Den öppna dörren

En reflektion kring dörrar får mig att fundera på det här med arbetstid igen. Texten handlar om hur det är att vara chef, men jag kan tänka mig att jag inte är den enda lärare som känner igen sin arbetsvardag i beskrivningen:

Jag har ett stort gäng med direktrapporterande personer. För dem står min dörr alltid öppen, det är något som vi chefer fått lära oss är viktigt. Open door policy! Problemet är att jag faktiskt blir avbruten hela tiden. Jag får inte göra klart det jag håller på med, jag får ingen arbetsro. De små stunderna hackar upp hela min dag och jag undrar hur effektiva de där samtalen egentligen är.

Jag är en fasligt opraktisk kollega på många vis, en sån som behöver långa oavbrutna sjok av ostördhet för att kunna tänka, reflektera och komma fram till något. Och när jag säger ostördhet så menar jag det på eremitnivå. Tänk svårtillgängliga grottor. Tänk Kappadokien. Varje avbrott, hur vänligt, litet, hövligt eller omtänksamt det än är, i det läget gör att jag måste backa tillbaka en bit och börja om därifrån. Det gäller när jag planerar, det gäller när jag förbereder och efterarbetar, och det gäller i särskilt hög grad när jag ger feedback på elevers arbete.

Signaturen Pia Plopp, som skrivit artikeln, har en fundering på hur hon skall lösa problemet:

Vad skulle hända om jag ställde lite större krav på de som traskar rakt in på mitt rum? Om jag bad om möjlighet att förbereda mig? ”Jag tycker att det är viktigt att det blir ett givande samtal och därför vill jag veta innan vad det är du vill diskutera. Jag vill även avsätta tid så att jag kan fokusera ordentligt på just dig och ditt ärende.” Typ.

Efter den här kaotiska veckan, med en miljard spontansamtal om allt från serverkonfigurering till kärleksproblem, har jag bestämt mig för att göra ett litet experiment. Mina medarbetare kommer att få veta hur jag fortsättningsvis vill att vi kommunicerar. Att jag mer än gärna tar mig tid, men att jag vill skapa bättre förutsättningar för mig att kunna vara en engagerad samtalspartner och ledare.

Det är ett sätt, att strukturera och avgränsa sin tid på arbetsplatsen, helt enkelt tala om att mellan klockan X och klockan Y är jag helt tillgänglig, men från klockan Y till klockan Z måste jag fokusera på mina andra arbetsuppgifter.

Jag använder en annan metod – när jag befinner mig på skolan (och inte har lektion, givetvis) är min dörr bildligt talat (mitt arbetsrum ligger i biblioteket, och jag delar det med kollegor, så den bokstavliga dörren är stängd av hänsyn till andra än mig) öppen, och jag ägnar mig åt de där mer pyssliga arbetstuppgifterna som inte kräver att jag går in i eremit-läge, och blir inte det minsta störd när än det knackar på dörren och någon kikar in eftersom det där behov av att prata en stund om ett eller annat, fråga om något, be om hjälp eller råd eller bollplankande eller vad det nu kan vara uppstått. Är jag på skolan är jag tillgänglig. Det är rätt skönt.

Eremitdelen av arbetet förlägger jag till förtroendetiden, helt enkelt, och ägnar mig åt någon helt annanstans.

Så gör jag, och det funkar ypperligt för mig. Andra gör på andra sätt. Jag tror det är viktigt att hitta sina rutiner kring det här med ostörd arbetstid och tillgänglighet, och jag tror det är rätt individuellt hur man gör det, inte sant?

Vad är arbetstid?

Jag tittar på Skolsnack Garage-TV hos Fredrikbloggen. Man pratar om tid, om arbetstid, om lärares förtroendetid, om hur tiden prioriteras och om huruvida man gör rätt saker eller är mer mån om att göra saker rätt.

Det är viktiga frågor, och det är frågor som de flesta har åsikter om och frågor som väcker känslor.

Man lyfter bland annat den ständigt återkommande frågan om saker man råkar stöta på som väcker tanken ‘aha, detta skulle ju passa precis i undervisningen’ – gör det att TV-tittandet eller tidningsläsandet eller vad det nu råkar vara sker på arbetstid eller fritid? Eller en gråzon någonstans emellan?

Det är en intressant fråga att fundera kring. Såhär funderar jag:

Då och då har jag pratat lite om hurusom jag arbetar när jag arbetar med skönlitteratur i språkundervisningen. Jag lägger ner en hel del tid på att målmedvetet förbereda de böcker eller texter som kommer att användas i klassrummet, och den tiden anser jag definitivt hör till min arbetstid.

Det är stor skillnad på hur jag läser när jag läser för att bedöma en boks undervisningsbarhet eller när jag närläser och planerar undervisningen gentemot när jag läser en bok för min egen skull. Visst händer det att jag stöter på en bok med god undervisningspotential när jag läser för min egen skull, men det gör inte mitt privata läsande till arbetstid, utan bara att det jag gör på min fritid får effekter på mitt arbete.

