#Skolchatt om sårbarhet

Det är torsdag igen, med allt vad det innebär av traditioner och sedvänjor kring mat och möten, exempelvis #skolchatt klockan tjugo på Twitter.

Kvällens ämne handlar om hur vi förhåller oss, som pedagoger, som vuxna, som lärare och som människor. Det handlar om gränsen mellan personlig och privat, om skillnaden mellan att vara privat och professionell i sitt hanterande av vardagen och speciella situatoner som uppstår när människor är en del av vardagen:

Hur mycket skam och sårbarhet finns det inte i skolan? Pratar vi tillräckligt om det?

Det enkla svaret är nej. Vi pratar alldeles för lite om det, och det i sig skapar och bygger på den stress och oro, såväl bland pedagoger som bland elever, som obalans ger. Ni vet den där känslan av att ett litet steg för mycket åt det ena eller det andra hållet kan få ohemula konsekvenser? Den som leder till att man heller sitter still än utforskar och provar sig fram? Ja, just den.

Därför lyfter vi frågan och ägnar en timme åt att prata öppet om saken. Hur sårbara kan vi tillåta oss att vara? Vilka konsekvenser, på kort sikt och på lång sikt, får det för elevernas lärandesituation om läraren visar sig mänsklig? Om läraren visar att hen blir sårad av elevers agerande? Av kollegors agerande? Vilka konsekvenser får det för relationen mellan läraren och eleven? För elevens fortsatta skolgång?

Finns en risk att ett alltför öppet förhållningssätt från lärarens sida gör relationen gränslös? Kan det gå ut över bedömningen? Över undervisningen? Över lärandet? Över elevens position i gruppen? Över gruppen som sådan?

Frågorna är många, och svaren långt ifrån självskrivna. Just därför är det så viktigt att vi pratar om det.

I kväll, 20.00, på Twitter. Välkomna! Jag dricker kaffe till, men det är en smaksak.

 

 

Tillfället gör tjuven

”Jag undrar om jag skulle kunna få be om en tjänst”, frågade mig en elev en gång. Lite besvärad, lite generad. ”Skulle du kunna vara noga med att alltid låsa dörren till ditt arbetsrum? Det är jättesvårt och jättejobbigt att veta att det ibland är olåst och att där inne finns kanske plånböcker med pengar och annat som man skulle kunna få pengar för. Jag vill verkligen inte råka stjäla något från dig, men det är svårt att koncentrera sig på skolarbetet när jag hela tiden tänker på det.”

Innan eleven förklarade detta hade jag en luddigt oformulerad känsla av att det här med att ha dörren till arbetsrummet olåst när jag var där inne, eller alldeles i närheten, var något som skapade en öppen, välkomnande, avslappnad känsla. Elevens ord blev en tankeställare. Det handlar inte om kultur och sedvänja. För eleven, och jag är rätt säker på att hen inte är unik i detta, blev en olåst dörr till ett arbetsrum en stressfaktor. Inte av moraliska skäl, eleven var inte rädd att ‘åka dit’ på att ha stulit något, utan snarare av etiska skäl, eleven var väl medveten om konsekvenserna av en stöld och lät bli, men det kostade på och störde elevens studiero.

Av hänsyn till eleven, och andra elever i samma situation som inte sätter ord på sin upplevelse, låser jag numera min arbetsrumsdörr, även om jag bara går ut ett ögonblick. Det är viktigare med studiero än mysig stämning, även om det senare också fyller sin funktion.

Vi har sällan möjlighet att gå en dag i någon annans skor, men att lyssna på när någon beskriver sin situation och om möjligt ta de hänsyn som tarvas kan vi ofta göra utan större ansträngning.

En skolas varumärke

Även den vuxna skolpersonalen tar ställning. I fallet Linnea var det förövaren som blev inbjuden till skolavslutningen. I fallet Sara var det läraren som bad henne att inte förstöra skolans rykte. Skolan var ett varumärke som först och främst måste skyddas

skriver Eva Franchell i Aftonbladet med anledning av Svts dokument inifrån och det var nog en av de saker som gjorde mig mest förbryllad i dokumentären. Inte att skolan har ett varumärke att vårda, självklart har den det, det har alla skolor, men att en skolan kan önska att det i detta varumärke ingår en tydligt uttalad policy kring acceptans av sexuella övergrepp. Det förbryllar mig.

