Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?

Undvik stressiga semesterfällor!

Jag vet inte hur ni ser på saken, men för mig antyder rubriker som den i Expressen att vi nog behöver tänka lite kring hur vi tänker kring det här med semester, trots allt. Jag har tagit upp ämnet ett par gånger, och nu kommer ny forskning och visar att det här med känslan av långvarig återhämtningseffekten efter semestern är mest placebo-effekt.

Professor Bengt Arnetz pratar i P1-morgon bland annat om hur lite det faktiskt forskats kring semestern, men också om hur de forskningsresultat som faktiskt finns kan påverka t ex förhandlingarna mellan arbetsmarknadsparterna:

Kanske vikten av att fördela om semestern, i stället för att kanske ha fyra veckor så fundera på ska vi föreslå tre veckor och sen lägga ytterligare kortare semestrar under andra delar av året.

På annan plats i Expressen går Niklas Ekdal så långt att han helt enkelt föreslår att vi ska lägga ner det här med semester:

Det är mycket som är sjukt med semester­filosofin. Vi behöver tre veckors ledighet för att varva ner, enligt stressexperterna. Fel, fel, fel, säger modern forskning – som tvärtom visar att semester­effekten bara sitter i någon vecka av höstterminen.
Bakom resonemanget om nedvarvningen ligger föreställningen att livet till vardags måste vara ett nervdallrande helvete. Det som stressar den moderna människan mest är dock inte det väl­organiserade jobbet, utan tusen olika krav från familjelivet och en aktiv fritid – krav som bara trappas upp när vi får ledigt

Notera att varken Ekdal, Arnetz eller jag talar emot att vi ska ha ledigt!

Tvärtom. Det är klart både vi som arbetar och de som går i skolan skall ha ledigt och möjlighet och utrymme både att återhämta sig och göra något annat än man gör till vardags, att resa (med tåg, helst, kom ihåg att vi bara har en planet och den ska räcka till fler än oss) eller ta ett semestervikariat eller umgås med familjen eller läsa en hög med böcker, vilket man nu föredrar eller har möjlighet till. Det jag, och de, ifrågasätter är om det verkligen är optimalt att jobba och jobba och jobba, i elva månader, tills vi är så uppe i varv att det tar mer än en vecka att landa och hämta andan, ta en lång paus och sen gör om samma sak igen.

Forskningen antyder att högpresterande människor lägger upp sitt arbetsår på ett annat sätt. Ekdal igen:

Allt färre människor har traditionella, livslånga anställningar. I stället sprider sig gigonomin, ett begrepp myntat av Newsweek och The Daily Beasts chefredaktör Tina Brown, där tillfälliga projekt och begränsade ”gig” ersätter de inrutade terminerna. Den höga produktiviteten och de flexibla arbetsvillkoren ger fler och fler möjlighet att planera det egna arbetet.
Här föds en otrygghet som måste hanteras – men också en ny frihet att ta vara på […] Lägg ner sommarlovet och sprid ledigheten över året. Lägg ner idén om den sammanhängande industrisemestern, och bejaka detta gränslösa nya arbetsliv, med möjligheter att varva den fria och produktiva tiden.

Journalisten som samtalade med Arnatz i P1-morgon ställde frågan om hur populär man blir om man förespråkar en omläggning av den traditionella, mytomspunna semestern. Inte alls, kan jag berätta. Men det hindrar inte att vi behöver lyssna på forskningen och fundera på saken. Det kan vara så att vi skulle må bättre av det.