himlen är klarblå, facebook är fyllt av uppdateringar om utflykter och fräknar och på twitter blommar snödroppar och tussilago om varandra. Pollensäsongen är också igång, och trippelinfluensan rullar obekymrad vidare över landet.
Dessutom är månen oehört vacker och planeter och stjärnor tycks närmare och klarare än på länge.
Att en och annan elev är lite distraherad i ett eller annat klassrum här i landet just nu är inte så konstigt. Ha förståelse!
.
Jag måste utfärda en varning för the Passage!
Den är en urusel bussbok! Vissa avsnitt är så täta och intensiva att man riskerar att missa såväl att bussen faktiskt kommer rullande mot och förbi busshållsplatsen som att det är dags att kliva av. Motion i all ära, men risken finns ju att man skulle möta någon eller har tunga kassar att bära.
.
Häromdagen diskuterade Benjamin Katzeff Silberstein i SVD kring hur den socialdemokratiska partiprofilen förändrats, hur akademiker inte längre ser partiet som en plats att påverka samhället ifrån. I dag kommenterar seniorombutsmannen Sten O Andersson, och argumenterar att om socialdemokraterna kapar banden med LO och istället försöker inleda ett brett samarbete med TCO och Saco, och LO, och lanserar sig som ett brett löntagarparti så kommer trenden att vända.
Hade Socialdemokraterna kapat sina ensidiga band till LO och i stället lanserat sig som ett brett löntagarparti, förankrat sina idéer hos alla demokratiska fackförbund, då hade det politiska läget varit ett helt annat.
I stället har Alliansen lyssnat, lagt sina förslag som i hög utsträckning gynnar alla anställda i arbetslivet. Om socialdemokraterna kunnat förnya sig och följt med samhällsutvecklingen så hade de varit vinnare i valet, kanske till och med haft egen majoritet.
Kommer socialdemokraterna att ha kraft att till nästa val lägga om politiken och föra en politik i hela folkets intresse?
Visst ligger det mycket i vad han säger, men det som bekymrar mig i resonemanget är var fokuset läggs. Helena von Schantz funderade i en kommentar till inlägget Socialdemokraterna behöver akademiker över om inte problemet helt enkelt är att för få akademiker överhuvudtaget är intresserade av partipolitik, och jag tror hon har helt rätt. Och jag tror att en del av ointresset grundar sig i partiers vindflöjeltendenser och en del i hur socialdemokratisk retorik fokuserat så mycket mer på vad motståndarna gör än på vad de själva vill göra. Man drar sig helt enkelt för att engagera sig i en rörelse som inte verkar veta riktigt vart den ska röra sig.
Andersson framhåller i sin artikel det faktum att ”Trots att socialdemokraterna och LO, är två krympande organisationer klamrar de sig allt hårdare fast i varandra, försäkrande att de växer ur samma träd” som bekymmersamt. Men vad händer om socialdemokraterna, med sikte på regeringsmakten, mer eller mindre annammar alliansens politik? Kommer akademikerna att återvända till fållan? Kommer de som idag hålls som kärnväljare inom socialdemokratiska partiet att känna igen sig i partiet?
Jag vet inte, jag. Det är klart att regeringsmakt är viktigt för ett parti, men partimedlemmarna då? Finns det inte en risk att man springer ifrån dem i sin ivriga jakt på regeringsmakten?
Nej, jag vet inte. Jag är inte statsvetare, men precis som fackförbunden i LO företräder sina medlemmar tycks mig det enda rimliga vara att socialdemokraterna faktiskt företräder sina medlemmar. Jag tror man har större chans att påverka om man gör så, istället för att försöka jaga ikapp dem som inte längre finner partiet relevant.
Jag vet inte, men funderar på saken, det gör jag.
