Morricas adventskalender, lucka ett

Så är det ännu en gång december, och traditionsenligt öppnar vi den första luckan i kalendern. Det är kallt ute såhär års, det är mörkt en stor del av dygnet, och vi vet alla att det inte bara var den julnatten för drygt 2000 år sedan unga människor desperat sökte lite värme och trygghet.

 

 

 

Annonser

Morricas #julkalender lucka 11

De rör sig omkring oss, när vi hastar hem till juleljus och julemys, de små flickorna och pojkarna som inte längre säljer svavelstickor, men fortfarande är hänvisade till ett liv i kylan. Av olika orsaker utan ett tryggt hem att återvända till, utan tryggheten som finns i att veta att det finns mat för dagen. De finns här, i Sverige, i storstäder och i småsamhällen. De finns överallt i EU, i krisländer lika väl som i länder där ekonomin tycks mer stabil. De är i olika ålder, ensamma eller i mindre grupper.

Och de är fruktansvärt utsatta. Det går inte att föreställa sig hur utsatt den är som är liten, ensam och utan någon vuxen som skyddar mot faror. I sin osynlighet svälter de, de fryser, de blir rånade på sina små slantar och få ägodelar, de blir våldtagna, misshandlade, ihjälfrusna och mördade.

Det är inte vad vi vill tänka på såhär i julförberedelserna. Men det måste vi. Annars är vi inte människor, utan bara små lortar.



Tempusövning

Det är jullov, eller snart jullov, i svenska skolor, men en liten tempusövning orkar ni nog med, gör ni inte?

Tempus är grammatiska och handlar om konsten att forma verben för att uttrycka tid, både när något händer och huruvida det händer bara i ögonblicket eller pågår.

Låt oss titta på en liten film för att ha något konkret att prata om:

.

.

Miljön, kläder, fordon etc ger intryck av att filmen utspelas i avslutad, förfluten tid, hon gick en vinternatt för länge sen med sina stickor som ingen ville köpa. Men så är det inte.

Historien är pågående. Kanske har den en början, och om den har ett slut eller inte är faktiskt upp till oss, allesammans. För hon går där nu, den lilla tösen med sina stickor. Hon går mitt ibland oss i julhandeln, hon säljer inte svavelstickor idag, hon säljer kanske inte något alls, men hon står utanför det varma caféet, iskall om fötterna i sina alltför slitna, alltför tunna skor. Hon vandrar runt bland butikerna och tittar på allt det där glittrande vackra som för henne bara är en illusion, ouppnåelig.

Hon är en flicka, och hon är en pojke. Hon går här, på våra gator, och hon går på andra gator, i andra städer. Hon går på bergsvägar och över slätter, där inget skydd finns för den kalla vinden. Hon är ensam, hon går med syskon eller vänner. Hon går med föräldrar, släktingar eller främlingar. Hon går, trots att hon inte har någonstans att gå så går hon.

Nu. Inte i något avlägset förflutet, utan nu.

Ville bara nämna det.

God jul på er alla.