Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

Mer lärarsång

Via bloggen VoF upptäcker jag att Bradley Wray, som undervisar i samhällskunskap på Arundel High School i Maryland, också använder musik för att underlätta för sina elever.

.

.

Only in America? Kanske är det så att svenska kreativa lärare är lite blyga inför Youtube, för nog finns det exempel även här?

Referenser och åldrandet

Vår bild av världen är formad av våra erfarenheter. Det är inget speciellt kontroversiellt uttalande, men jag säger det ändå, bara för att ha det med i tankegången.

När vi stöter på något nytt refererar vi till våra erfarenheter, jämför med vad vi upplevt och skapar oss utifrån det en första bild av det här nya. Allt medan det nya blir allt mer bekant reviderar vi vår uppfattning om det, infogar det i vår erfarenhetsbas och till synes omärkligt glider det över från kategorin ‘främmande’ till kategorin ‘välbekant’.

Så gör vi, så har vi alltid gjort och så kommer vi sannolikt att fortsätta göra, vi människor. Det är inte alls någon dum modell för att lära sig hantera världen.

Förutsatt vi inte plötsligt väljer att rätt som det är frysa vår världsbild i ett givet ögonblick. Då hamnar vi i en situation där allt nytt förblir främmande, förblir, i vår uppfattning, som den där första bilden vi skapade oss av det, den som enbart grundade sig på vår gamla och ju längre tiden går alltmer inaktuella världsbild. Då hamnar vi i en situation där vi snart är omgivna av mer främmande än bekant, eftersom världen omkring oss inte alls frös i det givna ögonblicket utan fortsätter, som den alltid gjort, att förändras. Det kan vara en skrämmande upplevelse.

Vi kan t ex välja att tro att en fiktiv karaktärs fiktiva upplevelser i en fiktiv återgivning av en verklig händelse faktiskt är verkligheten, skapa en del av vår världsbild utifrån detta och hårdnackat bemöta verkliga människor utifrån denna bild.

Vi framstår inte alltid som särskilt smarta om vi gör det, men det är ett alternativ som står oss till buds.

Ett annat alternativ är att betrakta den fiktiva karaktärens fiktiva upplevelse som just detta – en påhittad upplevelse i en påhittad återgivning av något som faktiskt hände, kanske ungefär som det framställs i berättelsen, kanske på något helt annat sätt, och när vi möter de verkliga människorna revidera vår bild utifrån hur de faktiskt visar sig vara.

Kanske blir vi med tiden lite visare om vi gör så. Jag hoppas det.

Jag fann mig idag referera till Terry Gilliams animationer som en illustration till hur jag ser på statistik. Människor i min egen ålder kan nicka instämmande (eller möjligen protestera om de till äventyrs inte håller med) eftersom de såg detta på TV samtidigt som jag såg det, medan många yngre människor hänvisas till Youtube eller Google för att min referens skall ha någon validitet för dem.

Så är det med referenser. Vi samlar på oss en hög under livet, och hänvisar till dessa för att beskriva världen, och rätt som det är upptäcker vi att delar av våra referenser är så gamla att de inte är en del av det självklara allmänna medvetandet längre.