

Det är torsdag igen, med allt vad det innebär av traditioner och sedvänjor kring mat och möten, exempelvis #skolchatt klockan tjugo på Twitter.

Kvällens ämne handlar om hur vi förhåller oss, som pedagoger, som vuxna, som lärare och som människor. Det handlar om gränsen mellan personlig och privat, om skillnaden mellan att vara privat och professionell i sitt hanterande av vardagen och speciella situatoner som uppstår när människor är en del av vardagen:

Hur mycket skam och sårbarhet finns det inte i skolan? Pratar vi tillräckligt om det?

Det enkla svaret är nej. Vi pratar alldeles för lite om det, och det i sig skapar och bygger på den stress och oro, såväl bland pedagoger som bland elever, som obalans ger. Ni vet den där känslan av att ett litet steg för mycket åt det ena eller det andra hållet kan få ohemula konsekvenser? Den som leder till att man heller sitter still än utforskar och provar sig fram? Ja, just den.

Därför lyfter vi frågan och ägnar en timme åt att prata öppet om saken. Hur sårbara kan vi tillåta oss att vara? Vilka konsekvenser, på kort sikt och på lång sikt, får det för elevernas lärandesituation om läraren visar sig mänsklig? Om läraren visar att hen blir sårad av elevers agerande? Av kollegors agerande? Vilka konsekvenser får det för relationen mellan läraren och eleven? För elevens fortsatta skolgång?

Finns en risk att ett alltför öppet förhållningssätt från lärarens sida gör relationen gränslös? Kan det gå ut över bedömningen? Över undervisningen? Över lärandet? Över elevens position i gruppen? Över gruppen som sådan?

Frågorna är många, och svaren långt ifrån självskrivna. Just därför är det så viktigt att vi pratar om det.

I kväll, 20.00, på Twitter. Välkomna! Jag dricker kaffe till, men det är en smaksak.

 

 

Annonser

Tillfället gör tjuven

”Jag undrar om jag skulle kunna få be om en tjänst”, frågade mig en elev en gång. Lite besvärad, lite generad. ”Skulle du kunna vara noga med att alltid låsa dörren till ditt arbetsrum? Det är jättesvårt och jättejobbigt att veta att det ibland är olåst och att där inne finns kanske plånböcker med pengar och annat som man skulle kunna få pengar för. Jag vill verkligen inte råka stjäla något från dig, men det är svårt att koncentrera sig på skolarbetet när jag hela tiden tänker på det.”

Innan eleven förklarade detta hade jag en luddigt oformulerad känsla av att det här med att ha dörren till arbetsrummet olåst när jag var där inne, eller alldeles i närheten, var något som skapade en öppen, välkomnande, avslappnad känsla. Elevens ord blev en tankeställare. Det handlar inte om kultur och sedvänja. För eleven, och jag är rätt säker på att hen inte är unik i detta, blev en olåst dörr till ett arbetsrum en stressfaktor. Inte av moraliska skäl, eleven var inte rädd att ‘åka dit’ på att ha stulit något, utan snarare av etiska skäl, eleven var väl medveten om konsekvenserna av en stöld och lät bli, men det kostade på och störde elevens studiero.

Av hänsyn till eleven, och andra elever i samma situation som inte sätter ord på sin upplevelse, låser jag numera min arbetsrumsdörr, även om jag bara går ut ett ögonblick. Det är viktigare med studiero än mysig stämning, även om det senare också fyller sin funktion.

Vi har sällan möjlighet att gå en dag i någon annans skor, men att lyssna på när någon beskriver sin situation och om möjligt ta de hänsyn som tarvas kan vi ofta göra utan större ansträngning.

En skolas varumärke

Även den vuxna skolpersonalen tar ställning. I fallet Linnea var det förövaren som blev inbjuden till skolavslutningen. I fallet Sara var det läraren som bad henne att inte förstöra skolans rykte. Skolan var ett varumärke som först och främst måste skyddas

skriver Eva Franchell i Aftonbladet med anledning av Svts dokument inifrån och det var nog en av de saker som gjorde mig mest förbryllad i dokumentären. Inte att skolan har ett varumärke att vårda, självklart har den det, det har alla skolor, men att en skolan kan önska att det i detta varumärke ingår en tydligt uttalad policy kring acceptans av sexuella övergrepp. Det förbryllar mig.

