Hemläxa

En femteklassare i bekantskapskretsen har fått en hemläxa hen gått bet på. Den välmenande föräldern sätter sig vid datorn och skickar ut en bild av läxan i bekantskapskretsen, kan någon tala om vilka engelska ord dessa fonetiska tecken motsvarar?

Och jag förtvivlar. Vad lär sig femteklassaren av att någon i bekantskapskretsen gör läxan? Får hen någon uppfattning om hur den fonetiska skriften fungerar och vilken nytta och glädje man faktiskt har av den? Och vilket intryck ger det läraren av elevens lärande och kunskapsutveckling? Läraren får in en löst uppgift, och ges intrycket av att eleven faktiskt lärt sig det hen förväntades lära sig… men har hen gjort det? Hur går det nästa gång hen konfronteras med den fonetiska skriften?

Föräldern menar väl, och barnet gör rätt som ber om hjälp.

Det jag funderar över är läxan som sådan, och lärarens förväntningar på hur den skall utföras, och vilket syfte den förväntas fylla. Är syftet att eleven skall börja bekanta sig med den fonetiska skriften förfelas det ju helt av att förälderns bekantskapskrets löser uppgiften. Är syftet däremot att eleven skall disciplineras till att lämna in färdiga, prydliga läxuppgifter på utsatt tid… men det kan jag inte föreställa mig att det är.

Jag vill inte säga att någon gjorde fel i detta, bara fundera lite över om det inte månne kunde vara så att det funnits en vinst med att eleven i ett sånt här fall faktiskt kommer tillbaka till läraren med läxan halvgjord, och med detta visar upp att nej, det här var faktiskt för svårt. Jag tror alla skulle vinna på det i längden, eller är jag helt fel på det?

Annonser

Verklighetsförankring

För den som är liten ser saker och ting annorlunda ut än för den som är stor, det tycks som en självklarhet som inte behöver påpekas, men jag gör det ändå.

Ta en sån sak som tid, t ex – för den som är stor kan en veckas avkopplande resa vara en liten paus i vardagen, en omväxling, en lättsam avslappning, en tillfällig verklighetsflykt som ger nya perspektiv. För den som är liten kan det vara eoner av både stressig och orolig tid, det är inte alls självklart att den lilla människan känner sig lika säker på att verkligheten därhemma faktiskt finns kvar när man kommer tillbaka.

Därför är det inte konstigt om små barn på resa känner ett behov av att fråga, ibland hundra gånger i rad, om det är så att när man kommer hem igen, kan de leka med hunden, eller kompisen, eller gungan eller vad det nu är de fokuserar på, då? Det betyder inte att de är otacksamma, eller inte har roligt, eller att resan är bortkastade pengar. Det betyder bara att de söker efter den verklighetsförankring i verklighetsflyten den som är stor ofta kan ta för given.

Jag ville bara nämna det.

Svenskt bildningsförakt?

Det råder ett ingrott bildningsförakt, särskilt utanför storstäderna. Plugghästar och nördarna står längst ner i den version av flugornas herre som dagligen utspelas på svenska högstadieskolor. Pojkarna uppmuntras att drömma om att bli en ny Zlatan, men inte att vinna Nobelpris. Enligt Pisa har 22 procent av de svenska eleverna inte tillräckliga kunskaper i matematik för att klara sig ute i samhällslivet.

Ola Wong lyfter i Skolvärlden frågan om hur betydelsefull samhällets inställningen till bildning är för skolklimatet och studieresultat. Vi har snuddat vid ämnet tidigare, vi har funderat kring akademikerföraktet, kring hur svårt det kan vara för den som växer upp i det som kallas ”hem utan studietradition” att bryta mot denna tradition.

Visst kan man skylla Sveriges försämrade resultat på skolpolitiken: kommunalisering, lärarnas låga status och kvalitet. Vi har en lärarutbildning där läsmetodik har tagits bort och man har kunnat bli lågstadielärare utan att kunna matte. Men det går inte att komma ifrån att en minst lika viktig orsak är den svenska kulturen.

Vi talar om segregation, vi talar om låga studieresultat, och det måste vi göra. Vi pratar om elever med språksvårigheter, elever från socioekonomiskt svaga områden, och det är också viktiga frågor. Vi talar om lärarnas låga löner, men talar vi om det karaktäristiska akademikerföraktet som finns i den svenska kulturen? Talar vi om vilken betydelse det har för skoleleverna att det knappt finns några akademiska kufar kvar i skolorna runt om i landet?

Unga människor behöver se att det är ok att vilja studera. Det är ok att vara nördig, att vara plugghäst. Unga människor behöver se att man blir respekterad av andra vuxna även om man är bildad, de behöver höra mamma och pappa därhemma vid köksbordet tala med lika mycket respekt om den beläste skolläraren som om kommunalrådet eller idrottstränaren.

Den som är som de flesta; lite vilsen och rådvill, får ofta vägledning av föräldrarna. Nu är det en gång för alla så att Sveriges välstånd inte bygger på idrottsstjärnor. Det bygger på utbildning. Den tidiga Folkskolereformen 1842 gav Sverige ett försprång som räckte till millennieskiftet. Sedan kom resten ikapp och förbi. Med föräldrar som inte drömmer att barnen ska studera kommer Sverige att fortsätta att halka efter.

Vad tänker ni om saken? Ligger det något i det Wong säger? Har vi en kultur av bildningsförakt i Sverige? Vad kan vi isåfall göra åt saken?