Och det gäller det mesta. Det finns en tendens i debatten just nu att räkna timmar och minuter i lärares arbetstid som vore vi alla byråkrater med stoppur i handen. Så fort man tänker en tanke som har relevans till det man gör i klassrummet så klickar man igång stoppuret.

Uppriktig fråga: blir ni inte stressade av att tänka så?

Jag har en årsarbetstid. En del av den tiden är schemalagd, en del av den tiden är förtroendetid. För mig innebär det att min arbetsgivare har förtroende för att jag förvaltar min årsarbetstid på ett sånt att jag kan utföra det arbete jag är anställd att utföra på ett gott sätt. För mig innebär det också att min arbetsgivare har förtroende för att jag förmår sätta gränser för mitt arbete så att jag inte plötsligt jobbar alldeles för mycket, samtidigt som jag har förtroende för att min arbetsgivare inte lägger på mig galna uppgifter som inte har med det jobb jag är anställd för att göra att göra.

Somliga perioder arbetar jag väldigt mycket. Andra Väldigt Mycket. Däremellan finns det perioder när planeringen rullar på, och jag har möjlighet att ta igen mig. Det blir så när man har årsarbetstid. Skulle en tidsstudieman komma och hälsa på mig i en sådan lugn period skulle han hoppa upp och ner av förtjusning och hojta att jag har hur mycket utrymme som helst att ta på mig andra arbetsuppgifter! Skulle han dyka upp i en av de perioder när jag arbetar Väldigt Mycket skulle han ge upp och gå hem eller somna i ett hörn långt innan mitt arbetspass tagit slut.

Jag skulle erbjuda honom en kudde att vila sitt trötta huvud på och viska att det nog finns vettigare saker för honom att studera.

Men ungefär så ser jag på saken – om saker jag gör råkar väcka tankar om skolan, om böcker jag läser visar god undervisningspotential, om TV-program jag ser ger mig uppslag för klassrumsdiskussioner eller om samtal på Twitter ger mig nya infallsvinklar så är det inspirerande och givande. Men det är vad man kallar serendipiteter, mycket betydelsefulla, ja. närmast oundgängliga, men inte arbetstid. Arbetstid blir det när jag börjar bearbeta det, förbereda det, arbeta med det och foga in det i planeringen och skolarbetet.

Är jag helt ute och cyklar, tycker ni?

Skollyftet Ed Camp

Vi har ibland pratat lite om det här med behovet av att lärare kompetensutvecklar sig, fortbildar sig, tar del av den modernaste forskningen, inom sitt ämnesområde såväl som inom pedagogik och skolutveckling, och vi har pratat lite då och då om vems ansvar det är att det faktiskt sker, kontinuerligt, och huruvida det är i sin ordning att använda förtroendetiden till detta eller om man istället bör kräva att arbetsgivaren avsätter speciell fortbildningstid.

Vi har väl inte alltid haft samma syn på saken, och diskussionerna i kommentarsfältet har ofta blivit långa. Detta är ett ämne som engagerar.

På blogget Skollyftet funderar Anna Kaya över om det inte vore en god idé att lärare träffas och kompetensutvecklar och fortbildar sig tillsammans. Inspirationen är fantastiska TED och minst lika fantastiska Ed Camp.

Läs vad hon har att säga om saken, detta kan bli något fantastiskt för skolsverige.

Läraren och arbetstidsfördelningen

I ett litet Twittersamtal kring skolan kommer vi, som vanligt, in på det här med arbetstid och hur den ska fördelas och vad den ska räcka till, och jag finner plötsligt anledning att fråga mig själv: dessa lärare ska ha ansvar för att planera elevernas arbetstid, att fördela deras arbetsuppgifter och se till att elevernas arbetsbörda blir rimlig och rimligt fördelad. Hur kan det komma sig att de inte kan ta ansvar för att planera och fördela sin egen arbetstid? Hur kan det komma sig att de inte själva kan ta ansvar för att organisera samarbetstillfällen, utan väntar på att skolledning eller huvudman kan fixa detta? Hur kan det komma sig att det absolut inte går att använda en del av förtroendetiden till samarbete?

Ja, visst är det fåniga frågor, det är klart det går att använda sig av förtroendetiden till att samarbeta, och det är klart att lärare själva kan ta ansvar för att arrangera samplanering. Jag menar, lärare är trots allt proffs på att planera och lägga upp arbete för stora grupper av människor, inte sant?

Ändå dyker frågorna upp under samtalet. Kanske missförstår jag samtalspartnern, Twitter kräver viss vana och finess innan man kan uttrycka vad man vill ha sagt på ett hyggligt tydligt sätt. Men kanske är det ungefär så tankegången går ute på skolorna? Jag vet inte, hur ser ni på saken? Tar lärare själva tag i saken och organiserar sin arbetstid på ett rationellt och vettigt sätt? Samarbetar man kring de uppgifter som man kan samarbeta kring? Skapar man utrymme för möten?

Och hur är det med förtroendetiden? Vad är comme il faut att använda den till?