Under en grå himmel

Efter en plågsamt varmklibbig dag drog så molnen äntligen ihop sig över oss, en sval vind satte rotation på den stillastående luften, temperaturen dalade ner mot det hanterligare 20 graders-strecket och plötsligt, som genom ett trollslag, började hjärnan fungera igen.

Det är alltid lika skönt när det händer.

Det var OS-invigning igår, märkte ni av det? Rickard Söderberg, klokare och uppmärksammare på sånt än jag, talar om den ur ett könsmaktsordningsperspektiv. Själv blev jag så förtjust när Dame Evelyn Glennie dök upp att jag helt glömde det mesta annat. Jag är väldigt svag för duktiga slagverkare och hon är i särklass.

Det innebär i sin tur att det nu kommer att hoppas och springas och kastas och bollas och simmas och dressyrridas ikapp så det står härliga till, allt på en gång och tabeller och kommentatorer och bilder och reportage och kommer att välla över oss från höger och vänster, i tidningar, i tv, i radio, på nätet… överallt!

Vilket ju är fantastiskt, på sätt och vis. Idrottsmännen har lagt timmar, dagar, månader och år av slit, träning och finslipning på att förbreda sig för detta och nu, under dessa två korta veckor, får även de som inte har stjärnstatus chansen att visar upp frukten av sin möda för världen.

Kulturarbetare, musiker, dansare, sångare, skulptörer, poeter mfl har mycket gemensamt med idrottsmän. Arbetsvardagen består av mycket slit, mycket träning, mycket övning, mycket nötande av det som aldrig ses under det upplopp som är en föreställning, utställning eller festival, och det är ett ständigt pågående arbete. Trots detta är uppbackningen från samhället, i form av uppmärksamhet i media, i form av tillgängliga träningslokaler, arenor att visa upp sig på och tid och utrymme för att utöva sitt intresse på hobbynivå, anmärktningsvärt mycket mindre när det gäller kultur än idrott, på såväl amatör som elitnivå. Jag citerar elitoperasångaren Rickard:

droppen kom igår när OSflaggan bars in av några grymma och viktiga världspersonligheter. Kommentatorerna på SVT presenterade dem glatt, men strundatde helt i den som hade med kultur att göra.Daniel Barenboim är tydligen värdig att bära in OSflaggan tillsammans med bl.a. Ban Ki-Mon och Leymah Gbowee, men inte ens värd att nämnas

Symbolfråga kanske, men det stör mej att de inte vet (eller ens bemödat sej att ta reda på) vem flaggbäraren som representerar kulturen är.

Jag vet att det allmännas intresse för Zlatan är större än för Stemme, men det går both ways, och hade media haft samma extrabilagor om dramat bakom hennes debut på Met lovar jag att det efter en tid hade varit lika lukrativt för tidningarna som Zlatans debut med Milan. Och samtidigt hade kulturen fått sen en rejäl boost…

För javisst… få ställen i världen har kulturen ett sådant statligt stöd som i Sverige – samtidigt lever kulturen ständigt på smulorna. På ett undantag. I en mänsklig förblindning av kulturens verkliga värde. Förvisso omätbart. Men där.

Det tycker jag vi kan fundera lite på såhär i OS-tider, eller vad tycker ni?

Annonser

En folkhögskollärares sommarlov X

I språkundervisning finns en essentiell aspekt som ofta kallas ”hörförståelse”. Skolverket beskriver det såhär:

Listening

Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret

Eleven skall

förstå tydligt, även något regionalt färgat, tal i instruktioner, berättelser och beskrivningar som rör kända förhållanden och egna intresseområden

[…]

Bedömningens inriktning

Vad beträffar elevens receptiva färdigheter skall bedömningen inriktas på elevens förmåga att förstå talad och skriven engelska. Hänsyn skall tas till elevens förmåga att förstå helhet och sammanhang samt att dra slutsatser om en framställnings syfte. I vilken utsträckning eleven vid avlyssning kan följa med i naturligt taltempo och förstå de viktigaste regionala varianterna av engelska är andra delar i bedömningen. I denna förståelse ingår också elevens förmåga att uppfatta skillnader och nyanser i fråga om språkljud, betoning och intonation.

