Kulturarbetaren och lönen

Titt som tätt hör jag kommentarer i stil med ‘kulturen är ju något vi äger tillsammans och alla ska få del av’, och det ligger en del i det. Kultur är en oehört viktig del av det som är samhälle, och rimligen bör så många som möjigt få del av den, även den som inte riktigt har råd att äta alla dagar i månaden. En förutsättning här är att en stor del av kostnaden för det som kan kallas kulturkonsumtion finansieras av samhället, dvs oss alla gemensamt Jag ser t ex gärna fritt inträde till muséer, slopad bokmoms, slopad moms på konsertbiljetter, bättre avdragsmöjligheter för kultursponsring etc

En annan förutsättning är att vi faktiskt hjälps åt att betala för kulturproduktionen också. Det gäller allt från studiecirklar till professionella kulturarbetares försörjning till lokaler, såväl konsertlokaler, scener, utställningslokaler etc som lokaler för hobbyutövare, unga som befinner sig i början av sin utveckling mfl till pedagoger, lärare, coacher, arrangörer, studiecirkelledare och alla andra som också är en viktig del av kulturen. Äger vi kulturen tillsammans bör det väl rimligen innebära att vi finansierar den tillsammans också?

Mezzosopranen Solgerd Isalv skriver i ett blogginlägg om hur bekymmersam aspekten med lön och betalning är när man är frilansande kulturarbetare, i synnerhet en frilansande kulturarbetare som håller på att etablera sig, håller på att skapa sig ett namn:

det är svårt att ta betalt. Det är svårt när man alltid i inledningen av en eventuell ”förhandling” (oftast direkt, spontant och utan möjlighet till eftertanke över telefon) får veta att det ju inte finns så mycket pengar. Och när man sen har invändningar blir bemött av kommentaren ”Fast nu har du ju inget NAMN (ännu)”.
Det finns så oändligt många möjligheter att hamna i gratisjobbssituationer. Därtill nästan fler möjligheter där lönen är så låg att det i princip är att jobba gratis.
Att förhålla sig till dessa situationer är ett ständigt avvägande av den unika situationen, ett ständigt övervägande av för- och nackdelar och eventuella indirekta vinster.

Det är inte mycket att hymla om, kulturarbete tas inte alltid helt på allvar. Kommentarer som ‘tänk att få syssla med sin hobby som arbete’ och ‘ja, skriva/måla/dansa är nog roligt, men du behöver ju skaffa en riktig utbildning också’ ger åtminstone mig ett intryck av att man nog inte helt fullt ut förstå att ordet ‘arbete’ i begreppet ‘kulturarbete’ faktiskt betyder ungefär detsamma som i andra kombinationer, som ‘vägarbete’, ‘hushållsarbete’ eller ‘grovarbete’.

Och precis som när det gäller att laga mat, hantera en motorsåg eller dra rör kräver kulturarbete utbildning och enträgen övning för att man skall kunna nå över hobbynivå, Det ligger många timmars hårt, målmedvetet och strukturerat arbete bakom t ex.

.

.

Många timmar, och många människor, och jag lovar att det minsann inte bara är roliga, hobbybetonade uppgifter det rör sig om, även om sådant också, som i alla arbeten, förekommer. Nu ligger det uppe på Youtube, och vi kan alla ta del av det, helt utan att behöva betala för det.

Jag tycker det är som det ska. Ty jag tycker vi ska betala för det tillsammans, som samhälle, var och en utifrån förmåga.

Annonser

Sponsorerna

Jag skulle kunna kokettera lite och säga att den här bloggen är helt utan sponsorer, bara för att ingen betalar mig för att skriva här, men det vore att skönmåla. Jag har t ex WordPress som tillhandahåller bloggverktyget med support, helt utan kostnad, och Youtube står lika kostnadsfritt för många av illustrationerna och det finns andra tysta, diskreta och generösa sponsorer som bidrar till att jag faktiskt kan sitta här och delge er mina tankar.

Jag undrar om vi alltid är riktigt medvetna om detta, om den skugg-sponsring som vi alla drar nytta av i samhället?

I SvD skriver Hans Henrik Brummer om vilken skillnad det gör med kulturellt upplysta sponsorer, sponsorer som förstår värdet inte bara de kortsiktiga projekten som ger omedelbar ekonomisk vinst utan också de ” projekt som utåt sett saknar säljande attraktivitet, men som kan ha mycket att betyda för den kulturella utvecklingen”

Och jag tänker skolan. Inte bara speciella, spännande skolor för speciellt begåvade elever, som t ex Adolf Fredriks musikklasser, utan den vanliga, vardagliga skolan. Den har ju på sina håll lite skralt med resurser, det har ni säkert hört talas om, och det är inte alla kommuner som prioriterar alla skolor när det gäller resurstilldelning heller. Precis som när det gäller kultursponsring är det inget helt okomplicerat resonemang. Brummer igen:

Sponsring är endast ett finansieringsalternativ. Skattemedel och inte minst donationer av olika slag svarar för grundfinansieringen i det goda syftet att vidmakthålla våra scener, museer, bibliotek, arkiv, märkesbyggnader och besläktade ting som del av samhällets kulturella infrastruktur. Man talar här om ”armlängds avstånd”. Det vill säga att den kulturella verksamheten skall vara oberoende och fungera på egna villkor. Risken för smygpolitisering kan inte uteslutas, en ännu inte helt utforskad genre.

