Morricas adventkalender, lucka tio

I dag är det dags för Nobelfesten, Nobelprisen delas ut, frackar och vackra klänningar får dansa, vackra menyer aväts och vetenskapen firas och uppmärksammans med glitter och glans.

Som sig bör!

 

Vetenskapen om #ADHD och medicin

En ny registerstudie från Karolinska Institutet visar att läkemedelsbehandling mot ADHD inte medför någon ökad risk för självmordsförsök och självmord, något som man tidigare befarat. Resultaten publiceras i vetenskapstidskriften BMJ.

– Vårt arbete visar på flera olika sätt att ADHD-läkemedelsbehandling med största sannolikhet inte kan kopplas till en ökad risk för självmordsförsök och självmord. Resultaten pekar snarare på att ADHD-läkemedel har en skyddande effekt, säger Henrik Larsson, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, som lett studien.

Bara häromdagen fick jag frågan vad jag skulle svara en förälder som kom till mig och frågade om hur hen skulle förhålla sig till den medicin en läkare skrivit ut till hens barn. Jag svarade som det är: jag är inte läkare och vill inte ta på mig det ansvar det innebär att råda och rekommendera kring någons medicinering. Jag skulle helt enkelt rekommendera personen att vända sig till ytterligare läkare, gärna specialister inom området, och ställa sina frågor där.

Jag tror ingen skulle fråga mig detta om det gällt medicinering vid diabetes, epilepsi, fotsvamp eller halsfluss, men när det gäller ADHD råder ibland andra tankegångar, och inte sällan läggs större vikt vid tro och tyckande än faktiskt vetenskap. Lika ofta leder detta till både lidande, svårigheter, stress, skam och utanförskap för den som behöver medicinen. Karolinska institutet presenterar en rapport kring ADHD-medicinering och självmord, samma vecka som jag fick ovanstående fråga från en av de medicin-skeptiker som högljutt tycker om andras hälsa. Forskningen visar:

För skapa klarhet i frågan har forskare vid Karolinska Institutet nu med hjälp av nationella patientregistret identifierat samtliga personer i Sverige som diagnostiserats med ADHD mellan 1960 och 1996, totalt 37936 personer. Dessa följdes sedan under åren 2006-2009 avseende läkemedelsbehandling och händelser som kunde kopplas till självmordsförsök eller självmord.

Bland annat jämfördes personer med ADHD under perioder med och utan läkemedelsbehandling. Forskarna kunde då konstatera att det inte finns något bevis för att behandling med ADHD-läkemedel ökar risken för självmordsförsök/självmord.

Forskningen visar alltså inte att självmordsrisken minskar. Det som har undersökts är nämligen det vanligt förekommande påståendet att adekvat ADHD-medicinering skulle leda till ökad suicidalrisk, och undersökningen visar att detta är en fördom, ett felslut, inte sant. ADHD-medicin ökar INTE risken för självmord.

Det finns många föreställningar kring den relativt nya diagnosen #ADHD. Somliga av dessa föreställningar, som den som presenteras i studien här ovan t ex, bygger på vetenskap och forskning. Andra bygger på välmenande omtanke och en önskan att ta hand om. Ytterligare andra på okunskap, fördomar, moraliserande och tyckande. Ett enkelt diagnostiskt test för att få en uppfattning om vilken slags föreställning som presenteras är att titta på tonen den presenteras i. Den första gruppen, den vetenskapliga forskningsbaserade, är ofta lågmäld, öppen med att det finns osäkra faktorer, att det kommer att komma ny forskning som nyanserar, öppnar nya insikter, förändrar eller vänder upp och ner på vissa aspekter. Den andra gruppen presenteras ofta med en kombination av käck och pigg uppmuntran i kombination med ett förminskande, lätt nedlåtande anslag kring personer med ADHDs kapacitet och förmågor. Den tredje gruppen känns igen på sin högljudda, kategoriska ton, ofta pepprad med värdeord som ‘stämpel i pannan’, ‘stigma’, ‘knarkmediciner’ etc.

ADHD är ett aber, ett gissel för såväl omgivning som individen. Lärare frustreras av hur snabbt det går när eleven med hög intellektuell kapacitet i kombination med känslorna utanpå, låg impulskontroll och hög perceptionsförmåga utan filter reagerar, plötsligt flammar upp i raseri, brister i gråt, faller ihop i en förtvivlad hög, frustar frustrerad över hur långsamt hen upplever att andra tänker. Människor i omgivningen tar illa upp över hur en person kan pyssla med sin telefon, pilla med något, rita, spela enkla spel, titta på allt utom den hen pratar med och kommunikationen faller så ihop i en hög av missförstånd. ADHD används ibland som en förklaring och en ursäkt för beteenden och ageranden som i själva verket beror på något helt annat, vilket leder till uppfattningen att även de ageranden och beteenden som faktiskt orsakas av ADHD kan hanteras genom att ‘skärpa sig’, ‘ta sig i kragen’, ‘rycka upp sig’ eller genom ‘förståelse och stöd’ på omgivningens villkor. Det är mycket olyckligt.

