Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.
med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar och pynt och ljus och mys och allt vad det nu kan vara man har för traditioner.
En liten tradition jag har är att någon gång under advent visa den här filmen här i bloggen. Jag vill inte på något vis dämpa stämningen, bara påminna om att det finns barn som har det på annat sätt här i världen. Och man kan göranågot för att ge dem också en julklapp.
Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:
Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.
Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.
På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.
Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:
Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.
Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.
Går det?
Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur. Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.
Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?
Igår talade vi om förfluten tid, och nutid. Idag går vi vidare, pratar om nutid och framtid. Vi börjar med nu. Där hittar vi bland annat presens particip, Mats favorittempus, deltagande nutid.
Det finns sätt att göra något för att ändra på sakernas läge. Världen är kall, men i den kalla världen finns varma människor. Varma människor besitter magisk förmåga att göra världen lite varmare för andra människor, även de som hamnat alldeles ensamma långt ute i kylan kan bli lite varmare av en utsträckt hand.
Till Majblommans Riksförbund, Sveriges största barnhjälpsorganisation, vänder sig de som inte har råd med det nödvändiga inför jul. Varje år skänker Majblomman dryga 1000 kronor var till så många barn de kan så att de och deras familjer kan köpa sig något de behöver inför julhelgen. Några klappar, en gran, en julskinka […] Pengarna pytsas ut till lokalföreningarna. Särskilt tryck har det varit från storstadsregionerna, och då Malmö, som är särskilt utsatt.
– Det familjerna önskat sig mest är overaller, vinterkängor och glasögon. Sedan är det många barn som önskar sig bidrag till skolaktiviteter. Det är mycket i skolan som kostar, idrottsdagar och utrustning till sådant, som de inte kan vara med på om deras familjer har ont om pengar, säger Lena Holm.
Drottningsylt skriver om hur hon, som enskild person,har för vana att dela med sig när hon har möjlighet, bidra till organisationer eller lägga småpengar i utställda bössor när hon har möjlighet till det, men:
Nu blir de där bössorna färre och färre i och med folks betalningsvanor, bössorna tar ju som bekant inte kreditkort […] Jag vill gärna dela med mig när jag har ett par kronor över, men jag vill inte bombarderas efteråt med tackbrev/tiggarbrev i åratal och jag vill heller inte bli månadsgivare, för vissa månader är utrymmet mindre än andra. Dessutom så är jag spyless på att höra/läsa om människor som är månadsgivare och som därför inte missar en möjlighet att se ner på oss andra, som slänger ett par kronor i valfri bössa lite nu och då, eller gud förbjude, skänker en engångssumma någon enstaka gång bara.
Man väljer vad man vill ge, man har ett par olika valmöjligheter vad gäller betalning och man behöver inte uppge hela sin livshistoria för att få göra det. Jag uppgav namn och mailadress och tackade nej till mer information […] Och sen tänkte jag på hur skönt det är att bo i ett land där man inte hela tiden måste oroa sig för att barnet ska dö i en skitsjukdom som man inte alls behöver dö av om man får ett litet stick […] Jag menar inte alls att du måste ge pengar. Det jag däremot tycker är att du ska gå in på unicefs gåvoshop och titta och se om det är något du gillar.
Drottningsylt är vänligare än jag. Jag menar att den som har råd och möjlighet bör dela med sig. Den som inte har råd kan ändå bidra genom att prata om saken, så att den som har råd hör och inspireras.
Och här glider vi över i framtiden.
Världen kommer inte bli varmare. Kanske går temperaturen upp, men världen kommer att förbli lika kall tills vi som lever i den gör något åt saken. Sharing is caring, och det gäller inte bara mellan vänner, mellan bekanta eller där man förväntar sig att få något tillbaka. Det gäller i ännu högre grad från den som har pengar till den som inga har.
Ge någon en framtid i julklapp. Det vore inte så illa, va?
Det är jullov, eller snart jullov, i svenska skolor, men en liten tempusövning orkar ni nog med, gör ni inte?
Tempus är grammatiska och handlar om konsten att forma verben för att uttrycka tid, både när något händer och huruvida det händer bara i ögonblicket eller pågår.
Låt oss titta på en liten film för att ha något konkret att prata om:
.
.
Miljön, kläder, fordon etc ger intryck av att filmen utspelas i avslutad, förfluten tid, hon gick en vinternatt för länge sen med sina stickor som ingen ville köpa. Men så är det inte.
Historien är pågående. Kanske har den en början, och om den har ett slut eller inte är faktiskt upp till oss, allesammans. För hon går där nu, den lilla tösen med sina stickor. Hon går mitt ibland oss i julhandeln, hon säljer inte svavelstickor idag, hon säljer kanske inte något alls, men hon står utanför det varma caféet, iskall om fötterna i sina alltför slitna, alltför tunna skor. Hon vandrar runt bland butikerna och tittar på allt det där glittrande vackra som för henne bara är en illusion, ouppnåelig.
Hon är en flicka, och hon är en pojke. Hon går här, på våra gator, och hon går på andra gator, i andra städer. Hon går på bergsvägar och över slätter, där inget skydd finns för den kalla vinden. Hon är ensam, hon går med syskon eller vänner. Hon går med föräldrar, släktingar eller främlingar. Hon går, trots att hon inte har någonstans att gå så går hon.
Martin Ezpeleta skriver pedagogiskt om Sveriges övergång från rättvisesamhälle till frihetssamhälle.
Jag förstår att i ett land med så stark statligt inflytande utvecklar medborgarna en hatkärlek till myndigheterna. En blandning av beroende och motstånd. Ni vill bryta er loss från förmynderiet utan att förlora tryggheten. Därför beter ni er idag som pubertetsarslen, som gapar ”A men, låt mig va ifred” med sprucken målbrottsstämma när ni vill ut och festa, men lägger er i fosterställning i statens säng för att sova bort baksmällan.
Det är en utmärkt beskrivning, är det inte? Vi vill ha friheten att själva avgöra hur vi ska agera, och ingen jävel ska lägga sig i det; samtidigt vill vi ha tryggheten att andras handlingar kontrolleras, in i minsta detalj, och att deras agerande hålls inom strikta ramar. Utan att vår egen personliga frihet begränsas.
Vilket leder till ett väldigt splittrat samhälle där vi blänger misstänksamt på varandra, där vi misstror varandra och är rädda för varandra. Där vi kontrollerar varandra, både med gammeldags fördömande moral och med moderna övervakningsmetoder. Ett samhälle där vi sålt vår trygghet för pengar. Ezpeleta visar tydligt varför vi inte kommer undan detta:
vad många av de här finniga tonåringarna inte verkar förstå är att den ökade individuella friheten inte är gratis. Att valfrihet innebär alltid att några bara får välja det som blir över. Att när politiker säger att skattesänkningar ger större rättvisa så ljuger de bara. Att när staten drar sig undan, lämnar den ett tomrum som ingen kan fylla.
Konsekvenserna av den statliga reträtten är komplexa och nästan omöjliga att förutspå. Men jag tror att de kommer att bli dramatiska.
Jag är övertygad att – precis som en fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan havet – så kan något så oskyldigt som att välja en flashig friskola bidra till en framtida ökade våldsbrott på andra sidan av det sociala havet.
Jag kan inte bevisa det. Men inte heller bli motbevisad.
Men vad man kan vet är att individer i samhällen med stora sociala skillnader och utanförskap är mer våldsbenägna än individer som lever i rättvisa samhällen med små inkomstskillnader.
You're no different to me 