Fjärde luckan i Morricas #adventskalender

December är en kall månad här på vårt norra halvklot,och på december följer fler kalla månader. För den som har ett hem, en dörr att stänga om sig, ett fönster att titta ut genom, mat att värma på sin spis, en säng att krypa ner i så kan kylan vara nog så mysig. För den som lever utanför ser situationen helt annorlunda ut.

Annonser

Klasskillnaden förstärks i skolan

Sedan kommunaliseringen av den svenska skolan har betygsklyftan mellan rikas barn och fattigas barn ökat, visar en undersökning SCB gjort på uppdrag av LR, skriver SvD:

Lärarnas Riksförbund (LR) har låtit SCB granska alla niondeklassares slutbetyg över en längre tidsperiod: 1990 till 2008. Sifferbetygen byttes ut mot bokstavsbetyg 1998, men de olika betygssystemen har räknats om så att de blivit jämförbara. Granskningen visar att elevernas familjebakgrund fått ökad betydelse för studieresultaten sedan 1990. Med andra ord: klyftorna i skolan har ökat.

LR har bland annat låtit SCB granska betygsutvecklingen ur ett inkomstperspektiv. Resultat: Sedan 1990 har barn till höginkomsttagare höjt sitt betygssnitt betydligt mer än låginkomsttagarnas barn.

Resultaten av undersökningen förvånar inte, segregationen i samhället återspeglas allt tydligare i skolorna också, kommuners prioriteringar blir tydligare än någonsin när de återges i form av elevers skolresultat. Nej, jag säger inte att ett återförstatligande av skolorna vore lösningen på allt, men jag säger, och jag säger det med emfas – kommunaliseringen har gjort slarvsylta av många många människors möjlighet till en bättre framtid.

Valfriheten, säger många, var det som skapade segregationen i skolorna, ändå vill ingen ge avkall på den. DN skriver:

Så väl moderaternas skolpolitiska talesperson Margareta Pålsson, som Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, delar bilden av de växande klyftorna i skolan. Båda tror också att ökade kunskapskontroller och mer kompetensutveckling av lärarna, kan förbättra situationen. Valfriheten kommer ingen av dem att ge sig på:

– Vi kan inte tvinga duktiga elever att gå i mediokra skolor, vi får se till att alla skolor är bra i stället, säger Margareta Pålsson.

Ylva Johansson tror att valfriheten ökat segregationen och att den är en del av problemet, men ser inte att det går att förändra.

– Däremot är det dags att lagstifta om hur kommunerna fördelar resurserna till skolorna. Pengarna måste användas där behoven är som störst, säger hon och välkomnar idén om en parlamentarisk utredning:

Skolans roll i vårt samhälle är alldeles för viktigt för att vi inte ska försöka hitta gemensamma strategier.

Jag håller med dem, båda två. Kommunerna har visat att de inte klarar av att ta ansvar för resursfördelningen, de prioriterar utifrån helt fel grunder och resultatet ser vi tydlig. Resultatuppföljningen är obefintlig och elever går igenom grundskolan utan att tillägna sig ens de mest basala färdigheter. Det är katastrof, det är skandal, det är ett hot mot demokratin och ekonomin och folkhälsan.

Kommunaliseringen är en del, den ständigt ökande acceptansen av segregationen är en. Valfriheten är en del, och den illa behandlade LpO94 en.

Anne-Marie Körling skriver om hur den reform som genomfördes för snart tjugo år sedan gick alldeles för slarvigt till, hur styrdokument misstolkats och kopplingen till läroplanens intentioner tycks försvunnit helt. Hon ställer skolan till svars, men inte lärarna:

Jag tänker inte lägga någon skuld på lärare, vi fick LpO-94 utan att få lära oss den. Det skedde samtidigt som stora skolreformer sjösattes, kommunaliseringen kom vilket i sig är stort och omfamnade skolan på ett nytt sätt, rektors roll kom att bli en förvaltare med uppdrag mot ekonomi snarare än pedagogisk ledning, lärare fick nya kursplaner och dessa mottogs utan större förståelse eller med medvetenhet om implementering, processande och uppföljning av att lärare börjar utveckla en relation till en mål-och resultatstyrd skola.

Att det också handlade om en teoretisk förändring, från Piaget till Vygotskij, kom aldrig någonsin upp till ytan. Den socialkonstruktivistiska kunskapsyn som läroplanen omfattar blev därför inte alls förstådd eller genomförd. Det är en stor förändring att börja tänka i nya banor och mot en ny fond. Det tog många, många år att upptäcka teorierna kring vilka skolan skulle börja arbeta. Och det kräver sina dagar. Under samma tid går barn med rättigheter i skolan för att lära sig. Men Vygotskijs tankegångar kom att hamna i skymundan, och i realiteten kom Piaget och Lgr 80 att råda. Men hur skulle lärare själv förstå det här. Läroplanen LpO-94 hade vackra ord och innebörder. Läroplanen var liten i sitt omfång men så stort uppdrag och utvecklingsåtagande åt oss i skolorna. Där är alla ansvariga.

Hon har helt rätt, givetvis, det tar tid att ändra sitt sätt att tänka och se världen och sitt uppdrag. Men vi har haft gott om tid på oss, och LpO-94 är inte längre ny. Vid det här laget borde vi vara hemma i den, vi borde ha diskuterat och konferensat och utbildat oss och satt oss in i den så väl att den är en självklarhet för oss idag. Nu kommer nästa steg, och vi måste förhålla oss till det och ändra vårt arbetssätt utifrån det. Anne-Marie uttrycker återigen mina tankar bättre än jag själv:

Jag ser med oro på den nya reviderade Skola 2011 och implementeringen av den. Om detta inte äger rum med kvalitet och tilltro till lärares vilja att göra det bästa av sina åtaganden så kommer också denna läroplan att hamna i ett vacuum. Det kan vi inte tillåta oss, inte för eleverna eller för lärarna, inte för någon skola alls.

Hur ska vi bära oss åt för att inte hamna där? Hur ska vi bära oss åt så att kommunalpolitikers brist på kunskap och förståelse för sitt uppdrag inte drabbar redan utsatta barn? Hur ska vi bära oss åt för att valfriheten ska vara fri, för alla, i synnerhet för dem som verkligen behöver den?

Det första, det största och det viktigaste, såvitt jag kan se, är precis det Anne-Marie skriver om – vi måste se till att alla lärare, alla skolledare och alla ansvariga politiker, nuvarande såväl som framtida, förstår och håller sig till läroplanen. Det innebär att vi måste lägga tid och kraft på att sätta oss in i den. Vi behöver anordna fortbildningsdagar, vi behöver träffas och prata om den, och vi behöver besluta oss för att vi faktiskt ska arbeta utifrån den i fortsättningen. Inga halvmesyrer, inga provisoriska övergångsmodeller som permanentas och inte genomförs fullt ut, utan ett rejält kliv in i det nya, tillsammans alla på en gång. Alla, utan undantag.

Det kommer att kosta kommunerna pengar. Det kommer att kosta staten pengar. Det kommer att kosta tid, svett och tårar.

Det är framtiden och demokratin värd, tycker ni inte?

Läs också vad Christermagister skriver om saken. Det är klokt som vanligt.

En och annan tidning skriver också, t ex Sydsvenskan, Expressen, Affärsvärlden, Skånskan och Allehanda