Det låter väl tämligen rakt på sak, gör det inte? Eleven ska förstå talad engelska (franska, spanska, kantonesiska, japanska, klingon, svenska eller vilket språk det nu är man studerar). Det är relativt enkelt att testa huruvida eleven kan eller inte, hörförståelseprov såväl som hörförståelseövningar finns i de flesta läromedel (läromedel kallar man läroboken och de kringmaterial som erbjuds, det kan vara extra texter, CD-skivor med texter och interaktiva avsnitt, onlinematerial i form av filmsnuttar, interaktiva avsnitt, förklaringar och inte minst lärarhandledningen)

Det är tämligen rakt på sak. Målet står där, skinande klart. Eleven ska förstå talad engelska (franska, spanska, kantonesiska, japanska, klingon, svenska etc) när den talande talar om ämnen som eleven känner till. Utmaningens tyngdpunkt ska alltså ligga på den språkliga nivån, snarare än på faktainhämtande eller nyorientering inom något ämne.

Mindre rakt på sak är vägen dit, kan tyckas. Läromedlens hörförståelseövningar i all ära, men de räcker inte hela vägen för alla elever, om ens för några. Så man behöver något mer. Trevligt är t ex att söka samarbete med lärare i andra ämnen, och anknyta till de områden man fokuserar på där. Samarbete över ämnesgränser är ofta givande och roligt för lärare såväl som för elever. Man kan ägna en stund åt att söka efter föreläsningar om ämnesområdet på nätet och lyssna på tillsammans i klassrummet. YouTube är en guldgruva, TED en annan. Man kan diskutera kring ämnesområdet även på engelska (franska, spanska, kantonesiska etc), kanske rentav tillsammans med ämnesläraren i fråga. Att besöka varandras lektioner och klassrum är alltid berikande och ofta väldigt roligt.

Men det räcker inte med att presentera lyssningstillfällen – eleverna måste lyssna också. Och för att nå dithän måste vi känna till något om hur lyssnandet faktiskt fungerar. Julian Tresure studerar ljud och hur de påverkar oss, hur vi hör och hur vi lyssnar. Föredraget har tyvärr ingen svensk textremsa.

.

Jag översätter inte föredraget, jag tror de flesta förstår det mesta, utan sammanfattar bara några av de punkter jag fastnat för:

Vi kan definiera lyssnande som ”skapa mening utifrån ljud”. När vi lyssnar identifierar vi mönster, signalord och namn framförallt, och sorterar bort monotona bakgrundsljud i det vi hör. Vi filtrerar det vi hör, genom kultur, språk, värderingar, trosföreställningar, attityder, förväntningar och avsikter. I de flesta fall är vi helt omedvetna om dessa filter, men på sätt och vis är det dessa filter som skapar vår verklighet, eftersom de talar om för oss vad det är vi fäster vår uppmärksamhet på i just den stunden.

Och inte nog med det – ljuden vi hör talar om för oss var vi befinner oss, i tid och rum. Utan att titta är vi medvetna om storleken på rummet vi befinner oss i, och om människorna omkring oss utifrån alla de små ljuden. Och eftersom ljud alltid har en tidsaspekt inbäddad gör ljuden oss ständigt medvetna om att tiden går.

Allt ljud som ständigt omger oss gör oss otåliga, och har förändrat våra kommunikationsvanor – vi skickar ut, men vi lyssnar mycket lite. För att få vår uppmärksamhet måste media (och lärare) ta till stora ord och dramatiska effekter för att få uppmärksamhet. En värld där vi inte lyssnar på varandra är en skrämmande plats.

Han ger oss fem övningar för att öva upp vårt lyssnande:

1. Tystnad. 3 minuters tystnad om dagen rekalibrerar öronen.

2. Mixern. I en stimmig ljudmiljö lyssnar man noga för att särskilja de olika ”kanalerna”, samtalen, trafiken, den eventuella bakgrundsmusiken osv.

3. Avnjut. Lyssna uppmärksamt till ett vardagligt ljud och finn det sköna i ljudet – torktumlaren är kanske en vals, kaffemaskinens lovande skrammel som rör sig mot cresendot av det färdiga kaffet i koppen.

4. Positionera lyssnandet. Den viktigaste övningen av alla som gör oss uppmärksam på hur vi använder de filter han nämnde tidigare. Jämför t ex aktivt lyssnande med passivt lyssnande; återhållsamt lyssnande med vidsträckt lyssnande eller kritiskt lyssnande med empatiskt lyssnande, och fundera över vilken skillnad de olika positionerna gör i olika sammanhang.

