Monaeffekten

Det kan tyckas se mörkt ut för Mona Sahlin och det rödgröna samarbetet just nu. Utöver den opinionsmätning som publicerades där Sahlin hamnar bland de tre sista pågår, enligt media, en smutskastningskampanj mot henne – ett email som sägs vara skrivet av henne cirkulerar och fnissas åt. Bakom kampanjen ligger, sägs det, en moderat politiker från Gnosjö. Någonstans antyds att det kan vara en reklambyrå som ligger bakom tilltaget. Möjligen är det båda.

I DN uttalar sig socialdemokraternas Ibrahim Baylan i frågan, och förklarar att

förtalskampanjen mot Sahlin ökat i styrka sedan statsråden Mats Odell och Sven Otto Littorin kallat de rödgrönas budgetalternativ för Tobleronepolitik. Han menar att det gav ett sorts grönt ljus till valarbetarna.

Vi får allt fler tecken på att det ökar i spridning. Därför kräver jag nu att den moderata partiledningen agerar och ger en tydlig signal att det inte är acceptabelt att falskeligen sprida uppgifter vars syfte bara är att misskreditera Mona Sahlin, säger han.

Det antyds också lite här och där, som vanligt när det gäller kvinnliga politiker, att det är just könet och inget annat som ligger till grund för kampanjen. Jag är skeptisk, vore det så enkelt skulle t ex även miljöpartiets Maria Wetterstrand mötas av samma misstro, skulle hon inte?

Vara hur det vara vill med den saken, men ett bör man klart för sig: opinionen börjar vända, och Monaeffekten börjar få en annan innebörd. Förtroendet för henne ökar knappast, och hon imponerar inte med sitt sätt att hantera den här krisen heller, men hon börjar få sympatier. Folk börjar tycka synd om henne, och se på henne med mindre fördömande.

Vore socialdemokraterna och de övriga i det rödgröna samarbetet lite strategiska skulle de släppa allt fokus på alliansen som en het potatis och rida på sympativågen nu, passa på tillfället att slå på trumman för den politik man skulle föra om man skulle vinna valet i höst och inget annat. Jag tror inte man kommer att göra det, tyvärr, jag tror man kommer fortsätta på den inslagna linjen och fokusera mer på att anklaga alliansen, och därigenom lyfta fram dem och deras politik än mer, än på att framhålla sig själva.

Det, däremot, är en förlorarstrategi, med eller utan Monaeffekten.