Lugnare är det med stiftelser och donationer skötta med oväld och kunskap. Beträffande sponsring gäller affärsmässigt goda seder, ett samförstånd baserat på en gemensam värdegrund.

Jag förstår om tanken skaver lite, om en skola får sponsring så hamnar den ju plötsligt i ett gynsammare läge än andra skolor i samma kommun. Och tänk om sponsringen villkoras?

Ja, en sponsrad skola, liksom en skola som får motta en donation, större eller mindre, gynnas. Det medför inte i någon mån att andra skolor missgynnas på något vis. Det handlar ju inte om omfördelning, utan om tillförande av resurser. Och visst kan det hända att sponsringen villkoras, likt t ex villkoren för ett stipendium, men rektor behöver inte tacka ja, om villkoren är ohemula. Precis som Brummer uttrycker skall skattemedel stå för grundfinansieringen, och så måste det vara, och sponsringen skulle ske utifrån gemensam värdegrund.

Det är dessutom min bestämda uppfattning att det skulle vara absolut nödvändigt med transparens. Vem som sponsrar med vad, hur ofta och på vilka villkor bör vara information som står t ex på skolans hemsida.

Vad tror ni? Skulle skolan få sponsorer om den öppnade för möjligheten? Skulle det kunna vara ett sätt att både tillföra resurser och öka det allmänna intresset för skolan?

Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) […]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?

Läromedelstankar från Almedalen

Johnny Olsson, riksdagskandidat för Piratpartiet, berättar om en debatt som enligt programmet borde handlat om läromedel och upphovsrätt men mer handlade om skolor och resurser, skriver han:

Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet.

Den kommunala skolans finansiella situation har vi pratat om många gånger, och kommer sannolikt ha anledning att återvända till, och det gläder mig att den bekymmersamma verkligheten nämns även i Almedalen, mitt bland alla blanka löften om miljonregn från både vänster och höger, även om det råkade ske i en debatt som skulle handlat om något annat. Men, skriver Johnny:

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Tanken om Creative Commons är god, men jag har svårt att föreställa mig att vare sig förlagen eller författarna är villiga att beställningsskriva efter skolverkets önskemål, och tanken på statligt standardiserade och kontrollerade läromedel smakar lite för mycket diktatur för att vara riktig behaglig. Jag hoppas verkligen att denna tankevurpa är ett utslag av en kombinationen information overload och hastigt nedtecknade början på tankegångar.

Nästa tankegång är också värd att kommentera:

Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är en riktigt formidabel idé. Lärarstudenterna skulle inte bara få tillfälle att praktiskt arbeta med och dra nytta av de senaste forskningsrönen, de skulle också med detta ges tillfälle att grundligt få insikt i den inte helt självklara konsten att lägga upp ett helt läsår. Just detta är ett vanligt förekommande önskemål – man får öva sig på att lägga upp lektioner, och ibland lite längre projekt, men att planera ett helt läsår så att inga moment utelämnas och saker kommer i en sådan ordning att det ena bygger på det andra är något som tydligen knappt nämns. Genom att handgripligen skapa läromedel för ett helt läsår tillsammans med andra studenter och med erfarna lärare och lärarutbildare som bollplank och handledare tror jag många skulle känna sig bättre förberedda när det är dags.

Den ekonomiska ersättningen för ett användbart och publicerat läromedel vore sannolikt välkommen den också, som student lever man inte fett.

Rödgrön skolpolitik

Från Visby, via Aftonbladet, SvD, DN, sydsvenskan och Expressen når mig nyheten om de Rödgrönas nya hållning i betygsfrågan. SvD citerar från presskonferensen:

En viktig del för mig är utvärderingen, kvaliteten och kunskapskraven i skolan. Lika viktigt är att vi säger nej till sorteringsskolan, säger Mona Sahlin på presskonferensen i Sankt Hans trädgård.

Peter Eriksson, MP:s språkrör, kallar uppgörelsen för en av de viktigaste som som de rödgröna har enats om.

– Fokus om, vi vinner valet i höst, kommer att vara på kvaliteten i skolan. Det alllra viktigaste instrumentet är de skriftliga omdömen från årskurs ett. Konkreta omdömen som talar om hur ditt barn klarar sig, säger han.

Vänsterpartiet har inte ändrat åsikt, men går med på uppgörelsen för att skolan ska känna trygghet med vad som gäller.

Expressen citerar mer om lärartätheten:

De tre partiledarna presenterade sedan flera förslag. Ett handlar om fler lärare.
– Ett av de viktigaste målen är att anställa fler behöriga lärare. Vi måste ha fler, inte färre, lärare i skolan, säger Mona Sahlin.
Konkret vill de öka lärartätheten till 9 lärare per 100 elever.

Där ser man. Inte för att vara besvärlig, men hur har de tänkt sig med finansieringen, tro? Alla kommuner är inte helt glada för ytterligare ökade kostnader för skolan, och kommer sannolikt att sprattla emot allt vad de orkar. Det är lätt att lova när det är valår, men det tycks som en bra början.