För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.

Dagens ungdom

Vad gör vi för fel med våra barn, frågar Helena von Schantz. Hon hänvisar till den artikel Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin, och Salomon Schulman, barnläkare och barnpsykiatriker, skrivit på DN debatt om hur svenska barn mår allt sämre, både jämfört med andra västerländer och jämfört med hur vi mådde för en eller ett par generationer sedan.

Helena frågar frustrerat:

Vi har en lagstiftning där barnperspektivet ständigt lyfts, men hur ser det ut i praktiken? Mitt intryck är att barn behandlas som sina föräldrars ägodelar vare sig det handlar om skilsmässa, missbruk, hedersvåld eller annan familjeproblematik och det är otroligt frustrerande.

Men åter till varför vi utmärker oss så negativt i Sverige. Har vi fler dysfunktionella familjer än i andra länder? Är vi sämre på att skydda utsatta barn? Tillbringar vi för litet tid med dem? Får de för litet kärlek och anknytning? Gör vi fel saker med dem? Har de för få kontaktytor? Gränser? Valmöjligheter? För långa dagar på dagis och fritids? För mycket TV? Vad?

Vad gör vi annorlunda här i Sverige än föräldrar i andra västerländer? Vad gör dagens föräldrar annorlunda än tidigare generationers föräldrar? Vad är det dagens föräldrar saknar som tidigare generationer haft?

Många saker, givetvis – det har med samhälleliga strukturer att göra, ungdomsarbetslösheten bidrar, skolverkligheten gör sitt till, samhällsplaneringen spelar roll, kommunernas prioriteringar gör skillnad. Men det förklarar inte allt. Många av dagens familjer är väldigt ensamma, och därigenom väldigt utsatta. Far- och morföräldrarna, de första tonårsgenerationerna, efterkrigstidsbarnen, finns inte längre med i bilden som far- och morföräldrar gjorde när vi i min generation växte upp. Många av dagens föräldrar ruskar ledset på huvudet när man frågar om de inte kan be sina föräldrar om hjälp, föräldrarna har inte tid, har inte ork, har inte lust. Jodå, de ställer upp om det är kris, och de vill gärna bli firade jul och födelsedagar med, och nog kan de sitta barnvakt någon enstaka kväll, men det där vardagliga, tärande, det är föräldrarna ofta ensamma om.

Jag vet inte, jag har inte forskat i saken, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det spelar in en hel del.