Det här om matte

Än en gång blåser universitet och högskolor i visselpipan:

Studenternas förkunskaper i matematik brister på fler och fler områden.

Det vi ser är utfall av ett skolsystem INNAN Björklunds tillträde. Det är nämligen så att elever går nio år i grundskola, och därefter tre år på gymnasiet, innan det överhuvudtaget är aktuellt att söka till högskola. De har nu gått minst en termin på högskola, ofta mer. Dagens studenter inträdde alltså i grundskolans första år, där grunden för matematikkunskaperna lades, där de skulle fått lära sig de fyra räknesätten, betydelsen av likhetstecken och prioriteringsregler etc, för senast tretton år sedan (Nio år i grundskolan, addera tre år i gymnasiet, addera ett år på högskola. 13=9+3+1) Många av dem började i grundskolan ännu tidigare, under det förra årtusendet.

Trots detta läggs skulden på Björklund, och de skolreformer som trätt i kraft under de två senaste mandatperioderna. Det håller inte riktigt. Matematikkunskapsnivån hos dagens högskolestuderande ger oss ingen information om hur skolreformerna påverkat nivån på undervisningen.

Är läget ännu sämre i dag? Ligger det på samma nivå? Är det bättre i dag? Kommer studenterna om tretton år att ha bättre på fötterna än de som kämpar i motvind och uppförsbacke i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det hänger på den undervisning de får, redan från första skoldagen.

Morricas #julkalender lucka 16

Det är måndag den sista skolveckan före terminsskiftet. Jag vet att många har lovet, semestern, helgdagarna etc i sikte nu, såväl studenter som kursdeltagare och elever, och inte alls har lust att tänka på det här med pluggandet just nu. Men hur det nu är, nyfiken på vardagens små mysterier kan man vara ändå. LTHs julkalender är en av mina favorittraditioner såhär års, och jag delar gärna med mig av traditionen:

Besvärliga forskning!

Forskning är bökigt, besvärligt, krångligt. Ny kunskap, nya insikter, nya perspektiv tvingar oss att tänka på nytt sätt, göra på nytt sätt, reagera på nytt sätt, förhålla oss på nytt sätt.

Och ibland inse att det vi gjort hittills, utifrån vad vi vetat hittills, faktiskt inte alls är så bra. Fast vi menade väl. Och var pålästa. Upplevdes som kunniga.

Det är inte så konstigt om stoltheten får sig en törn. Om det tar emot att erkänna att området som låg till grund för auktoriteten numera är historia. Om det är svårt att sätta sig i skolbänken och lära om.

Men de nya horisonter den nya vetskapen öppnar upp är mödan värda. Nycklarna vi får av de nya perspektiven gör oss klokare, starkare, kapabla!

Besvärlig forskning som kullkastar gamla teorier är roligt!

Svagt vetenskapligt stöd för behandling av #ADHD – inte så noga

De nämner det som kallas neurofeedback på nyheterna i radion, skummar pliktskyldigt, hastigt förbi det faktum att metoden har svagt vetenskapligt stöd, och deklarerar förtjust att den nu skall provas på svenska barn med ADHD.

Den första tanken som slår mig är den nonchalans inför vetenskapen som uppvisas när man hittat en metod som tycks tillräckligt mjuk och mysig för att inte kännas skrämmande. Det är inte så noga med vetenskapligheten, tycks det, om man kan slippa de där ruskiga medicinerna som ger så läskiga effekter när de köps på gatan och används lite på gehör sådär i kombination med andra preparat av människor som kanske eller kanske inte har medicinska behov av medicinerna i fråga.

Den andra är en återkommande reflektion i sammanhanget – är behandlingsmålet man strävar efter att ge människan med ADHD verktyg och metoder att kunna utnyttja sin smått formidabla kapacitet utan den sociala kostnad ignorerad eller felhanterad ADHD ofta innebär? Eller strävar man efter att få oss att passa i andras ramar, inte sticka ut, sväva ovanför, dra iväg i förväg, prova de där obanade vägarna, testa vad som händer om… utan sitta snällt på beige soffa utan att kräva mer, snabbare, svårare? Att vingklippa människor med ADHD till samma format som den imaginäre medelmedborgaren?

Vore inte det lite dumt?

Vi är inte bättre, vi är inte övermänniskor, men vi är annorlunda. Vi tänker, reagerar, reflekterar, minns, uppfattar världen annorlunda. Det är ni också. Varenda en. Det är ok. Ni får det. Låt oss också få det.

