Hemmabarn på efterkälken

I den amerikanska rapporten konstaterar man att barn som gått ett år i förskola ligger mellan fyra månader och upp till ett år längre fram i matematik, språk och läs- och skrivkunnighet än vad de skulle ha gjort om de inte haft tillgång till lärande i förskolan. Det här gäller alla barn, men framförallt barn till låginkomsttagare.

Det händer inte sällan att hemmaföräldrar (ofta hemmamammor men då och då hemmapappor) stolt talar om hur de väljer bort dubbla inkomster för barnens skull. Men rapporten svt rapporterar om visar att det kan vara så att de i själva verket gör sina barn en otjänst när de väljer bort förskolan och de erfarenheter och kunskaper barnen får där:

Det finns många studier på att ett samhälle tjänar på barns lärande i förskolan. Barnen lär sig kommunikation och samspel. De lär sig förstå begrepp och kan sätta ord på det de gör, säger Ingrid Pramling Samuelsson, professor vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet

Så kära, omtänksamma, välmenande hemmaföräldrar, låt era barn gå i förskola, ge dem möjligheten att ta del av den pedagogiska verksamheten och det försprång och den styrka och frihet den ger ert barn. Ni kommer inte ångra er.

Annonser

Förskolan betydelsefull för skolresultat

Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om vad hon finner när hon ”korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks”. Det som gör störst skillnad för barnen är inte främst de direkt skolförberedande aspekterna som lyfts i debatten på senare tid, utan de kulturella och sociokulturella aspekterna som väl närmast går in under begreppt omsorg (Finns begreppet ”barnomsorg” kvar i terminologin, eller är det lika formellt anakronistiskt som ”dagis”?):

Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det. Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten.
Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta. Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst.

Betydelsen av väl fungerande, stimulerande och utvecklande förskolor tycks dramatisk, och för ett samhälle som på allvar vill satsa på att bli ett kunskapsamhälle finns allt att vinna på en rejäl och stabil satsning på barnomsorg (jag är i många aspekter en anakronism, så jag använder uttrycket vare sig det är skrotat eller inte) och förskola. Inte för att alla barn måste sträva efter en akademisk karriär, men för att alla barn ska ha möjligheten om de så önskar. Oavsett vilket sociokulturellt sammanhang och vilken kommun de föds in i.

Det vinner vi alla på, som individer, som samhället och som värld. Är inte det en investering värd att göra?

Uppdaterar: Mats och Ordklyverier funderar också kring betydelsen av de kunskaper man får med sig från förskolan.

Barnsliga förskollärare

Samtidigt som vi i DN läser om behovet av systematisk uppföljning och transparens i skolsystemet kan vi också ta del av resultaten från Malmö Högskola av Susanne Thulins avhandling ”Lärares tal och barns nyfikenhet: Kommunikation om naturvetenskapligt innehåll i förskolan”.

Hon har undersökt hur kravet på i det här fallet naturvetenskapliga kunskaper i förskolans styrdokument tolkas i förskolans praktik. Det vill säga hur kommuniceras och undervisas i naturvetenskap i två studerade barngrupper

och resultaten av hennes undersökning är nedslående:

barn ställer konkreta  frågor kring naturvetenskapliga fenomen som de sällan får svar på, säger Susanne Thulin. Detta trots att barnen är genuint nyfikna och vill veta mer om hur det ligger till.
I stället replikerar ofta förskollärarna med egna frågor.
Susanne Thulin undersökte även språkbruket och upptäckte att lärarna ofta besjälade de undersökta djuren. Gråsuggorna i stubben  fick mänskliga drag och liknades vid barnen i förskolan. Det var ofta lärarna som lanserade detta besjälade språk, vilket gjorde barnen förvirrade.
I stället för att barnen fick lära sig mer om naturvetenskapliga fenomen och om livet i stubben så lämnades de därhän […]  det övergripande bildningsidealet i förskolan om lek, omsorg och fostran tar över.  Naturvetenskap, i min undersökning,  blir snarare ett redskap för något som är viktigare och på det här sättet förändras inte heller lärares syn på sitt uppdrag.

