Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Annonser

Förändringens vindar

Egentligen blåser förändringens vind alltid över oss, men i många långa stunder lägger vi knappt märke till den, den är så vardaglig och de förändringar den resulterar i tycks så små att de nästan inte finns.

Andra gånger tycks den ta i, vi känner hur det viner om öronen, vi knäpper våra rockar ända upp, lindar halsduken stadigare om halsen och huttrar medan vi försöker hålla balansen i stormen, duckar desperat för kringflygande föremål och försöker skydda de konstruktioner vi vant oss vid och känner oss trygga med, även om de knakar och gnisslar och blir både skeva och vinda i blåsvädret. Vi ber andra hjälpa till att hålla i, att hålla emot, att staga upp det gamla, att försöka bevara det tillsammans med oss, hålla undan dem som vill få undan vår vacklande, välbekanta gamla konstruktion för att i dess ställe placera det nya.

Förändring som går fort skrämmer oss ofta, det här med kaos är så oförutsägbart, vi har ingen aning om vad vi får sedan. Det enda vi vet är att det blir något annat, och det gamla, trygga, det vi hanterade utan att ens tänka på det, det där vi var de som kunde, läromästarna, kommer att vara för alltid förpassat till folklivsmuseernas utställningar, en del av vår historia men inte en del av det som är idag.



Och i vår iver att inte förlora det gamla, trygga, så händer det att vi inte riktigt förmå se det nya för vad det är – den förändrade vardagen- utan att vi ser det som hotfullt, skrämmande, sämre, mindre genuint, mindre rejält, obeständigare, mindre värt i stället. Och vill det sig riktigt illa spiller detta över på de människor som gör sig hemmastadda i det nya, som använder det och ibland blir frustrerade över hur det gamla, gistna, det där som förändringens vind sveper undan bit för bit trots någras kamp att bevara det, är i vägen för det nya.

Den framgångsrike

Det behövs alla sorter för att bygga en värld, och ytterligare några för att den skall utvecklas vidare från där den är i dag. Och det bör den, ty världen omkring förändras ständigt. Den värld som i går tycktes så välbyggd, genuin, pålitligt stabil och relevant är i dag ett par steg efter, och i morgon så klumpig, tungrodd och hopplöst bakom att de där ytterligare några sorterna inte längre kan växa i den utan lämnar den för bördigare marker.

Och det är ju lite synd, är det inte?

Det händer att den som var framgångsrik i går klarar att hantera skiftet och blir framgångsrik i dag också, men det är inte så vanligt. Oftare krävs en annan sort för att vara framgångsrik i en annan värld. Och inte sällan upplevs den andra sorten som både udda och konstig av den som inte riktigt vill att världen förändras, eftersom den var så bra som den var.

Hur var det nu Darwin sa?

It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change.

(Det är inte den starkaste av en art som överlever, inte heller den intelligentaste, utan den som bäst drar nytta av förändringarna)

Det tycks ligga en hel del i det, gör det inte?

.