Kontext: Neurofeedback är alltså ingen ny, revolutionerande metod. Den har beforskats sedan sextiotalet, militärt såväl som civilt. Det finns således gott om vetenskapligt underlag, men inte mycket vetenskapligt stöd för metoden som adekvat behandling av ADHD.

TV

Jag zappar runt bland alla de kanaler den nya inredningsdetaljen erbjuder, än en gång fascinerad både över hur många gånger samma berättelse upprepas i enkla halvtimmesportioner med lättidentifierade ny-arketypiska karaktärer, och över hur det faktiskt nästan alla tider på dygnet tycks finnas intressanta, givande, inspirerande, tankeväckande program bara man letar lite.

Eftersom jag är som jag är funderar jag omedelbart över vem eller vilka som har forskat på hur dessa halvtimmesportionerade berättelser, med sina ständiga inslag av såväl enkel humor som sentimentalitet, som upprepas om och om igen med så små variationer att de i princip är försumbara påverkar respektive speglar människors och samhällens värderingar och världsbild.  Jag kan inte föreställa mig att området är obeforskat, det är ju ohyggligt intressant ur så många perspektiv!

Och sedan dök den upp, dagens ädelsten. I dag ett program om inredning, där inredningsdesigner Jeff Lewis tillsammans med sin assistent Jenni Pulos grep sig an en överdådig villa så överlastad med dyrbara konstföremål att frun i huset var på gränsen till att börja hysta bronsstatyer ut genom fönstret. Mycket drama, många känslor, stort fokus på personerna, givetvis, det handlar ju trots allt om att skapa en berättelse som berör genom att spela på känslosträngar, och jag fascineras av hur mycket man faktiskt ges möjlighet att lära sig genom program som dessa. De två huvudpersonerna diskuterar ljussättning, färgsättning, kontraster, skuggspel, takhöjd, väderstreck, kontextens betydelse på ett på samma gång självklart och pedagogiskt sätt. De förklarar, gestikulerar, visar, springer hit och dit med filmarna och visar saker från olika vinklar och rätt som det är finner jag att jag lärt mig massor om det här med inredning.

Jag är nog fortfarande nyförälskad i konceptet TV, tycks det.

Systemfel i skolan

Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.

Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.

Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.

I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.

Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.

Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.

För så här kan vi inte fortsätta.

Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

#skolchatt om samarbete mellan skola och lärarutbildning

Kära vänner och kollegor i det utvidgade lärarkollegiet, än en gång har det blivit torsdag och vi möts, traditionsenligt,klockan 20.00 på #skolchatt för en timmes samtal, samtänkande och utbytande av erfarenheter om och kring skolan. Ärtor och punch, pannkakor eller gräddbakelser till är frivilligt, Själv brukar jag dricka kaffe.

Ämnet denna torsdag är samarbetet mellan skolan och lärarutbildningen. Hur fungerar det i dag? Vad fungerar bra? Vad fungerar mindre bra? Vad vill skolorna ha ut av samarbetet? Vad kan skolorna ge? Vad vill lärarhögskolorna ha ut? Vad kan lärarhögskolorna ge? Och inte minst – vad vill de studerande ha ut av samarbetet? Hur kan vi utveckla samarbetet så att det blir givande för alla inblandade parter?

Personligen är jag väldigt mycket för det här med professionellt nätverkande, att knyta kontakter, skapa kontaktytor, mötesplatser, öppna dörrar både för att välkomna in och för att kika in hos andra. På lärarutbildningen möts många från det framtida skolsverige, jobbar tillsammans, lär känna varandra, får en känsla för varandras styrkor och intressen. Man går ut på skolor och praktiserar, knyter fler kontakter och en grund för samarbete mellan skolor, med lärarhögskolorna som en nod i nätverket, är lagd.

Det forskas ständigt kring skolrelaterade ämnen, överallt i hela världen, och hur ivrigt en lärare än tar del av de forskningsrön som kommer i hens väg så är det svårt att hinna med att sätta sig in i allt som kommer, att få en överblick över hur den nya forskningen passar in i eller helt förändrar de mönster vi orienterar oss efter.  Kanske skulle lärarhögskolorna kunna fungera som en akademisk stöttning här, och tillsammans systematisera de rön som strömmar in och erbjuda kontinuerlig fortbildning för alla lärare så att ingen behöver sitta på en skola långt ute i landet och känna att man är hänvisad till den forskning som var aktuell när man själv utbildade sig, för kanske tjugo eller trettio år sedan?

Det finns många områden där ett ökat samarbete skulle vara till gagn för alla svenska elever, i dag och i morgon, och jag ser fram mot att ta del av de tankar kring ämnet som kommer komma upp i kväll.

20.00 på Twitter, glöm inte tagen #skolchatt