Tio betydelsefulla böcker

Facebook listade Gertie tio böcker som betyder eller betytt mycket för henne, och pingade bland andra mig till att följa hennes exempel. Argh, vilken svår utmaning, bara tio böcker! Efter att ha våntats framför bokhyllorna som en tiger i bur presenterar jag följande lista. NB utan inbördes ordning:

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Frankenstein, or the Modern Prometheus av Mary Shelley

Orlando av Virginia Woolf

Nightfall av Isaac Asimov

V for Vendetta av Alan Moore

Neverwhere av Neil Gaiman

the Algebraist av Iain M Banks

La Sombra del Viento av Carlos Ruiz Zafón

Kafka på Stranden av Haruki Murakami

Little Women av Louisa May Alcott

Annonser

Vi pratade om det där du skrev på Facebook, och vi undrade en sak…

Det händer då och då att elever och kursdeltagare kommer fram och berättar att de sett vad jag skrivit på Facebook, har pratat om det sinsemellan men inte fått någon riktigt rätsida på det. Fullständigt begripligt, ibland vet jag inte själv riktigt vad jag egentligen tänkte på när jag skrev, förmodligen är det en tanke någonstans mitt i ett resonemang jag postat, i ögonblicket fullständigt övertygad om att alla som läser ska kunna läsa mina egna tankar.

En dag kanske jag lär mig att om jag inte ens själv förstår vad jag tänkte är det nästan komplett omöjligt för alla andra.

Men det var inte det jag tänkte på just nu, utan på det faktum att det jag som lärare skriver på min privata Facebooksida, det säger jag öppet och offentligt, och mina elever och kursdeltagare kan höra det. Och ställa mig till svars för det, be mig förtydliga och sätta i sammanhang (jag försöker, åtminstone försöker jag förklara att den där lösryckta tanken nog hörde hemma någonstans, just då) och prata sinsemellan om det. Vilket ibland leder till att statusuppdateringar jag skrivit eller bilder jag publicerat (av Edvin och Kalle, till exempel) når längre än till dem som faktiskt ser min timeline.

Så är det, och så ska det vara.

Det är mitt ansvar att, även i de mest tankspridda statusuppdateringarna, hålla i minnet att det jag säger i sociala media, det säger jag offentligt (mina elever och kursdeltagare drabbas även i klassrummet av min tankspriddhet då och då, och brukar vänligen och med beundransvärt tålamod fösa mig tillbaka på spåret när jag tappar bort mig. Jag uppskattar det enormt!) och vem som helst kan råka höra det.

Och svaret på frågan är: ‘Morituri te salutant’ betyder ‘de som skall dö hälsar dig’, det är en av de hälsningar gladiatorerna i Rom sägs skall ha förväntats hälsa Ceasar med. Krukväxter hemma hos mig brukar ha ungefär samma chans att bli gamla som gladiatorerna hade.

Remember remember

Det är den femte november i morgon. Detta datum år 1605 greps den katolske legosoldaten Guy Fawkes i källaren till den brittiska parlamentsbyggnaden där han förberedde sig för att spränga byggnaden, kungen och parlamentsmedlemmarna i luften vid den förestående öppningsceremonien.

I år, berättar aftontidningarna, planerar hackerkollektivet Anonymous att förinta Facebook.

.

.

En klok ung person i min närhet refererar till Facebook som Mysteriernas Mördare. Med Facebook försvinner alla de små vardagsmysterierna, man får veta allt om alla och när man träffas i verkligheten finns bara opersonliga ytligheter kvar att prata om.

Det ligger en hel del i det.

Facebook, IDOL och demokrati

Det här med att ”sitta vid datorn” är på tapeten igen. Det brukar bli så när skolan är igång igen, har jag noterat. Att inte ha något konto på Facebook börjar bli samma slags statusmarkering som deklarationen ”jag ser inte på TV, möjligen någon dokumentär då och då”, alltså underförstått ”jag är lite mer intellektuell än genomsnittet, lite mer kulturell”. Nackdelen här med att inte ha något konto kan ju vara att man missar en del möjligheter att få en känsla av hur andra ser på och tänker kring intellektuella och kulturella trender. På andra håll i världen, jag tänker t ex på utvecklingen i Nordafrika, har vi dock sett vilken oerhört betydelse platser som Facebook och Twitter som kommunikationskanaler har.

