maniFESTation på Hvilan

I morgon är det dags – vi håller fest på min vackra arbetsplats, folkhögskolan Hvilan – en manifestation på temat Att Göra Skillnad.

Det kommer att finnas mat av olika slag att köpa, det kommer att bjudas musik, det kommer att bli högtidliga invigningar av saker och ting, och framförallt kommer det att bjudas på föreläsningar , workshops, uppvisningar, utställningar och fantastiska människor, och vi håller på hela eftermiddagen, ända fram till klockan fem.

Klockan tolv hälsar rektor välkomna, det finns risk att lärarkören sjunger, och därefter kommer Rickard Söderberg att berätta lite om hur han tänker och agerar kring det här med att förändra världen.

Det händer så mycket i världen just nu, så många paradigm skiftar, förutsättningar förändras, men det händer inte av sig själv. Vi, människor, alla människor, tillsammans och var och en, kan göra så mycket.

Välkomna att inspirera och inspireras

I dag är i morgon

Ni vet de där dagarna när man citerar Scarlett O’Hara för sig själv som mantra?

I dag är det i morgon, himlen är grå igen, och informationen jag sökte damp in genom brevlådan innan jag ens hunnit slå upp ögonen i morse.

 

Köttersättning

Det var Earth Hour igår. Det är inte den timmen då man släcker lampor, myser i skenet från levande ljus innan man tänder igen och fortsätter som innan. Det är en symbol som förpliktigar:

Nu är kl 21.30. We did it. Vi hade vår Earth Hour tillsammans.

Fint. Att göra saker tillsammans är oftast fint.

Well. NU börjar jobbet.

Earth Hour är ju, som sagt, en symbol. En signal vi skickar till våra politiker, varandra och oss själva att vi vet om att jorden är sårbar (läs: dödligt sårad) och att vi är beredda att göra något för att läka den. Eller iallfall rädda den ifrån att dö inom några decennier.

Få kan göra allt, men alla kan göra något.

Att släcka under Earth Hour är inte något. Det är att visa att man nu tänker göra något när vi tänder igen.

Nu. Kl 21.30 börjar detta nu.

Om Earth Hour inte efterföljs av en livsstilsförändring var den i onödan. Då skickade vi fel signal. Då skickade vi signalen att vi inte vill göra något av värde. Bara symboliskt som inte är så besvärligt.

Och jag kommer, inte helt osökt, att tänka på en fråga jag glädjande nog får allt oftare: Vad ersätter du köttet med? Den ställs alltid, utan undantag, i en vänligt, nyfiket undrande ton.

Det handlar sällan om protein eller näringsämnen, utan om hur man faktiskt komponerar en måltid där det som upplevs som grundpelaren saknas. Det här med vegetarisk mat är fortfarande ett okänt område för många, och för den som av födsel och ohejdad vana tänker ‘kött med något till’ när hen tänker mat är frågan fullständigt logisk.

Det erbjuds många köttsubstitut, korvar, biffar, färser, smörgåspålägg etc och jag är övertygad om att de är smakliga och i många fall kan fungera som en slags motsvarighet till nikotinplåster för den som inte riktigt vet hur hen ska orientera sig vidare från alla de köttraditioner som omger oss. Men jag vet faktiskt inte. I en stor andel av de lättlagade vegetariska matvaror som erbjuds i frysdiskar runt om i landets butiker är vetegluten en stabil bas, mycket är panerat för att ge en välbekant stekyta, och så var det med den saken för min del.

Så mitt svar är ‘Det gör jag inte’.

Jag söker inga köttersättningar, eftersom kött inte är en del av mina mattraditioner och inte lämnar något hål att fylla. Jag väljer inte det vegetariska alternativet, utan jag väljer mat. Helt vanlig mat. Vitaminer, mineraler, proteiner, kryddor och smaker, färger och dofter.

Och jag är uppriktigt glad att få frågan! Det visar på nyfikenhet och en vilja att veta, ett steg mot den livsstilsförändring mindre kött innebär, den som verkar stor och svår men egentligen är väldigt enkel när man väl hittat ingången.

Förändringens vindar

Egentligen blåser förändringens vind alltid över oss, men i många långa stunder lägger vi knappt märke till den, den är så vardaglig och de förändringar den resulterar i tycks så små att de nästan inte finns.

Andra gånger tycks den ta i, vi känner hur det viner om öronen, vi knäpper våra rockar ända upp, lindar halsduken stadigare om halsen och huttrar medan vi försöker hålla balansen i stormen, duckar desperat för kringflygande föremål och försöker skydda de konstruktioner vi vant oss vid och känner oss trygga med, även om de knakar och gnisslar och blir både skeva och vinda i blåsvädret. Vi ber andra hjälpa till att hålla i, att hålla emot, att staga upp det gamla, att försöka bevara det tillsammans med oss, hålla undan dem som vill få undan vår vacklande, välbekanta gamla konstruktion för att i dess ställe placera det nya.

Förändring som går fort skrämmer oss ofta, det här med kaos är så oförutsägbart, vi har ingen aning om vad vi får sedan. Det enda vi vet är att det blir något annat, och det gamla, trygga, det vi hanterade utan att ens tänka på det, det där vi var de som kunde, läromästarna, kommer att vara för alltid förpassat till folklivsmuseernas utställningar, en del av vår historia men inte en del av det som är idag.