Under våren har det varit ett liv och ett kiv i skoldebatten kring just med vilken rätt förskollärare kallar sig lärare, och huruvida förskolan är en del av skolan eller något annat. Den som dristade sig till att framhålla att det nog är så att det för många föräldrar är omsorgen mer än den pedagogiska verksamheten som spelar roll i en förskola fick rejält på nöten, och någons (jag minns uppriktigt talat inte vems) formulering om ”riktiga lärare” fick enorma proportioner i debatten.

Thulins avhandling indikerar att det nog ändå ligger en del i argument om att förskolan i dagsläget snarare hör hemma i området barnomsorg än i området skola. Gråsuggesagor har sin plats, och fyller en nog så viktig funktion, men när de går ut över barnens möjligheter att få del av sin lagstadgade rätt till kunskap, då går de över till att bli ett bekymmer.

Jag har full respekt för det gigantiska ansvar förskollärare och barnskötare bär, varje arbetsdag utan undantag. Men det Thulin påvisar i sin avhandling behöver tas på allvar.

———————

Uppdaterar: SvD skriver om skolinspektionens granskning av förskolor.

Hierarkier

Tidigare idag försäkrade Zoran Alagic i en kommentar till inlägget Skolan är osexig apropå olika yrkesgrupper i skolsystemet att

Hierarki har aldrig LR talat om. Utan om att respektera olika kompetenser och yrkeskunskaper hos olika grupper

Trots detta tar Mats på TystaTankar strax därefter ännu en gång upp hur han upplever att samme Zoran ‘hetsar mot Lärarförbundet och förskollärare’. Att Mats inte läst Zorans kommentar här är inte så förvånande, därför lyfter jag upp den till en högre nivå och ger den ett eget inlägg, i förhoppningen att den därmed ska nå några fler.

Men samtidigt grubblar jag över Linda Linders kommentar till Mats inlägg. Hon skriver där att det handlar om status, och just hierarki. Kan det vara så att förskollärarna upplever att de ses som lägre i hierarkin än lärare i grundskolan och uppåt, trots att lärare inte ser detta utan förbryllas över bristen på yrkesstolthet och grubblar över varför förskollärare är så angelägna att tappa förleden i sin yrkestitel? Upplever förskollärare att de har mindre inflytande över sin arbetssituation är lärare har? Har de verkligen det, eller är det bara deras subjektiva upplevelse som t ex skulle kunna härstamma från en förändrad förskolevardag?

Jag vet inte, och jag vet inte om det finns någon forskning att tillgå heller. Men jag kan inte annat än fundera över hur denna upplevda hierarki ser ut, och varför den blir ett sånt brutalt fokus i debatten att både barn och elever tyckas helt hamna i skuggan.

Dax att införa hemläxa i förskolan

Länge nog har de där små rackarungarna i förskolan sluppit undan regelbundna hemläxor, utan de har obekymrade kunna drälla omkring hela eftermiddagarna och göra just ingenting om de har lust med det. Men nu, skriver Malin Siwe i Expressen, är det dags.

Nej, det är inget aprilskämt. Ledarartikeln är skriven den 23 mars, men det är först nu jag kommit mig för att kommentera på den, trots att jag helhjärtat instämmer i Siwes text:

Det händer att lärare i svenska för invandrare rekommenderar att titta på Bolibompa och annat på Barnkanalen med sina ungar, eller helt själva. Det förekommer att förskollärare ger samma råd. Men egentligen borde alla förskollärare ge barnen i läxa att kolla svensk barn-tv en timme om dagen, helst tillsammans med en förälder. Och därtill låna ut Pippi, Tsatsiki eller Alfons Åberg på dvd. Eller för all del något utländskt tecknat, om alla talar svenska.
Den som är född i Sverige, eller har kommit hit i späda år, måste ges möjligheten att själv välja sin identitet: svensk, svensk-irakier, irakier. Ungdomarna ska inte tvingas välja bort det svenska på grund av att de fått för dålig bas i skolan.

Problemet hon lyfter är på riktigt, och det är viktigt. Språk är makt, den som behärskar språket förstår vad som sägs, och blir inte lurad av undermeningar eller halvsagda sanningar. Den som behärskar språket kan uttrycka sig, kräva sin rätt, argumentera, förklara, motivera och nå fram.

