Konsten att backa med stil

Ni vet hur det kan vara. Vi har alla gjort det. Vi kommer alla göra det igen. Och igen. Och igen. Eftersom vi är människor.

Vi säger något. Gör något. Skriver något. Publicerar något. Låter bli att säga något. Lämnar datorn på med en chatt uppe. Skickar ett sms till fel avsändare. Vi gör det inte för att vara stöddiga, kaxiga, otrevliga, göra någon ledsen eller upprörd. När vi gör det tycks det oförargligt, ofarligt, harmlöst, kanske lite roligt, en sån där sak som blir en lustig anekdot med tiden. Och i de flesta fall så blir det just så. Man får några skratt, några småleenden, ett eller annat höjt ögonbryn, en handfull likes och ögonblicket är förbi.

Men så finns de där andra tillfällena, när det till synes harmlösa, bagatellartade, slår så fel, orsakar smärta, rör upp känslor, träffar en öm punkt, krossar ett skört lugn. Vi hade inte kunnat förutse det, vi avsåg inte alls att såra, plåga, så split, och ändå står vi där och har åsamkat den. Vi känner oss utpekade som hänsynslösa, och impulsen att rättfärdiga oss kan vara stark. Vi menade det ju inte!

Det är då vi verkligen behöver den – konsten att backa med stil. Konsten att be om ursäkt, konsten att förklara att vi är uppriktigt ledsna över att det vi uppfattade som så litet och obetydligt orsakade smärta. Det kan vara väldigt svårt, men lyckas vi gör det all skillnad i världen.


Lekplatsincidenten

På lekplatsen leker fyra unga människor. Nej, låt mig omformulera mig – på lekplatsen sitter en mycket ung människa i rutschkanans nedre del och gråter övergivet. Två något lite äldre står ett par meter därifrån och förklarar för varandra hur de inte alls gjorde just något, absolut inte hårt och hur det under alla omständigheter inte kan ha gjort ont, egentligen, och en fjärde, ytterligare något lite äldre, tar plötsligt initiativet, springer bort mot gungbrädan och ropar åt de andra två att komma med. De skrattar och har synbarligen rätt kul tillsammans.

Den lilla människan sitter kvar och gråter.

Femtonåringen som går förbi på väg hem tvärvänder på klacken, marscherar förbi de tre på gungbrädan och går fram till den lilla. Hon sätter sig på huk framför henne, pratar med henne med vänlig röst, torkar tårarna och tröstar. De tre på gungbrädan tystnar först, och sen börjar den äldste försöka förmå de yngre att gå och be om ursäkt. De vill inte, ingen av dem anser att de gjort något fel när de dängde till den minsta.

Den minsta människan av de fem på lekplatsen reser sig från rutschbanan, femtonåringen borstar av henne och lirkar fram ett litet skratt. Tillsammans går de mot gungbrädan där ursäkterna, trots att de sitter långt inne, ändå kommer. En imponerad röst frågar den lilla om hon är bekant med femtonåringen. Det är hon inte. Femtonåringen stryker henne vänligt över håret, säger hej då, ha det så bra och fortsätter sin promenad hemåt.

Solen sjunker mot horisonten och svalorna skriker på försommarhimlen.