5. RASA – akronymen han använder är också sanskrit för essens. Bokstäverna i akronymen står för Receive, Appreciate, Summarise, Ask. Dvs Ta emot och lyssna uppmärksamt på den som talar, visa att du Uppskattar det som sägs genom de små hummande ljud vi ofta omedvetet gör när vi lyssnar uppmärksamt, Sammanfatta det du hört och slutligen Fråga om du uppfattat rätt och/eller för att få något förtydligat.

Vi behöver undervisa i konsten att lyssna, avslutar han. Om vi undervisar i konsten att lyssna bidrar vi till att skapa en medvetet lyssnande värld, en värld där vi har kontakt med varandra, och en värld där vi börjar förstå varandra.

Om vi avser att undervisa i det som ofta kallas hörförståelse, det som skolverket träffande benämner Listening, dvs lyssnande, behöver vi i någon utsträckning sätta oss in i just det område Treasure pratar om – hur vi gör när vi lyssnar. Och vi behöver undervisa inte bara i förståelsen av språket som sådant, utan också i konsten att lyssna. Visst är det lite spännande?

Som avslutning, lite överkurs i konsten att lyssna, mest för att jag blir glad av att kunna dela en av mina absoluta favoritperkussionister, skotskan Evelyn Glennie, med er igen. Här pratar hon om och demonstrerar hur lyssnandet är en aktivitet som sker med hela kroppen, inte bara med öronen:

.

Skolan förändras

Skolan har alltid förändrats, den skola där Emil i Lönneberga kysste sin fröken av sin godhets skull är inte densamma som den i vilken Madicken gladdes åt att fröken också fått hjärnskakning, och den i sin tur är inte densamma som den Bullerbybarnen traskar långa vägar till eller den där Pippi ritar på golvet. Och ingen av dessa skolor, trots att de beskrivs av samma författare, är desamma som den Lillebror går i, eller den vars fröken skriver vackert, om än lite fånigt, om sin döde elev när Jonatan hoppat med Skorpan på ryggen.

Det är olika samhällens skolor hon skildar, nationalikonen Astrid Lindgren. Emil är elev i den tämligen nyinrättade svenska folkskolan, i brytningstiden mellan sockenstämman och kommunalstämman, där den politiska makten flyttade från prästen till den framröstade ordföranden. I Madickens skola i stan går barn från alla samhällsklasser, och tack vare delade pippor lär man känna varandra och får en liten inblick i att andra, trots stora skillnader i både bostad och mathållning, ändå inte är så främmande. Lindgren tar oss med in i det ena klassrummet efter det andra och ger oss en grundlig genomgång av både folkhemmets framväxt och skolans utveckling.

Hon visar oss idyllen, men ställer den ständigt mot den inte fullt lika idylliska sidan – fattighjonens lilla usla stuga, Lus-Mias bara fötter och hungriga ögon, skomakarens berusade ilska och Skorpans TBC. Hon skriver om fattigvården som en självklarhet, och låter ibland en karaktär ytterligare understryka missförhållandena, som när Madickens pappa tar henne på promenad genom de fattiga delarna av staden medan övriga familjen går i julottan.

Precis som berättelserna är olika är samhället olika platser vid olika tider. Precis just nu, exakt i detta ögonblick, ställs saker på huvudet, lyfts upp, skakas om och sätts ner igen. För alltid förändrade. Vi möter någon. Vi skiljs för alltid från någon. Någon får syn på något, ser plötsligt något från en ny synvinkel, lär sig något, vinner förtrogenhet med något. Och inget blir någonsin som det var.

Skolan är en del av samhället, och förändras med samhället. Vare sig vi vill eller inte. Det coolaste i det hela, tycker jag, är att om absolut inget överhuvudtaget förändras i skolan så förändras den drastiskt. Den går från att vara en del av ett samhälle, en del av den idé som utgör ett samhälle, till att vara en del av ett förgånget samhälle, en anakroni, en kuriositet. Och det kan ju vara roligt på sitt sätt, och visst finns det ett odiskutabelt värde av skolmuséer och att kunna få veta hur vi hamnade där vi är. Men det är inte skolan. Det kan vara en liten del av skolan, en illustration, en kuriositet, en upplevelse, men det är inte skolan.

Skolan behöver vara här och nu, skolan behöver vara angelägen, spännande, utmanande, rik! Den behöver ge utrymme att höra med hela kroppen, se med hjärnan, smaka med minnet, lära med andra och växa i själ och sinne.

.

.

ps Evelyn Glennie blev döv vid tolv års ålder. Därför tar hon av sig skorna, hon behöver vara barfota för att höra musiken genom golvet.