Språkstöd är inte bara för svensklärare

Fackspråk är praktiskt, och nödvändigt för att kunna följa med och delta i samtal inom ett fack, för att kunna tillgodogöra sig den information som finns i texter inom facket, och helt oundgängligt för den som önskar mer än bara skumma lätt på ytan.

Fackspråk är dessutom inkluderande, en dörröppnare och en välkommenmatta in i gemenskapen för den som har språket. Fackuttryck tjänar också som igenkänningssignal mellan människor med något gemensamt, intresset eller yrket eller båda, som spårsändare som skickar ut signaler till likasinnade i stora sällskap eller över stora avstånd, som t ex sociala media.

Ja, jag vet, det finns röster som talar om fackspråk som räven talar om rönnbär, som snobberi och utslag av elitism. Inget kunde vara mer fel. Spårsändarnas signaler går ut till alla, i alla riktningar, och alla som kan urskilja signalen kan följa den.

Den som inte har tillgång till fackspråket, inte förstår uttrycken och kan använda orden, urskiljer inte signalerna, för hen blir det brus i brus.

Där befinner sig skrämmande många av dagens blivande studenter. De saknar tillgång till fackspråken, sitter av lektion efter lektion utan att kunna tränga igenom bruset. Ämnesspråket, orden och uttrycken passerar, skrivs på tavlan när de dyker upp, förklaras i förbifarten i ett sammanhang som inte hänger ihop för inläraren som kämpar med att ta in allt på en gång, som vore hen en korvstoppningsmaskin.

En medveten, planerad, strukturerad ämnesspråksmetod hade gjort all skillnad. En där inläraren fått orden och begreppen förklarade och förtydligade och sedan får möta dem i sammanhang, där hen får kontinuerlig stöttning i sitt eget ämnesspråkanvändande. Alla lärare är språklärare säger vi, och vi måste börja leva som vi lär. Vi måste göra spårsändarens signal urskiljbar för de blivande studenterna. Det är alla lärares gemensamma ansvar.

Inte sant?

Folkbildning i sociala media

Jag kan mycket lite om konstformen fotografi, men tack vare sociala media kan jag lite mer nu än jag kunde innan. Jag kunde givetvis titta på bilder och tycka om eller inte tycka om, fascineras över ett speciellt ljus eller en vinkel eller ett format, och jag tyckte ofta om vad jag såg, men det var ungefär allt.

Sociala media är människorna som huserar där, som delar, som möts, som pratar, som berättar, som grälar och kivar och skämtar, som etablerar sig, som passerar igenom, som lurkar tyst i bakgrunden och som ständigt babblar. Utan människor försvinner såväl aspekten ‘social’ som aspekten ‘media’ och man står där med en ekande tom plattform som på sin höjd fungerar som vändplats, oavsett hur vacker den är.

.

Ett sidospår.

Sociala media är människorna som huserar där, där var vi.

Somliga av dessa människor är fotografer som gärna visar upp sina bilder. De pratar sinsemellan om hur de gjort dessa bilder, de talar om slutare, vinklar, reflexer och reducering, de pratar om färger och ljus och bländare och mättnad på ett initierat sätt som förutsätter förförståelse hos lyssnaren. De pratar helt enkelt sitt fackspråk med varandra, och den som inte är insatt i detta fackspråk kan ha svårt att hänga med i samtalet, samtidigt som det skickar tydliga signaler till den som är insatt om både ämnet och nivån på samtalet.

Detta fackspråkliga samtal skulle kunna upplevas som snobbigt, exkluderande, lite skrytigt rent utav av den som står utanför och inte förstår. Det är en inte helt ovanlig om än ledsam reaktion på fackspråk, en reaktion som ibland leder till sura miner, ibland till att det glada ivriga fackspråkssamtalet dör ut, och ibland till och med till rena grälen. Och det är dumt.

Nu kommer jag till min poäng:

Dessa fackspråkliga samtal om olika ämnen, de är en del av den folkbildande aspekten av sociala media. Fotografer som öppet diskuterar finesserna i sin konst delar med sig av sitt hantverk. Vem som helst är välkommen att lyssna, och de allra flesta är mer än glada att förklara även för den som inte kan ett dugg om saken vad det faktiskt är de pratar om. Inte mitt i samtalet, givetvis, precis som alla andra människor blir konstnärer också störda och irriterade om man avbryter ett spännande samtal, men vid andra tillfällen.

I natt ägnade t ex en generös fotograf en hel timme åt att visa för mig hur han gjort för att skapa den ljuseffekt jag kommenterade på i en bild han lagt upp på Google+. Han visade mig hur bilden sett ut innan han gjort något alls med den, och visade sedan steg för steg hur han tonat upp här och tonat ner där, ökat mättnaden i färgen på ett ställe och jobbat med skuggor och skärpa och andra aspekter jag aldrig tänkt på innan för att komma så nära den upplevelse av ljuset han hade haft när han tog bilden som han någonsin kunde, och svarade tålmodigt på varenda fråga jag ställde.

Ni anar inte hur stor skillnad något som tycks yttepyttelitet oviktigt kan göra i ett fotografi! Jo, det kan tänkas att ni både anar och vet, men jag anade inte förrän han visade mig och pekade ut.

Och när man fått grunderna förklarade för sig, då händer det fantastiska att plötsligt börjar man kunna förstå vad det är de pratar om! Man börjar se nyanser i konsten man aldrig sett innan, eftersom man inte visste att de fanns.

Folkbildning. Jag tycker det är en av de vackraste aspekterna av sociala media.

Ursäkta förvirringen, och lite om det här med språk

Jag raderade ett inlägg vilket leder till att det finns kommentarer som inte finns. Jag ber om ursäkt för detta, och lovar att tänka mig noga för när jag länkar i framtiden.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om detta med konjunktioner och subjunktioner, och idag snubblade jag över något som än en gång påminde mig om själva vitsen med språkriktighet. Ännu en gång lyfte någon det faktum att det påvisats att en delorsak till de sjunkande PISA-resultaten bland svenska skolelever är bristande språkförståelse, och ännu en gång framhölls detta som en förmildrande omständighet.

Jag har svårt att se det förmildrande i sammanhanget, måste jag ärligt säga. Om eleverna har förståelse för innehållet i ett ämne, men saknar språk att tala om detta har skolan byggt ett stabilt och i det närmaste okrossbart glastak för de elever som finner ämnet spännande och vill fortsätta att studera det. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att förstå ämnet mer än på en mycket basal, grundläggande, nivå. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att delta i diskussioner om ämnet. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att överhuvudtaget förstå läroböcker och undervisning i ämnet på en nivå ovanför den nybörjarnivå man helt rimligt befinner sig på i grundskolan.

Detta är ett problem, inte något ”festligt” eller en förmildrande omständighet.