Jag pratade lite om saken häromdagen så det förvånar knappast någon när jag säger att jag många gånger heller skulle sätta mitt barnbarn i en skola där lärarna går Falling Down på sexuella övergrepp än på en skola där betygssnittet är bländande.

Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?

#skolchatt om sociala media

Lärarnas yrkesetiska råd släppte häromdagen ett uttalande om lärare och sociala media, där man dels konstaterar att

Lärares yrkesutövning via sociala medier är en viktig fråga. Ny teknik slår igenom och fler använder sig av digitala kommunikationsvägar. Det är en utveckling som på många sätt underlättar läraryrket men som också ställer krav på nya kompetenser. Rådets utgångspunkt är att lärare bör använda den teknik som kan underlätta arbetet, förbättra undervisningen och utveckla kommunikationen med elever och föräldrar.

dels att

det som sker i sociala medier kan påverka lärarens integritet i förhållande till elever, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och allmänhet, men också när det påvekar elevers integritet. Exempelvis ger ibland nätet en känsla av anonymitet och lärare kan därför få veta mer om sina elever än de skulle fått annars.

Ska man vara vän med elever eller inte? Ska man vara vän med kollegor? Med rektor? Och hur öppen och privat kan man kosta på sig att vara på nätet? Behöver man tänka på jobbet när man skriver i sin privata blogg? Hur förhåller man sig till att även de man inte är Facebookvän med rätt som det är kan ta del av det man uppdaterar sin Facebook med? Vilket tonläge väljer man när det plingar till i chatten och en elev frågar om läxan halv elva på kvällen, när man egentligen precis var på väg att logga ut för att gå och lägga sig? Magnus Blixt konstaterar lakoniskt att det rör sig om

en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex.

Precis en sådan fråga som passar att prata om med kloka skolmänniskor från när och fjärran, från olika skolformer och med olika erfarenheter och synsätt.

Låt oss mötas klockan 20.00 ikväll, torsdag, på Twitter under tagen #skolchatt och prata sociala media.

Yttrandefrihet

Vi kom att prata om yttrandefrihet idag. Om vad det faktiskt innebär att få uttrycka sin åsikt fritt. Och vad det leder till om man tolkar friheten att uttrycka sin åsikt, oavsett vilken den är, som att man ska få uttrycka den utan risk för vare sig konsekvenser eller repressalier.

Om vad det innebär, om man tänker ett varv till. Att man tar sig den rätten innebär att man ger den rätten till andra också, oavsett hur kränkande eller elakt det de säger är.

Då blir det inte lika självklart enkelt längre.

Världen är en komplex plats, och att leva tillsammans på ett sånt sätt att alla människor får leva i frihet kräver väldigt mycket hänsynstagande och omtanke om nästan från alla. Det är svårare än man tror, men mödan värt många gånger om.

Ja, det var väl ungefär kontentan av diskussionen, som jag uppfattade den.

.

Läraren och etiken

Som lärare använder man en väldigt massa olika verktyg. Ett av de absolut viktigaste, kanske rent av det viktigaste, är etik.

Moral och etik är inte samma sak. Man kan uttrycka sig enkelt och säga såhär:

Moral – hur ska jag agera så att jag framstår som en god människa?

Etik – hur ska jag agera så att mitt agerande orsakar andra människor så lite lidande det är möjligt?

Det funkar inte att gå genom livet utan att aldrig någonsin såra eller göra någon ledsen, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker, men det funkar att gå genom livet och tänka innan man gör något, så att man gör det man gör på ett sånt sätt att man gör den man råkar göra ledsen så lite ledsen som det är möjligt, och om det gives tillfälle till det försöka göra det bättre igen för personen. Det är en väldig massa göra i den meningen, och det är för att understryka att etik är inget som händer, det är något man gör, aktivt.

.