Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Annonser

Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

#fbchatt om läsande, böcker och #bibliotek

Det börjar närma sig onsdag även denna vecka, och onsdagar klockan 20.00 är det dags för Folkbildningschatt på Twitter under taggen #fbchatt. Folkbildning omfattar ju, som ni väl redan vet, folkhögskolor, studieförbund och biblioteken, och därför fokuserar vi den här veckan på just biblioteken, böckerna och läsningen.

Häromdagen strosade jag runt på en loppmarknad och strölyssnade på samtalen som letade sig igenom lådorna med böcker. Man pratade om författarna, om texterna, om stilarna, om genrerna som fanns representerade, bläddrade i böckerna, och berättade de små minnen och anekdoter som böckerna påminde om för varandra, möttes i de världar och tankegångar som vilade på boksidorna.

Böcker är ett vidare koncept än vi ibland tänker på. Tänker vi bara på det enkla konceptet med format, så finns ju i dag, utöver de klassiska inbundna och pocketupplagorna, till exempel ett allt större och bättre utbud av ljudböcker, och de elektroniska utgåvorna blir vanligare och tillgängligare. Många i dag vill ha boken lätt tillgänglig på telefonen eller läsplattan, där man både kan ändra textsnitt och bakgrund så att det passar en själv, lyssna på texten eller läsa den på mer traditionellt sätt, allt beroende på sammanhang.

Oavsett format så finns tankarna och världarna i böcker, där finns minnen och anekdoter, bildning och kunskap och alla de minnen och tankar som ännu inte tänkts eller formats väntar där.

Denna vecka pratar vi om just detta i #fbchatt – böcker och den betydelse läsande har. Vad är en bra bok? Finns det dåliga böcker? Finns det böcker som borde förbjudas? Är bibliotekens uppgift att tillhandahålla den goda litteraturen? Eller är det snarare som Falstaff Fakir skaldade:

Mycket läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Den läsande pojken

Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Det är inte mina kloka ord, utan Helena von Schantz slutkläm i Skolvärldens intervju med henne om ungas läsande.

Brister i läsförmåga gör tillvaron onödigt begränsad. Inte bara går personen miste om den möjlighet att vidga sina horisonter och sin erfarenhetsbas som läsning av bland annat skönlitteratur ger, h*n får svårare att hantera samhället som det är strukturerat i dag. Helena igen:

 Läsningen är nyckeln till allt – arbete, utbildning och kontroll över den egna tillvaron. Tänk vilket handikapp att inte förstå ett brev från Skattemyndigheten, säger hon.

Folkhögskolebibliotekens blogg är också inne på temat läsförmåga:

Kan man påverka en vuxens läsförmåga? Ja det är en fråga jag ställt mej många gånger som folkhögskolebibliotekarie särskilt som jag, utifrån min horisont, ser en nedgång i bokläsandet.

Jag rekommenderar varmt båda artiklarna, och avslutar med en favoritklokskap från Falstaff Fakir:

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok