En självgod liten mann

Av någon anledning kommer jag plötsligt att tänka på denne smått självgode lille man:

.

och upptäcker dessutom att i Sydsvenskan finner man likheter mellan honom och Juholt. Jag känner inte till Juholt tillräckligt väl ännu för att ha någon egentlig åsikt kring hur väl detta stämmer.

Kungsledande

Det är mycket kungligt nu, löpsedlarna är fulla av bröllopsplaner, man oroas över frisyrer och gästlistor, och även vanligtvis tämligen sansade bloggare dras med. Den senaste att hoppa över kanten tillsammans med övriga lämlar är tydligen jag. Det var oväntat, men det är väl grupptryck igen, tänker jag.

I både Expressen och DN (jag vet inte om det hunnit nå löpsedlarna ännu) läser vi att ”Victoria planerar att låta sig ledas uppför altargången av sin far”. Detta är något som fått teologen Annika Borg att reagera, med emfas:

Annika Borg menar att brudöverlämning har sina rötter i en omodern syn på jämställdhet, och handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen. Nu anser hon att Victoria bör tänka om. ”Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja”, skriver hon.

DNs stadiga klippa i etikettsfrågor, Magdalena Ribbing, instämmer med Borg:

Denna sed handlar alltså om att en man ger sin dotter till en annan man. Även om kvinnan har valt sin man kan hon vilja föras till altaret av sin far, som en ömsint gest från vardera sidan kanske. Symboliken är ändå klar: hon överlämnas. Svenska kyrkans tradition är alltså den motsatta; kvinna och man går gemensamt till altaret för att markera frivilligheten från båda parter att ingå detta äktenskap.

men, fortsätter Ribbing:

Man väljer själv vilken tradition man vill följa. Men gifter man sig i Svenska kyrkan ska man också ha vigselförrättarens medgivande till den icke svenska seden med bruden förd till altaret av sin far.

Så skönt att få detta utrett! Paret får göra som de vill, så länge vigselförrättaren går med på det. Kungen får leda sin dotter uppför kyrkgången, drottningen får leda sin dotter om de hellre vill det, helt utan att vi behöver uppröras.