Jag pratade lite om saken häromdagen så det förvånar knappast någon när jag säger att jag många gånger heller skulle sätta mitt barnbarn i en skola där lärarna går Falling Down på sexuella övergrepp än på en skola där betygssnittet är bländande.

Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?

#skolchatt om sociala media

Lärarnas yrkesetiska råd släppte häromdagen ett uttalande om lärare och sociala media, där man dels konstaterar att

Lärares yrkesutövning via sociala medier är en viktig fråga. Ny teknik slår igenom och fler använder sig av digitala kommunikationsvägar. Det är en utveckling som på många sätt underlättar läraryrket men som också ställer krav på nya kompetenser. Rådets utgångspunkt är att lärare bör använda den teknik som kan underlätta arbetet, förbättra undervisningen och utveckla kommunikationen med elever och föräldrar.

dels att

det som sker i sociala medier kan påverka lärarens integritet i förhållande till elever, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och allmänhet, men också när det påvekar elevers integritet. Exempelvis ger ibland nätet en känsla av anonymitet och lärare kan därför få veta mer om sina elever än de skulle fått annars.

Ska man vara vän med elever eller inte? Ska man vara vän med kollegor? Med rektor? Och hur öppen och privat kan man kosta på sig att vara på nätet? Behöver man tänka på jobbet när man skriver i sin privata blogg? Hur förhåller man sig till att även de man inte är Facebookvän med rätt som det är kan ta del av det man uppdaterar sin Facebook med? Vilket tonläge väljer man när det plingar till i chatten och en elev frågar om läxan halv elva på kvällen, när man egentligen precis var på väg att logga ut för att gå och lägga sig? Magnus Blixt konstaterar lakoniskt att det rör sig om

en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex.

Precis en sådan fråga som passar att prata om med kloka skolmänniskor från när och fjärran, från olika skolformer och med olika erfarenheter och synsätt.

Låt oss mötas klockan 20.00 ikväll, torsdag, på Twitter under tagen #skolchatt och prata sociala media.

Yttrandefrihet

Vi kom att prata om yttrandefrihet idag. Om vad det faktiskt innebär att få uttrycka sin åsikt fritt. Och vad det leder till om man tolkar friheten att uttrycka sin åsikt, oavsett vilken den är, som att man ska få uttrycka den utan risk för vare sig konsekvenser eller repressalier.

Om vad det innebär, om man tänker ett varv till. Att man tar sig den rätten innebär att man ger den rätten till andra också, oavsett hur kränkande eller elakt det de säger är.

Då blir det inte lika självklart enkelt längre.

Världen är en komplex plats, och att leva tillsammans på ett sånt sätt att alla människor får leva i frihet kräver väldigt mycket hänsynstagande och omtanke om nästan från alla. Det är svårare än man tror, men mödan värt många gånger om.

Ja, det var väl ungefär kontentan av diskussionen, som jag uppfattade den.

.

Läraren och etiken

Som lärare använder man en väldigt massa olika verktyg. Ett av de absolut viktigaste, kanske rent av det viktigaste, är etik.

Moral och etik är inte samma sak. Man kan uttrycka sig enkelt och säga såhär:

Moral – hur ska jag agera så att jag framstår som en god människa?

Etik – hur ska jag agera så att mitt agerande orsakar andra människor så lite lidande det är möjligt?

Det funkar inte att gå genom livet utan att aldrig någonsin såra eller göra någon ledsen, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker, men det funkar att gå genom livet och tänka innan man gör något, så att man gör det man gör på ett sånt sätt att man gör den man råkar göra ledsen så lite ledsen som det är möjligt, och om det gives tillfälle till det försöka göra det bättre igen för personen. Det är en väldig massa göra i den meningen, och det är för att understryka att etik är inget som händer, det är något man gör, aktivt.