Skoldebatten tycks för tillfället befinna sig i ett skede där man, istället för att upphäva sin stämma och tala om det man tycker är viktigt, upphäver sin stämma och talar om varför man inte tycker andra ska yttra sig i vissa frågor, av olika orsaker. Jag leker inte den leken, så idag gör vi något annat. Låt oss tala om mäktiga vapen:
Längst fram i klassrummet, på den vackra marmorfönsterbrädan, förvarar jag extra pennor. Om en elev av en orsak eller annan finner sig pennlös i klassrummet är problemet därmed löst. Denna politik ifrågasätts då och då (man bör ifrågasätta saker och ting om man undrar över de bakomliggande orsakerna, eller finner dessa skeva) och den vanligaste formuleringen lyder, med vissa variationer i formuleringen, givetvis:
Men hur ska killarna då lära sig att ta ansvar och ta med sig pennor själv?
Det är lite intressant att majoriteten av ifrågasättarna tar för givet att de som mest frekvent utnyttjar pennförrådet skulle vara killar. Jag tänker inte tala om för er ifall förgivettagarna har rätt eller fel, det är inte relevant här, utan lyfter bara fram antagandet så kan ni själva fundera över varför man tänker så.
En annan intressant aspekt i frågan är var fokuset ligger.
Låt mig förklara min tanke bakom pennornas placering:
Somliga elever har i princip aldrig penna med sig i klassrummet. Andra har alltid pennor med sig. Ytterligare andra har i de flesta fall penna med sig, men glömmer någon gång ibland. Samtliga elever, utan undantag, är individer och orsakerna till deras pennstatus är lika många som eleverna i klassrummet, men grovhugget kan man dela in dem i dessa tre grupper: Aldrig Penna, Alltid Pennor samt Oftast Penna.
Jag vill att eleverna har minst en fungerande penna var i klassrummet, ty en penna är ett viktigt verktyg i skolarbetet.
Inte bara för att skriva (det kan man göra på en dator också) utan för att stryka under, skriva små kommentarer och frågor och översättningar och markeringar i marginalen, för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet, för att skriva kommentarer till personen intill om man vill kommentera på t ex lärarens lustiga frisyr utan att alla i hela rummet ska höra det, för att skriva ett snabbt svar på frågan från personen intill om hur man säger ett eller annat på engelska så att den personen också kan delta i diskussionen utan att behöva känna sig dum. Superviktigt verktyg.
Pennor finns överallt, de säljs i varenda liten butik, de delas ut för att göra reklam, de slits och slängs, tappas och ersätts utan större tanke, de är en självklar del av vår vardag och så ska det vara. Inte förrän man står där utan att ha en inom räckhåll kommer man på hur begränsad man är utan.
.
Så, anledningen till att jag har pennor tillgängliga i klassrummet är helt enkelt att jag har mitt fokus på elevernas lärandesituation snarare än på pennorna. Jag har förmånen att undervisa i ett land där jag kan kosta på mig den lyxen, och jag vill ge eleverna tillgång till samma lyx. De har förtjänat den.
Pennor är viktiga verktyg, och det stör lärandesituationen för alla elever, oavsett om de tillhör grupp Aldrig penna, Alltid pennor eller Oftast penna, om någon elev inte har tillgång till penna och måste börja fråga runt, springa iväg för att skaffa eller försöka klara sig utan och blir rastlös och stimmig för att h*n inte kan avleda energin med det viktiga doodlandet.
En annan anledning är att jag jobbar, aktivt och medvetet, med att elever som tillhör gruppen Alltid pennor också skall få lägga fokus i första hand på sin egen lärandesituation. Jag vill att de har med sig sina många pennor för sin egen skull, för att de föredrar olika sorters pennor för olika syften, inte för att de med självklarhet ska ses som ansvariga för någon annans pennstatus också, enbart på grundval av sina personliga pennpreferenser. Det stjäl från deras lärandefokus, om så bara ett par sekunder varje lektion (men tänk hur mycket tid tio sekunder varje lektion, fem dagar i veckan, under ett helt läsår faktiskt blir! Även om man räknar bort alla lov.), att vara pennansvarig för någon annan.