Lär mig riktig svenska! Jag kan bara blattesvenska och jag vill inte låta dum!

sa en elev i mitt klassrum för några år sedan. Det är ett verkligt, konkret problem inte bara för de elever som, likt Ali i 9A sorgset suckar:

Jag är ju född i Sverige, jag har gått nio år i en svensk skola. Ändå ligger jag på en sådan nivå, det tycker jag är helt sjukt

utan för hela samhället. De vill inte låta dumma, ungarna från de invandrartäta förorterna, precis som ungarna från Bjästa, Kävlinge eller Örebro inte vill låta dumma. De vill kunna uttrycka sig, de vill ha språket och makten.

Att ge dem Bolibompa i läxa är en gåva som hjälper dem på vägen. Jag gillar’t. Vad tycker ni?

Undervisning minskar förskolebarns nyfikenhet

För lite sedan skrev twittraren Zoran Alagic en tweet om hur han önskar sig fokus på omsorg snarare än undervisning på dagis. TystaTankar reagerade på detta, i flera inlägg, och diskussionen blev lång och animerad. Nu ger professor Alison Gopnik Alagic delvis rätt i sin artikel Why Preschool Shouldn’t Be Like School (varför förskolor inte bör vara som skolor). I artikeln beskriver Gopnik ett projekt där man tittat huruvida fyraåringar lär sig olika saker om de får filura själva respektive blir undervisade.

Undersökningen gick till så att man presenterade en intrikat leksak för barnen, och den som presenterade den alternerade sin presentation mellan grupperna. När h*n demonstrerade leksaken för barnen, visade ett par funktioner och sedan lät dem leka imiterade de lydigt de funktioner h*n demonstrerat, filurade en stund och upptäckte ibland ett par andra funktioner, men tappade sedan intressed. När den som presenterade leksaken däremot agerade som om den var lika ny för presentatören som för barnen, och lät barnen experimentera tämligen förutsättningslöst upptäckte de en väldigt massa funktioner och experimenterade länge och ingående med leksaken för att locka ur den alla dess hemligheter.

Slutsatsen av studien är att det finns stora fördelar med att bli undervisad av en lärare – man kommer raskare till målet, och man gör det på en rakare väg. Men, understryker Gopnik, detta är inte enbart av godo. Innan man lär sig att bli undervisad, ty det är en konst, så behöver man lära sig att pröva sig fram.

Indeed, these studies show that 4-year-olds understand how teaching works and can learn from teachers. But there is an intrinsic trade-off between that kind of learning and the more wide-ranging learning that is so natural for young children. Knowing this, it’s more important than ever to give children’s remarkable, spontaneous learning abilities free rein. That means a rich, stable, and safe world, with affectionate and supportive grown-ups, and lots of opportunities for exploration and play. Not school for babies.

(Studien visar att fyraåringar förstår hur undervisning fungerar och kan lära från en lärare. Men där finns en intrikat samverkan mellan detta slags lärande och det mer vittomspännande lärande som är så naturligt för små barn. Utifrån denna vetskap blir det viktigare än någonsin att ge barnens fantastiska, spontana inlärningsförmåga fria tyglar. Det innebär en innehållsrik, stabil och trygg värld, med engagerade och stöttande vuxna och massor med möjligheter att utforska och leka. Inte skola för småbarn.)

Jag vill i sammanhanget understryka att Mats aldrig, såvitt jag vet, gett uttryck för att vara förespråkare för klassisk skolundervisning för små barn, tvärtom är han en lekens riddare.

För förskolan

I mitt inlägg om konsekvenserna av att skolan, i den politiska retoriken, fallit ur sammanhanget där vi finner vetenskap, forskning, arbetsmarknad, utveckling, företagande, framtid etc och istället hamnat i tryggt förvar mellan vård och omsorg uppstod en lite vilsen diskussion om förskolan, och vad den är. Jag hävdar med en dåres envishet att förskolan INTE är skola, och INTE barnomsorg, utan något helt annat, en unik och viktig del av den väg som utgör underlaget för bildningsresan, och att vi förlorar något mycket viktigt om vi flummar bort den i någon välmenande sammanblandning med skolan eller barnomsorgen. Förskolan tangerar båda dessa, men är varken eller, utan utgör en tredje entitet.

Nej, ni ser så rörigt det blir när man trasslar ihop förskolan med skolan, man riskerar att alldeles tappa perspektivet!

Gå istället och ta del av hur frågan diskuteras på annat håll, från annat håll, hos den skäggige dagisfröken.