Mördande reklam

Närodlat. Visst låter det fint. Genuint, liksom, tryggt, pålitligt ger det oss bilden av en omsorgsfull bonde som odlar sin nedärvda mark, skördar stora, saftiga grödor och kör sin skörd till marknaden. Precis sånt som vi vill ha, så som vi vill ha det. Svenskt.

Låter det som. Men i själva verket ser verkligheten inte alls alltid så idylliskt Bullerbyhemtrevlig ut.

Jag serverades en gång quornfiléer under etiketten närodlat. Tydligen är begreppet elastiskt nog att räcka minst till England.

Ty det är vad närodlat, närproducerat, lokalproducerat etc betyder. Att försäljaren vill att konsumenten skall få en känsla av tillhörighet, ja rent av familjärt, låta denna känsla styra och välja att handla produkten, just denna, närproducerade produkten i stället för den där ekologiska fairtradeprodukten från t ex Bolivia. Och det är vad LRF, lobbyorganisationen för den svenska lantbruksindustrin, vill att konsumenten skall göra, låta känslorna styra, eftersom det gynnar LRFs medlemmar.

Närodlat är helt enkelt en lyckad slogad, lanserad vid precis rätt tidpunkt.

Lyckad, men tom. Till intet förpliktigande.

De varor som presenteras för dig som konsument under etiketten närodlade är förmodligen odlade någonstans i Sverige. Oftast. Men hur, det säger etiketten inget alls om. Är de biodymaniska, ekologiska eller gödslade med självlysande kemikalier? Det får du ingen information om. Bara en luddig, mysig känsla i magtrakten.

Sådär som en lyckad marknadsföringskampanj vill att du ska känna dig.

I en slagdänga från den tid när slagdängor helt utan ironi benämndes slagdängor sjunger Ulf Peder Olrog om hur allting går att svälja med mördande reklam, även lagom söt konserverad gröt.

 

 

I dag märks den konserverade, lagom söta, gröten med etiketten närodlat. Det krävs att konsumenten är smartare än marknadsföringen och handlar med hjärnan i stället för känslorna om hen vill vara säker på att slippa bara vassla och sågspån och få med sig den gröt som odlats långsiktigt hållbart hem i stället.

Kaffepaus

Det här kan se ut som en reklampost, men tyvärr får jag varken pengar eller något annat för den.

Jag dricker kaffe, tycker om kaffe, men gillar inte kaffebryggare. När de kom var de en betydelsefull teknisk landvinning, och de är absolut fortfarande behändiga där de står i ett hörn, lagar kaffet och håller det varmt alldeles på egen hand utan att behöva passas. Kaffedoften som sprider sig i lokalen, ja, jo, visst har den sitt värde. Absolut.

Men för min del är kaffebryggare gammalmodiga, de är för omständiga, kräver för många steg, tar för lång tid. Jag är mer en snabbkaffeperson, varmt vatten, ekologiskt pulver i koppen, sojamjölk, poff klart färdigt.

Just nu är det  den här sorten som står min kopp närmast. Milt och mjukt i smaken, perfekt morgonkaffe, underbart att hämta andan efter jobbet med, underbart efter maten. Det är FairTrade, KRAV-märkt och förpackningen väger nästan inget.

Jag har bara ett problem med det. Förpackningen är inte bara i det närmaste viktlös, den är också pytteliten, och det gör mig lätt stressad. I samma ögonblick som jag öppnar den och gör i ordning den första koppen får jag känslan av att det är nästan slut, och vad ska jag då bjuda på när jag vill bjuda någon på kaffe? Som man ju vill ibland.

Javisst är det ett fånigt litet ilandsproblem, absolut, tveklöst.

Men det vore trevligt, och miljövänligt, och praktiskt, om de ville göra lite större förpackningar.

Och sen fick vi kaffe

Och inte bara kaffe, jag har med choklad och te hem också. Fair trade, ekologiskt, omnomnom på alla sätt

image

Jag gillar Stockholm, det är en trevlig stad. Så många människor är hövliga, artiga och hjälpsamma. Här finns en tydlighet i hur folk bemöter varandra, man går fort men få verkar stressade, man söker ögonkontakt på långt håll, lämnar utrymme för varandra och visar tydligt vilken väg man avser gå, när man möts på trånga utrymmen sker en snabb, outsagd förhandling om vem som tar vilken sida och mötet sker smidigt.

Det gör skillnad.