.

Men var är eleven?

DEJAs rapport visar, berättar SvD, hurusom svensk skola är rysansvärt ojämställd:

I dag lämnar DEJA, delegationen för jämställdhet i skolan, sitt slutbetänkande till regeringen. Vår granskning visar att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller.

Resultaten diskuteras och analyseras, givetvis, man tycker och tänker och tv-soffar om saken. Vad ska man göra åt problemet? Vilket är problemet? Finns det flera som trasslar in sig i varandra?

Flickorna och de unga kvinnorna rapporterar i större utsträckning än pojkarna och de unga männen en ökande psykisk ohälsa och trakasserier. Inom skolhälsovården och särskolan verkar det dock som om pojkarnas problem upptäcks lättare än flickornas problem. Vi föreslår mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida för att säkerställa att både pojkar och flickor får stöd. DEJA föreslår också att skolan ska bli bättre på att motverka kränkningar i skolan. Ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan föreslås helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.

Men, invänder då vän av kaos, hur tänker man här? Flickor mår dåligt, sliter tills de trillar ihop i små skälvande högar för att få toppbetyg, pojkar antipluggar och ägnar sig åt annat än skolarbetet. Att det behöver stöttas på alla fronter är uppenbart, men borde man inte också börjar reflektera över som det system man byggt upp i skolan egentligen är så vidare bra? Helena von Schantz skriver om effekterna av det matriarkat som växt fram i svensk skola:

Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Vad som händer vid syrebrist pratade vi om häromdagen, och det gäller i skolan likaväl som i atmosfären. Medan Gunilla Hammar Säfström sitter i TV-soffan och med politiskt korrekt avvägd föraktnivå i rösten förfasar sig över manliga lärare som highfivar elever i skolans korridorer och framhåller lärarnas roll som förebild för den neutrala samhällsmedborgaren beskriver Helena lärarens roll från ett annat perspektiv:

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare – både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material.

Detta är så viktigt att jag upprepar det en gång till: ”när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon”

Jämställdhet mellan könen är viktigt, det är inte rimligt att vi behandlar elever av något kön, vilket det än vara månde, efter någon slags genomsnittschablon eller kulturell föreställning om hur man ‘är’ om man tillhör ett givet kön. Gör vi det, oavsett hur välvilligt och omtänksamt vi än gör det, så missar vi att möta eleverna där de befinner sig. Och då hamnar vi där vi befinner oss nu, i en skolverklighet där elever stressar sönder eller i rent självförsvar glider undan utom räckhåll.

Och det är dumt.

.

Bloggaren och etiken

Jag har varit med i stort sett från början. Sen den tiden då man ringde upp varandra och kommunikationen mer liknade Heta Linjen (är ni gamla nog att minnas den eran?). Den tiden då ett inkommande samtal blockerade internet och man betalade för varje påbörjad surfminut, då var jag med. Jag är ingen hacker, och jag kommer aldrig att bli, jag är inte alls intresserad av programmering och de tekniska aspekterna lämnar mig totalt oberörd. Jag berättar inte detta för att skryta, utan för att ge en bild av min utgångspunkt, varifrån jag ser på saker.

Jag är intresserad av kommunikationen och interaktionen. Jag följer fascinerad hur allt fler människor söker sig ut på nätet och först fascineras av de tekniska möjligheterna, av plattformarna, av sociala medier, av mediahavets brus. Jag ser människor prata storögda av iver om alla de möjligheter som öppnas, alla de nya spännande verktyg som plötsligt finns till hands. Och jag följer intresserad hur de ibland fullständigt överväldigade av förtjusning promotar ett nytt verktyg de funnit, hur de beskriver det för en lika överväldiga publik, för det är många som inte känner sig hemma med Internet ännu, och ibland, men inte så ofta ännu, smått generade tvingas inse att den de har framför sig redan använt verktyget i fråga ett tag, och kanske rent av lämnat det bakom sig och gått vidare till skarpare och effektivare verktyg.