I gruppen Alltid pennor finns bland andra undergruppen Delar pennor. Den består i huvudsak av elever som har någon form av relation (syskon, släktingar, vänner etc). Ofta känner man igen dessa på att de, i början av en lektion eller i början av en aktivitet, ur sina respektive väskor plockar fram ett antal pennor och penntillbehör, placerar dessa i en gemensam hög på bordet framför sig, och sedan med självklarhet tar för sig ur denna hög, oavsett om den penna man väljer kom ur ens egen väska eller någon annans.
Det är värt att notera att denne gemensamma pennhög inte bör förväxlas med en allmän pennhög. Om någon annan, i synnerhet om det sker utan att fråga om lov, förser sig ur högen kan det hända att gruppmedlemmar i gruppen Delar pennor tar illa upp. Även detta stör lärandesituationen. Att ta illa upp för att någon förser sig utan att ens fråga om lov, eller att säga nej till att låna ut en penna när det faktiskt finns allmänna pennor fem steg bort, är inte ett utslag av egoism, utan handlar om det svåra och känsliga momentet gränsdragning. Det finns mycket att vinna på att som lärare respektera denna gräns.
.
Anne-Marie Körling skriver om konsten att undervisa. Hon understryker hur viktigt det är att läraren själv
måste tro på sitt innehåll, själv finna det intressant, inte bara ha ett innehåll kring vilket läraren ska undervisa.
En lärare som inte fascineras av sitt ämne riskerar att börja gå på tomgång, att repetera samma lektioner år efter år, att rätt som det är stå och tänka på något annat medan h*n skriver exakt samma sak på tavlan som h*n skrev ifjol vid den här tiden. Risken att läraren blir uttråkad av lektionerna, och rätt som det är börjar känna sig uttråkad av eleverna också är stor. Det märker eleverna. Anne-Marie skriver:
Vi måste bjuda in eleverna fullt ut i att vi lärare också vill lära oss bli bättre på att undervisa. Om vi gör detta till något gemensamt i klassrummet, vågar oss på att göra om och faktiskt misslyckas och talar om detta så är eleverna oftast med och kan ge möjligheter att utvecklas ihop. För undervisningarna är det vi samlas kring. Inte bara kring läraren. Jag skulle säga att det är innehållet som ska förena oss på flera sätt. Och att vi ska hålla fokus på det innehål vi erbjuder till undervisning.
Metabolism skriver också om fokus på undervisningens innehåll, och utvärderingen därav. Den nya betygsskalan innehåller fler steg än den gamla och det framgår vad som ska vara redovisat för varje steg.
Många är glada nu när det blir en sexgradig betygskala. Men i praktiken har många jobbat med en niogradig skala i flera år.
IG, G-, G, G+, VG-, VG, VG+, MVG-, MVG
Det som upprör mig mer än att man satt ut betyg som inte finns är att man bland en del lärare accepterat låtsasbetygen. Att man låter dem ingå i vårt yrkesspråk och pratar om dem som att det vore den mest naturliga saken i världen.
Precis som Anne-Marie skriver om att vi måste ta innehållet i undervisningen på djupaste allvar och mötas kring detta, kring kunskapen och lärandet istället för kring läraren eller i klassrummet så måste vi, som Metabolism framhåller, ta bedömningen av eleverna på allvar, och inte spela med låtsasbetyg. Inlägget avslutas med en uppmaning till alla betygssättande lärare:
Det enda som händer är att vi försvårar för oss själva. Vi kan inte använda det som inte finns för att bedöma det som är. Att sätta ett plus- eller minusbetyg är inte att göra det tydligare för eleven, det är att curla. Det är att inte våga säga : ”Du behöver lära dig det här och det här”. Betyg är redan i vissa avseenden godtyckliga, varför göra dem ännu mer godtyckliga. Kan vi inte komma överens om att vi överger + och – inför hösten? Eller redan idag?
