Om en bok

Det hände sig en gång att en elev gav mig en bok. Dvs det händer ju då och då, ibland som gåva och ibland till låns, och just denna gång var det en gåva jag fick. Boken var denna:

och gåvan var ett förtroende. Oavsett om det eleven varit med om i sitt liv överensstämde med det karaktärer i boken upplever eller inte, så kanske det var, eller kanske inte, så var erfarenheterna och känslor som skildras tillräckligt nära de erfarenheter och känslor eleven ville att jag skulle känna till och förhålla mig till att eleven hade.

Alla de elever man som lärare möter i klassrummen varje dag bär på olika erfarenheter och känslor som de måste förhålla sig till, och det måste man förhålla sig till. Lärare är inte terapeuter, och att förhålla sig till innebär inte att behandla. Men det innebär att känna till, att ta hänsyn till, att väga in i bedömningar och bemötande.

Det innebär små enkla praktiska saker, som att se till att information delges på så många sätt som möjligt – muntligt och skriftlig, digitalt och på papper, i klasskalendern och på tavlan – eller att de böcker man använder i klassrummet finns tillgängliga i fler format än bara det enkla pappersformatet – digitalt och ljudbok t ex – eller att fundera över vilken färg det är på pennan man skriver med på tavlan.

Det innebär också att alltid hålla i minnet att skolviktiga saker som hemläxor, muntliga redovisningar, grupparbeten, pennor och deadlines innebär olika utmaningar, både olika slags utmaningar och olika magnitud av samma slags utmaning, för olika elever.

Elever har ingen plikt att anförtro sig till lärare, men de har rätt att göra det. Och om de gör det så har de också rätt att välja på vilket sätt de gör det. Och de har rätt att bli bemötta med respekt, vare sig de anförtror sig eller inte. Respekt för sig själva som elever och lärande människor, respekt för sig själva som personer med integritet och respekt för det förtroende de gett.

Ja, det gäller ju inte bara när vi får ett förtroende i skolan, men det gäller där också.

Boken är läsvärd i övrigt också.

Skola för dagens ungdom

Jag återvänder till skoldebatten igen. Dagens ungdom är en fantastisk generation – generös, omtänksam, kärleksfull och modig står den på tröskeln till en vuxenvärld som i många aspekter tycks befinna sig på randen till rent kaos – ekonomiskt, socialt, strukturellt, miljömässigt. Vår uppgift i skolan är att så långt vi någonsin förmår rusta dem med de kunskaper de behöver när de tar klivet ut i denna värld, om möjligt utan att repa den fantastiska kärnan.

Det är ingen liten uppgift, i synnerhet inte i en värld där Internet är en självklar faktor.

Vi hör titt som tätt kommentaren, invändningen, argumentet, frågeställningen:

All fakta finns ju på nätet, alla kan hitta den, vad är då skolans uppgift?

Visst är det så. Mycket fakta finns på Internet, lätt tillgängligt, men fakta är bara fakta. Det är inte detsamma som kunskap. Anne-Marie Körling formulerar ett svar på frågan om skolans uppgift i ett inlägg om hur hon undervisat om Anne Franks Dagbok:

Att undervisa och erbjuda elever ett innehåll de kanske själva inte skulle söka är skolans uppgift. Att länka samman texter, tankar och skapa diskussioner är också något skolan bör göra. De tysta klassrummens tid är förbi.

Det innebär, i många klassrum, ett annorlunda sätt att arbeta än man varit van vid. Det innebär inte att det som vi vant oss att tänka på som traditionell undervisning helt har tappat i värde, men det innebär att vi inte kan stanna kvar där. Vi, i betydelsen skolan, måste gå vidare.  Det här ställer höga krav på läraren, för hur vi än vänder och vrider oss så är det läraren som möter eleven de flesta gångerna, och ansvaret för hur det som sker i klassrummet utformas ligger direkt på lärarens axlar. Vi har kollegor till hjälp, vi har styrdokument, rektorer och skolledningar till hjälp, och vi har hela Internetet, fyllt med fakta, analyser, filosferingar, funderingar, klokskaper, utvidgat lärarkollegium och kommunikation. Men också med en massa strunt, nonsens och dumheter, och det ligger på oss att upptäcka och peka ut skillnaden.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att ha tillbringat en del tid med de nya styrdokumenten i sommar, funderat kring undervisningen, vad som behöver förändras, vad som behöver förbli och hur jag ska omsätta dessa till vardag och verklighet i klassrummet i vinter. Hur jag ska göra för att axla min del av ansvaret på bästa sätt?

Vi lever i spännande tider.

Men var är eleven?

DEJAs rapport visar, berättar SvD, hurusom svensk skola är rysansvärt ojämställd:

I dag lämnar DEJA, delegationen för jämställdhet i skolan, sitt slutbetänkande till regeringen. Vår granskning visar att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller.

Resultaten diskuteras och analyseras, givetvis, man tycker och tänker och tv-soffar om saken. Vad ska man göra åt problemet? Vilket är problemet? Finns det flera som trasslar in sig i varandra?

Flickorna och de unga kvinnorna rapporterar i större utsträckning än pojkarna och de unga männen en ökande psykisk ohälsa och trakasserier. Inom skolhälsovården och särskolan verkar det dock som om pojkarnas problem upptäcks lättare än flickornas problem. Vi föreslår mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida för att säkerställa att både pojkar och flickor får stöd. DEJA föreslår också att skolan ska bli bättre på att motverka kränkningar i skolan. Ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan föreslås helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.

Men, invänder då vän av kaos, hur tänker man här? Flickor mår dåligt, sliter tills de trillar ihop i små skälvande högar för att få toppbetyg, pojkar antipluggar och ägnar sig åt annat än skolarbetet. Att det behöver stöttas på alla fronter är uppenbart, men borde man inte också börjar reflektera över som det system man byggt upp i skolan egentligen är så vidare bra? Helena von Schantz skriver om effekterna av det matriarkat som växt fram i svensk skola:

Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Vad som händer vid syrebrist pratade vi om häromdagen, och det gäller i skolan likaväl som i atmosfären. Medan Gunilla Hammar Säfström sitter i TV-soffan och med politiskt korrekt avvägd föraktnivå i rösten förfasar sig över manliga lärare som highfivar elever i skolans korridorer och framhåller lärarnas roll som förebild för den neutrala samhällsmedborgaren beskriver Helena lärarens roll från ett annat perspektiv:

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare – både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material.

Detta är så viktigt att jag upprepar det en gång till: ”när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon”

Jämställdhet mellan könen är viktigt, det är inte rimligt att vi behandlar elever av något kön, vilket det än vara månde, efter någon slags genomsnittschablon eller kulturell föreställning om hur man ‘är’ om man tillhör ett givet kön. Gör vi det, oavsett hur välvilligt och omtänksamt vi än gör det, så missar vi att möta eleverna där de befinner sig. Och då hamnar vi där vi befinner oss nu, i en skolverklighet där elever stressar sönder eller i rent självförsvar glider undan utom räckhåll.

Och det är dumt.

.