Detsamma gäller de lättare underhållningsprogrammen på TV. Jag kastar sten i glashus här, det är jag mycket medveten om. Jag är en usel TV-tittare, en sån som följer en endaste TV-serie i realtid, en som inte ens går på svensk TV så de sociala fördelarna med att följa den skördar jag inte bland människor jag möter kroppsligen. Det är, i viss utsträckning, ett socialt handikapp att inte vara uppdaterad på de populära TV-showerna. Man ställer sig utanför den gemenskap som finns i att dela en erfarenhet, utanför de möjligheter till lättsamt småprat om senaste säsongen av Allsång på Skansen (trots att jag faktiskt såg ett av programmen. Måns hade fluga. Jag vet inte om han hade det i alla, men fluga är coolt.) eller IDOL-juryns grad av elakhet som fyller en viktig funktion som smörjmedel i det sociala maskineriet.

Här är IDOL en bagatell, ett i raden av tävlingsprogram trots att det är på innerligaste allvar för deltagarna. Men på andra håll i världen är betydelsen av denna sorts program samhällsomvandlande – Cynthia Scheider berättar om hur denna sorts tävlingsprogram där publiken röstar via sms förändrar klansamhällen runt om i världen. Hon berättar om Aydah Al Jahani som stod på sig mot såväl traditioner som släktingar, och hur hennes framgång i tävlingen fick släktingar och vänner som tagit avstånd från henne att inse att hennes deltagande var av godo och drog ära och heder över såväl henne som hennes anhöriga. Hon berättar också om hur Lima Sahars vänner sa till henne att hon lämnade dem för demokratin när hon deltog i den Afghanistanska motsvarigheten Afghan Star, men hur trots detta även talibaner smsat in och röstat på henne.

.

Att vi lever i intressanta tider har vi konstaterat många gånger. Facebook, IDOL och andra lättsamheter ger oss möjlighet att upptäcka fler sidor av hur intressanta de faktiskt är.

Men om ni ursäktar mig så drar jag mig tillbaka en stund, mitt program går nu…..

Det utvidgade klassrummet

Det utvidgade lärarkollegiet – lärare som bloggar, som twittrar, som facebookar och möts online i grupper, konferenser, informella och formella samtal i olika konstellationer har vi pratat om tidigare, inte sant? Man tänker tillsammans, och tankar klokskap från varandra, man funderar och vänder och vrider, stöter och blöter pedagogiska frågor, metodologiska frågor, didaktiska funderingar, politiska frågor. Man skrattar och stöttar och tramsar och pratar om helt oskolrelaterade ämnen ibland, och är djupt allvarliga och håller sig strikt till ämnet ibland.

Precis som man gör i traditionella, lokala lärarkollegium på enskilda skolor runt om i landet.

I veckan som gick fick jag anledning att fundera över en annan revolution som också sker i skolan just nu: klassrummen utvidgas, elektroniskt och digitalt sträcker de sig plötsligt utanför väggar och schemapositioner. På platser som Facebook möts elever och lärare, och lärande inträffar, formellt och informellt.

Detta är något vi måste förhålla oss till, vilket inte är synonymt med att detta är ett problem. Det är, och vi kan inte hindra det från att vara. Vi bör inte ens försöka, men förhålla oss till det måste vi. Somliga genom att starta två accounts, ett ‘privat’ och ett ‘i jobbet’, andra genom att neka elever som vill adda dem, ytterligare andra genom att inte använda sig av t ex Facebook.