Det är vår uppgift och vårt ansvar som lärare att ta ansvar för innehållet, i undervisningen såväl som i bedömningen. Eleverna har rätt att lära sig, och de har rätt att få tydlig feedback på vad de lärt sig och vad de inte lärt sig. De behöver få veta precis vad de behöver lägga krut på för att nå nästa betygssteg, och det får de inte av ett luddigt minus eller plus, och de behöver kunna lita på att vi lärare uppfyller vårt ansvar.
Det är rätt självklart egentligen, är det inte? Men även det som känns självklart behöver ibland sättas ord på, för att bli synligt.
Lärare, tro på innehållet och var tydlig i din kommunikation.
En bra början till en bättre skolverklighet för våra elever, eller vad tror ni?
Jag ser vackra vinterbilder i Maias Konstiga och läser om nyanser av grått:
Grått är en mycket sval, sofistikerad och elegant färg. Om den används på rätt sätt. Den måste kombineras med livfulla färger för att inte bli för tråkig. Den symboliserar i sig inte någonting därför är den bara en bakgrund
och tänker osökt på skoldebatten. Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag upplever att där finns en besvärande brist på nyanser. Visst är det så att man ibland måste generalisera och hugga grovt för att nå fram med sin poäng, men utan nyanser riskerar vi att hamna i ett tämligen stillastående skyttegravskrig. Och det vore lite tråkigt, eftersom slagfältet befolkas av våra elever.
Vi behöver våga prata om de grå nyanserna som ligger mellan den svarta polen och den vita polen. De finns där, och de, i högre grad än polerna, utgör vardagen och verkligheten. Vi behöver våga säga högt att det finns superpedagoger och rent ut sagt usla lärare som inte ens borde få ansvar för pappersåtervinningen på skolan, trots att de flesta inte befinner sig i något av dessa läger, utan någonstans däremellan. Om vi inte vågar det utan i kollegial lojalitet mumlar vidare om att alla gör sitt bästa, alla vill sina elever väl och så vidare tappar vi den viktigaste av våra lojaliteter – den gentemot eleverna. Det är dem vi sviker när vi inte vågar tala nyanser.
Och det är inte ett dugg vackert.
Hur kommer vi till rätta med detta? Hur gör vi för att nyansera skoldebatten, och lyfta elevfokuset över lärarfokuset? Har vi några förslag och idéer?
Konsten att fokusera när man studerar är att veta hur man själv gör.
Det låter som en självklarhet men det är viktigt – särskilt när man utsatts för en välmenande omgivnings visdom om både hur arbetet bör läggas upp och hur arbetsplatsen bör organiseras, var den bör ligga, hur man bör sitta, belysning, temperatur, ljud omkring en…. Nej, missförstå mig inte, dessa råd är viktiga, både att man ger och att man lyssnar till och provar. Men när man provat är det ännu viktigare att man tar ställning själv. Hur kändes det? Gick det att arbeta? Var detta en lämplig metod för just mig? Om man finner att man lagt mer energi på hur man arbetat än på själva arbetet bör man prova en annan modell.
Somliga jobbar bäst på biblioteket, där det är tyst och lugnt och få intryck distraherar. Andra jobbar bättre på järnvägsstationen eller ett café, där det ständigt går människor fram och tillbaka, men man ändå får sitta ifred. Ytterligare andra har helt andra preferenser, både vad gäller miljö och omgivning.
För mig gör det i princip detsamma var jag sitter, bara jag har en dator att arbeta med, en stabil uppkoppling och stora sjok av tid. Däremot är ljud avgörande. Det är oerhört viktigt för mig att jag inte blir störd av någon som vill prata om något. Avklippta tankekedjor tar lång tid att foga samma igen, och blir aldrig lika smidiga som innan de klipptes av. För att så långt det är möjligt förebygga detta brukar jag använda musik som en skyddande skärm mellan mig och omvärlden.
Det är min metod. Den fungerar för somliga, men inte för alla.
Studiehjälpmedel:
You're no different to me 