Tonårsprat

Föräldrar i min ålder klagar då och då över hur svårt det är att prata med sin tonåring, hur ungen blev som förbytt när h*n kom in i tonåren, hur respektlös ungen är och hur de saknar den kontakt de hade innan hormonerna började löpa amok i ätteläggen. När jag ser på (det är ett bra sätt att börja på om man ska kunna hjälpa till) hur de talar till sina barn så är det väldigt ofta ett speciellt mönster som kommer igen:

Föräldrarna talar maktspråk till tonåringen. De talar om förbud och restriktioner, hotar med indragna privilegier och kräver, i ord, att den unga människan skall behandla dem med respekt samtidigt som de själva trampar över tonåringens sköra, nyerövrade integritet som om den aldrig funnits. Om tonåringen ifrågasätter förälderns agerande, eller ber om en motivering till dennes handlingar, är svaret ‘för att jag är din förälder/vuxen och jag har rätt att göra så’ alternativt ‘och jag vet bäst’ läskigt vanligt.

Föräldrar, fem konkreta råd från mig till er:

Tala med era ungar med samma respekt som ni talar till era jämnåriga. Tala inte negativt om dem till andra.

Lyssna på vad ungdomarna säger utan att ha bestämt dig för vad de ska säga innan de ens öppnat truten.

Kom ihåg att hur klokt de än resonerar är de inte vuxna, förklara och motivera dina handlingar så ökar chansen att de lyssnar många gånger om.

Fläska på med beröm – var lika samvetsgrann med att påpeka det ungen gör rätt som du är med att påpeka det ungen gör fel.

Krama din unge då och då.

Fler betyg!

I en kommentar till sitt inlägg om otillräckligheten i den feedback man får av tumme upp eller tumme ner föreslår Christermagister att vi borde införa fler betyg. Det är ju alldeles kolossalt klokt!

När jag skriver skriftliga omdömen tar jag upp alla huvudmål inom ämnet; t ex i svenska hur det går med läsningen, med skrivandet, med att tala inför grupp mm. Det blir flera ”betyg” inom ämnet, vilket gör att det är lättare att veta vad man ska gå vidare med.

Tyvärr är det ju många lärare som inte är lika samvetsgranna som Christermagister när de skriver omdöme, eller som kanske, i rättvisans namn, helt enkelt inte vet riktigt vad det är de ska förmedla egentligen. Det har konstaterats att allt för många ‘pigg och glad’ och ‘kämpa på’ och ‘allt bra’ har delats ut, och dylika omdömen säger ju till och med mindre än tumme upp eller tumme ned.

Tänk om vi istället skulle ta och göra som Christermagister föreslår, med betyg och tydliga kriterier. Istället för att sätta ett samlat betyg i t ex svenskan så ger vi ett betyg i läsförståelse, ett i litterär analys, ett i litteraturhistoria, ett i ordkunskap etc. Alla betyg är inte aktuella i alla klasser, men jag hoppas ni förstår principen. I matte blir det ett betyg i taluppfattning, ett annat i geometri, ett tredje i linjära ekvationer etc, allt utifrån respektive ämnes betygskriterier.

Jag tror detta skulle kunna luckra upp alltför rigida ämnesavgränsningar också, inbjuda till samarbete och bidra till att göra tydligt både för elever och pedagoger vilka som är elevernas starka och svaga sidor.

Bra tänkt, Christermagister! Inte sant?

Dagens ungdom

Vad gör vi för fel med våra barn, frågar Helena von Schantz. Hon hänvisar till den artikel Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin, och Salomon Schulman, barnläkare och barnpsykiatriker, skrivit på DN debatt om hur svenska barn mår allt sämre, både jämfört med andra västerländer och jämfört med hur vi mådde för en eller ett par generationer sedan.

Helena frågar frustrerat:

Vi har en lagstiftning där barnperspektivet ständigt lyfts, men hur ser det ut i praktiken? Mitt intryck är att barn behandlas som sina föräldrars ägodelar vare sig det handlar om skilsmässa, missbruk, hedersvåld eller annan familjeproblematik och det är otroligt frustrerande.

Men åter till varför vi utmärker oss så negativt i Sverige. Har vi fler dysfunktionella familjer än i andra länder? Är vi sämre på att skydda utsatta barn? Tillbringar vi för litet tid med dem? Får de för litet kärlek och anknytning? Gör vi fel saker med dem? Har de för få kontaktytor? Gränser? Valmöjligheter? För långa dagar på dagis och fritids? För mycket TV? Vad?

Vad gör vi annorlunda här i Sverige än föräldrar i andra västerländer? Vad gör dagens föräldrar annorlunda än tidigare generationers föräldrar? Vad är det dagens föräldrar saknar som tidigare generationer haft?

Många saker, givetvis – det har med samhälleliga strukturer att göra, ungdomsarbetslösheten bidrar, skolverkligheten gör sitt till, samhällsplaneringen spelar roll, kommunernas prioriteringar gör skillnad. Men det förklarar inte allt. Många av dagens familjer är väldigt ensamma, och därigenom väldigt utsatta. Far- och morföräldrarna, de första tonårsgenerationerna, efterkrigstidsbarnen, finns inte längre med i bilden som far- och morföräldrar gjorde när vi i min generation växte upp. Många av dagens föräldrar ruskar ledset på huvudet när man frågar om de inte kan be sina föräldrar om hjälp, föräldrarna har inte tid, har inte ork, har inte lust. Jodå, de ställer upp om det är kris, och de vill gärna bli firade jul och födelsedagar med, och nog kan de sitta barnvakt någon enstaka kväll, men det där vardagliga, tärande, det är föräldrarna ofta ensamma om.

Jag vet inte, jag har inte forskat i saken, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det spelar in en hel del.