Personligen ser jag det inte som ett problem, utan som en naturlig utveckling av att vi utvidgar vår vardag. Ibland möter jag elever när jag går och handlar, ibland möter jag dem på konsert, ibland möter vi varandra på Facebook. Jag förhör dem inte på veckoläxan i matvarubutiken, men frågar de om något skolrelaterat så svarar jag. Konstigare än så är inte mötet på Facebook heller. Tycker jag. Vad tycker ni?

Sociogram

Det har kommit till min kännedom (jag älskar att få anledning att använda mig av det uttrycket, det sker alltför sällan så jag hoppas ni ursäktar om det kan tyckas lite långsökt) att begreppet sociogram är inte något man självklart känner till vad det är. Jag citerar därför mig själv, från ett inlägg om rykten från tidigt 2009:

ett sociogram är en karta över en människas sociala kontaktnät, och över kontakternas kontaktnät. Det kan användas i olika syften, för att planera skolor, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc; för att kartlägga människors vanor i syfte att t ex styra deras shoppningvanor; eller för att kartlägga människor, deras umgänge och vanor helt enkelt för att hålla koll på dem, kanske för något framtida, dolt eller ännu ospecificerat syfte.

Det kan vara bra att vara medveten om.

Utifrån detta ordlekte jag ihop begreppet sociogrammatisk information, dvs den sortens information man pusslar in i ett sociogram. Man får väldigt mycket sånt på Facebook, och jag blir ofta glad när jag upptäcker att en är bekant med en annan, utan att jag anat att deras cirklar gick i varandra.

Fingret i luften

Facebook har kommit, i media och debatten åtminstone, att bli i det närmaste synonymt med sociala medier. Facebook är det ställe man känner till, Facebook är det ställe man kan förhålla sig till, oavsett i vilken ålder man är, vilken samhällsklass man tillhör, och vare sig man finns på Facebook själv eller inte. Därför tänker jag använda det just så i det här inlägget också:

Och det diskuteras högt och lågt och vitt och brett kring lärares och elevers relation eller icke relation på Facebook. Ska man bli kompis med sina elever eller inte? Jag tycker man ska det, om de bjuder in en. Däremot bör man vara försiktig med att bjuda in, det kan bli väldigt fel och alltför närgånget.

Man bör inte tacka ja för att kunna hålla ett öga på elevernas privatliv, och inte heller för att få ytterligare en kanal för att tjata på dem. Man bör tacka ja för att det är ett sätt på vilket man kan hålla fingret i luften.

Ni vet, man håller upp fingret i luften för att känna vindriktningen?

Att hålla ett finger i luften ger en liten men definitiv möjlighet att ligga ett steg före. Bara ett, men det steget kan göra stor skillnad. På samma sätt som man som lärare har mycket att vinna på att drälla omkring sådär tillfälligtvis i korridorer, på skolgården, i datorsalen, i pingisrummet och vad man nu mer har för allmänna lokaler på skolan istället för att sitta i lärarrunmmet varje rast. Man gör det inte för att hålla koll på eleverna, utan för att hålla ett finger i luften, och känna vartåt det blåser.

Är eleverna oroliga för en kommande uppgift är det t ex inte alls säkert att de säger det i klassrummet, när alla andra är med, det är inte ens säkert att de känner att de kan säga det alls till läraren. Inte för att man råkar vara en sån ruskig lärare att man skrämmer dem, även om det naturligtvis kan ligga något i det, utan snarare för att de har tidigare erfarenheter av att det legat dem i fatet att de blåst i pipan.

Om man som lärare lyckas uppfatta det vinddrag denna oro ger har man möjligheten att göra något åt saken, att gå igenom en gång till, förklara, förtydliga, nämna, ta upp, visa, vad det nu råkar vara som behövs. Det är lite olika i olika situationer.

Man ökar sin möjlighet att känna detta vinddrag av oro om man befinner sig där eleverna befinner sig, utan att göra någon affär av det. Det gäller skolgårdar, korridorer och Facebook. Därför, om inte annat, tycker jag att man bör tacka ja när eleverna bjuder in. De bjuder in till en möjlighet att hålla ett finger i luften, och få en aning om vad som är på gång.

Det är rätt generöst av dem.