Och i vår iver att inte förlora det gamla, trygga, så händer det att vi inte riktigt förmå se det nya för vad det är – den förändrade vardagen- utan att vi ser det som hotfullt, skrämmande, sämre, mindre genuint, mindre rejält, obeständigare, mindre värt i stället. Och vill det sig riktigt illa spiller detta över på de människor som gör sig hemmastadda i det nya, som använder det och ibland blir frustrerade över hur det gamla, gistna, det där som förändringens vind sveper undan bit för bit trots någras kamp att bevara det, är i vägen för det nya.

Mönsterpassning

Ni vet hur det kan vara ibland – man anar att det kan finnas ett mönster men man ser det inte. Antingen för att man befinner sig för nära, eller för långt ifrån, eller i en konstig vinkel, eller för att man råkar titta åt fel håll, ljusförhållandena förvillar eller något annat stör.

Ibland handlar det om ett mönster som har en rent dekorativ funktion, men ibland handlar det om ett mönster som skaver, som gör saker besvärligare, som krånglar till det och som behöver anpassas eller rent av förändras. Och det händer att den process man behöver gå igenom för att upptäcka mönstret är tung och jobbig, rent av smärtsam, och det händer att processen man behöver gå igenom för att ändra på mönstret också är obekväm och obehaglig,

Men nog kan det vara mödan värt, när man väl kommit fram till den punkt där mönstren man såg och mönstren man ser nu passar ihop, när det som skavde slätats ut och det som stoppade upp börjar bidra i stället, kan det inte?

Tårtan

1969 publicerades boken the Edible Woman skriven av Margaret Atwood. Den är mycket läsvärd. I en nyckelscen förekommer en djupt symbolisk tårta i form av just en kvinnokropp.

Och till denna tårta associerade jag när jag läste om den remarkabla Tårtan som nu befinner sig på mångas läppar. Scenen i Atwoods roman liknar i flera aspekter scenen med kulturministern – tårtan aväts under lättsamma former, man kommenterar och skämtar lite besvärat om hur den är formad men det oerhörda, betydelsefulla som faktiskt pågår går många av, nej, inte många – i princip alla tårtätarna förbi, och först senare upptäcker de hur mycket som förändrats.

Andra såg annat i verket, och det finurliga med konst är ju precis det – betraktarens egna  erfarenheter och förväntningar påverkar i hög grad hur man upplever ett verk.

Don’t let them change ya – låt ingen annan ändra på dig, ta makten över din egen förändring!

Don’t let them change ya, oh! –
Or even rearrange ya! Oh, no!
We’ve got a life to live.
They say: only – only –
Only the fittest of the fittest shall survive –
Stay alive! Eh!

.

.

Stay alive – nöj dig inte med att överleva, utan lev livet levande!

 

 

Karin Boye om forskning

I ett samtal hos Mats apropå Johannes Åmans raljanta DN-kommentar om relationen mellan de olika forskningsfalangerna kring digital spelkultur slår det mig att Karin Boyes dikt I Rörelse faktiskt beskriver forskning riktigt bra:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Insikten att vi inte vet allt medför insikten att den världsbild vi har i dag kommer att revideras. Vi upptäcker nya aspekter av saker vi trodde vi visste allt om, och vips öppnar sig helt nya, hittills okända horisonter att utforska.

Ibland känns det tungt när vi ställs inför budskapet att något vi trodde var sant är helt felaktigt, något vi gjort är komplett verkningslöst eller rent av destruktivt. Det är inte alltid lustfyllt och roligt att lära om, att ändra rutiner, att göra på annat sätt. Det kan vara både jobbigt och skrämmande och sorgesamt att behöva se hur det invanda, hemtrevliga, välkända plötsligt förändras framför ens ögon när det ställs i relation till något nytt.

Då kan forskningens käcka uppmaning om uppbrott kännas som ett hån, och man får lust att gräva ner sig och försvara sin position i stället för att packa om sin ränsel, spänna på sig de slitna sandalerna och ge sig ut på vandring. Igen.

 

Glad blåsda’!

Förändringens vind kommer man inte undan, inte mycket förblir som det var. Just nu sveper den in i skolan, rör upp damm och flyttar runt saker och ting, sveper ut somligt och blåser in annat.

.

Och det är inte bara roligt. Det kan vara skrämmande och oroligt, vinden smäller igen dörrar och fönsterrutorna skallrar, takpannorna rör sig på taket och träden knakar och och brakar som vore de på väg att falla. Det obönhörliga i den ständiga rörelsen, det är en kraft vi inte kan kontrollera och vi vet att risken att världen ser helt annorlunda ut när vi sticker ut näsan härnäst är stor.

.

Men vet ni vad? Även om mycket är förändrat, en hel del aldrig mer kommer att bli sig likt och somligt rent av försvunnit för alltid med vinden så finns där ändå mycket som är sig likt.

.

Glad blåsda’!

Paradigm

Ordet kommer från grekiska, från ett ord som stavas παράδειγμα och betyder ungefär mönster, exempel, förlaga, om jag inte är helt missinformerad. En paradigm är en given ordning, ett sätt att se världen, ett sätt att organisera tillvaron, hela eller delar av den.