Anglosaxriddarromantik

Jag behöver skriva något om det här med etik, och att värna elevers ansikte, men uppriktigt och än en gång aningen för privat talat – jag är alldeles för förkyld för att tänka så avancerade tankar. Jag ägnar mig i stället åt den filmatiserade versionen av sir Walter Scotts riddarpekoral om den tappra, handlingskraftiga Rebecca, den väna och tidstypiskt hjälplösa Rowena och de politiska konsekvenserna av att kung och ridderskap skramlar iväg på korståg.

Rebecca och Rowena

Weekend

Vi var på bio i kväll, och såg filmen Weekend. Det är både en fin liten historia om hur intensivt det där första förälskelsestadiet kan vara, särskilt när man vet att tiden är begränsad, och en historia fylld med kloka och intressanta tankar och synvinklar på vänskap, kärlek, familj, det mänskliga jaget, relationer, politik  och en del annat spännande här i världen.

You’re like a blank canvas, and it gives you an opportunity to project onto that canvas who you want to be.

Karaktären Glen är en aspirerande konstnär. Han jobbar på ett galleri och håller på med ett projekt där han vill utforska och visa fram det som finns i mellanrummet mellan det vi väljer att återge på den där blanka duken och det vardagsjag vi lever med när vi blivit mer bekanta, eller rent av är för oss själva.

En aspekt väl värd att fundera över och utforska. Se filmen om  ni får chansen, den är så fin!

.

Doctor Parnassus

Med ojämna mellanrum skriver jag några ord om en bok jag läst. I dag tänkte jag, som omväxling, rekommendera er en film: den vindunderliga berättelsen om The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag är mycket förtjust i Terry Gilliam och hans sätt att berätta, och i the Imaginarium finns det gott om spelrum för både det oväntade, det absurda och det hisnande vackra.

Enkelt uttryckt handlar filmen om Doctor Parnassus, spelad av Christopher Plummer, och hans vadslagning med Djävulen, spelad av Tom Waits. Den handlar också om lögn och sanning, om berättelsens och fantasins kraft och önskningars makt.

Unna er en tur i the Imaginarium, ni kommer inte ångra er.

.

Gator av eld

Dagens soundtrack kommer från den dystopiska klassikern Streets of Fire:

.

.

Det svulstiga, vulgära, överdådiga åttiotalet kunde glimtvis vara helt fantastiskt.

2011 års guide till hur man får människor att känna sig gamla

Eftersom jag gjorts uppmärksam på att alla mina läsare faktiskt inte känner till xkcd ännu rekommenderar jag er att klicka på bilden:

.

Hjärterum? Inte för den utanför kretsen!

Vi var på bio i afton, dott och jag. Filmen var inte alls dum, en saga om kampen mellan det goda och det onda, om vikten av att visa respekt även för dem som inte är perfekta och faran i att sträva efter perfektion. Dessutom måste jag säga att stolarna i salong 1 i filmstaden i Lund är oerhört bekväma, och 3D-formatet, när det inte används som en sensation och inte tillåts spela någon som helst huvudroll utan bara är, lyfter den visuella upplevelsen av filmen.

Innan bion gick vi och åt. Vi satte oss vid det som kommit att bli vårt favoritbord. Det står i ett hörn, ett i en grupp småbord med plats för två eller fyra och trevligt med utrymme mellan borden, trots att det är ett väldigt litet ställe. Vi gillar det i synnerhet för att man kan prata i lugn och ro medan man äter, och för att det står lite vid sidan av, man inte behöver oroa sig för att få en väska eller en bricka i huvudet när andra kommer och sätter sig.

Men idag var det inte alls så trevligt som det brukar vara. Ett par minuter efter att vi fått vår mat dök plötsligt ett par människor i medelåldern upp, började flytta runt bord och placera om stolar med högljudd frejdighet.

-Hoppsan, ja, nu kommer vi väldigt nära här, sa kvinnan till vårt bord (hon var noga med att varken titta på mig eller dott när hon sa det, så jag kan bara dra slutsatsen att det var själva bordet hon pratade med. Bordet svarade dock inte.) men lät inte det bekymra sig. Hur många är vi? fortsatte hon sedan till mannen, som svarade sju.

Och sju var de. Sju medelålders, frejdiga, högljudda människor som ogenerat slog sig ner i princip PÅ vårt bord. Den trivsamma stämningen som stendött när de började möblera om hamnade någonstans under den sibiriska tundran, så vi packade ihop oss, jag och dott, tog våra tallrikar och glas och började trassla oss ut för att hitta ett annat bord.

-Känner ni er lite instängda? frågade en av de andra i den medelålders horden. Eventuellt svar lyssnade hon inte på, denna kommentar var tydligen övre gräns för vad de hade att erbjuda i hövlighet. De tycktes uppskatta att få utöka sitt revir till att omfatta även det som varit vårt bord för att lägga jackor och saker och ting på, även om de inte sa något om den saken heller.

Jag var inte helt glad när horden en stund senare dessutom vällde in på Filmstaden, jag uppskattar dock att de valde en annan film än vi.

Allvarligt talat, deras hänsynslösa kalkylerande med att vi inte skulle ställa till bråk, och att vi skulle flytta oss, är arttypisk och rasande pinsamt. Hade jag sagt ifrån är sannolikheten stor att de hade ägnat lång tid åt att göra kvällen sur för oss, och att uppfostra medelålders fruntimmer av båda könen är inte vad jag har lust med när vi är ute för att fira att vi nu har jullov både jag och dott.

.

Treterminssystem

Jag tänkte prova på det här med tre terminen en stund, bara för att känna hur det känns. Det ser ut såhär, hittills:

Avslutade höstterminen med att visa de filmer som vi ska prata om under vinterterminens första del

Det är trevligt att se elever hoppa högt så länge det inte leder till varaktig ångest (det hoppas jag det inte gjorde)

Det är minst lika trevligt att höra dem skratta gott.

Nu hoppas jag elever och kollegor får ett trevligt lov, så börjar vi nästa termin vecka 45!

Inte så illa hittills.