En mycket viktig aspekt av den interaktiva och kommunikativa sidan av Internet, liksom världen i övrigt, är den etiska. Hur beter man sig mot andra människor, helt enkelt. Lisa Magnusson skriver idag om hur Internet håller på att utvecklas till något helt annat än hon föreställde sig skulle ske:

Jag tänkte mig att det skulle vidga våra vyer. Vad jag inte tog med i beräkningen var att ju större utbud vi har, desto mer intoleranta blir vi. För att vi måste, annars drunknar vi. Och för att vi har råd. Förmågan att sålla och smalna av blir högstatus i en överflödsmiljö. Det är bara att jämföra med min uppväxt i en småstad på 90-talet. Mina vänner bestod av dem som inte gillade sport och eurodisko. I storstaden är det annorlunda, där kan man vara betydligt mer kräsen. Även i små storstäder som Stockholm är det fullt möjligt att leva sitt liv i en bubbla utan att annat än undantagsvis konfronteras med sådant som sticker ut och skaver och stör. Människor söker sig till dem som liknar dem själva. Sluter sig samman.

Liknelsen med en stad är mycket träffande. Internet är ju i många aspekter som en stor stad, men det är på samma gång som ett mycket litet och ganska inskränkt samhälle. Det låter paradoxalt, men bara för den som tänker på Internet som en annan plats, ett ställe dit man kan åka som turist. Internet är både storstad och småstad på samma gång, eftersom Internet är en del av världen. Det du skriver och säger på nätet säger du både i storstan, med dess relativa anonymitet och frihet, och i bysamhället med dess många gånger speciella sociala struktur.

Ingen missade väl vilka konsekvenser det fick i Bjästa när skolan inte tog det som hände på nätet på tillräckligt stort allvar, och förstod att det var lika mycket på riktigt som det som hände i korridorerna? Christermagister skriver idag om den bloggande läraren som inte heller haft riktigt klart för sig var hon skriver, utan nämnt både elever och föräldrar vid namn, skrivit detaljerat utan att, enligt Lärarnas Nyheter och DN, göra något för att skydda identiteterna på dem hon skriver om.

Christermagister, den vänlige själen, föreslår att

Vi kan väl lova varandra att påpeka tveksamheter om vi upptäcker sådana i någon blogg?

men det räcker inte. Inte på långa vägar. Vi måste, alla utan undantag, ständigt hålla i minnet att det vi skriver på nätet, det kunde vi lika gärna skriva på plakat och sätta upp på torget i stan. Det är lika offentligt. Därför är det livsviktigt att vi, inför oss själva och inför alla andra, tar oss en grundlig funderar över den etiska aspekten av vårt bloggande. Hur behandlar vi andra människor? Frågar vi dem om lov innan vi publicerar bilder på dem? Innan vi nämner dem vid namn eller skriver om dem på ett sätt som gör dem lättidentifierade? Länkar vi till den som skrivit de ord vi citerar, eller låtsas vi att de är våra egna?

Internet är inget soligt turistställe långt ute i en öken. Det som sker på nätet stannar inte på nätet, det läses och tas del av i den vanliga verkligheten och får konsekvenser och återverkningar. Håll det i minnet, ok?

Att byta roll

Det är inte helt fullständigt ovanligt att den som varit den drivande i en mobbingsituation, oavsett om vi talar om barn, vuxna eller ungdomar, raskt anammar offerrollen när situationen vänder – när någon konfronterar personen i fråga, när folk runtomkring plötsligt inte längre svarar på inviterna, kanske rent av tar parti för den utsatte, eller går vidare och lämnar situationen bakom sig. Jag tror faktiskt inte mobbaren gör detta medvetet, kanske är det rent av så att personen redan innan rättfärdigade sitt beteende med att h*n handlade från en underdogposition, eller att det tilltänkta offret tagit för stor plats, och skiftet från mobbare till offerroll sker helt naturligt i detta.

Detta är något man bör vara uppmärksam på om man är den som har till uppgift att reda ut situationen – saker är inte alltid vad de ser ut att vara, eller ens vad de ändå är i den stund man kommer in. Det ligger alltid mer bakom.