Genusfarhågor

Jag kom att befinna mig i en av tre grupper kvinnor som fick till uppgift att med hjälp av olika artefakter – en per grupp – illustrera ett koncept. En intressant övning, instant gruppkänsla som ofta när gruppen får en tydlig uppgift.

Efteråt pratade vi igenom processen, hur vi tänkt, hur vi reflekterat, om någon klivit fram som ledare, om alla bidragit, om arbetet skettstegvis, organiskt eller…. Ja, ni vet, inte sant? Vem i gruppen hade tagit emot artefakten? Hade hon därmed getts ett initialt initiativ, slagit an en ton eller var det bara en gest utan betydande betydelse?

Och sedan kom genusfrågan upp – om det varit en man med i gruppen, och han hade varit den som tagit emot artefakten, hade det gjort skillnad? Och jag noterade intresserad att dels var det ett flertal av de deltagande som spontant tänkte sig att det skulle gjort skillnad, dels gav uttryck för en omedelbar handlingsberedskap om utifall att den hypotetiske mannen skulle ge uttryck för ‘lilla gumman’-attityd. Samtidigt som samma personer uttryckte att genus inte gör någon skillnad.

Jag drar ingen slutsats, men konstaterar att det är intressant att reflektera över vilka effekter dessa farhågor och denna handlingsberedskap kan ge i mellanmänskliga interaktioner.

Annonser

Men vänta nu lite

Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.

Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.

Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.

Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?

Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?

Superhjältinnor

Diskussionen i kommentarsfältet till Mats inlägg om Kvinnliga superhjältar är intressant, grundligt förvirrande men tankeväckande. En stor del av förvirringen består i att vi har så vitt skilda referensramar att vi helt enkelt inte känner till det den andre refererar till, och analogierna kraschlandar som pappersflygplan i ett duggregn, men om ingen av oss ger upp når vi förr eller senare fram till gemensam mark. Det brukar vi göra.

Diskussionen visar tydligt hur olika förväntningarna är på män och kvinnor, och hur olika samma beteende uppfattas hos den ene eller den andre. Som det faktum att det här med relationer, familj, barn och sånt komplicerar tillvaron för en superhjälte ( som ju behöver vara beredd att dels försvinna i väg med ett ögonblicks varsel utan att behöva avsluta upphängningen av julbelysningen eller vad det nu kan vara först; dels behöver kunna skratta faran i ansiktet utan att fundera över vem som skall hämta på förskolan om h*n blir köttfärs) gärna leder till att h*n lever ett rätt eremitiskt liv (kanske tillsammans med sin trogne butler, om ekonomin tillåter). Blotta tanken på att en kvinna faktiskt skulle kunna tänka sig att avstå barn, pelargoner på fönsterbrädan och hemmets trygga vrå till förmån för en mer eller mindre hemlig identitet som superhjälte, ja, kanske till och med skulle föredra den existensen, tycks mycket svårare att ta in än tanken på att en man utan större betänkligheter skulle göra valet.

Intressant det här med vad man i ett samhälle betraktar som allmänmänskligt respektive könsbundet.

Mats föreslog klokt att vi skulle anlägga ett skoldebattsperspektiv på det hela, och genast börjar jag fundera på vad dessa förväntningar på vad som är könsbundet och allmänmänskligt gör för våra unga padawans uppfattning om vilka möjligheter som står dem till buds när de växer upp?

Tankeväckande, som sagt.

Rosengårdsskolan

om Rosengårdsskolan skriver bland andra Christermagister:

Rektorerna behöver mer pengar för att kunna öka lärartätheten och för att kunna betala pedagogerna i det här området riktigt bra löner. Man måste lyckas locka till sig kunniga och engagerade lärare. Den högre lärartätheten kan, förutom klassrumsförstärkning, också användas för att se till att lärarna inte har dagarna fulla av undervisning. De behöver tid till kompetensutveckling och till att kunna förbättra samarbetet med hemmen.

och Expressens Erik Erfors:

Jovisst, här handlar det om det segregerade Malmö. Samtliga 269 elever i Rosengårdsskolan 6- 9 har invandrarbakgrund, varav ungefär hälften är födda i Sverige. Desto viktigare att just dessa elever får chans till en skolgång värd namnet.
Men bostadssegregationen kan omöjligen vara den avgörande orsaken till Rosengårdsskolans totala haveri.
I Värner Rydénskolan, som också ligger i Rosengård, klarade 71 procent av eleverna gymnasiebehörigheten; alltså att jämföra med Rosengårdsskolans 28 procent.

Och nu måste även Morrica påpeka en sak som hon tyvärr tycker kommer bort en aning i samtalet:

Eleverna på Rosengårdsskolan är lika smarta, lika begåvade, minst lika motiverade, minst lika ambitiösa, lika vetgirig och lika trevliga som vilka elever som helst. Deras kunskapsbrister beror enbart på att de inte haft möjlighet att lära sig ännu, och detta i sin tur har många olika orsaker. I Rapports inslag (jag vet inte hur länge det ligger kvar) förklarar rektorn att skolan har misslyckats ‘inte nått ända fram’ i undervisningsbiten. Olyckligtvis vet han, trots att han är rektor, inte det minsta om hur man arbetar i t ex matte i den skola där han är pedagogiskt ansvarig.

Erfors igen:

Skolinspektionen gör en intressant observation: bland skolpersonalen i Rosengård finns det ”i alltför hög utsträckning ett bristtänkande kring barns och elevers förmågor.”
Med andra ord ett slags systematisk underskattning av eleverna eller en överskattning av det sociala arvets betydelse; att elever i problemområden mer eller mindre är predestinerade till inlärningsproblem.
Med sänkta förväntningar följer sänkta kunskapskrav.

Man har allt att vinna och inget att förlora på att konsekvent bemöta sina elever som begåvade, ambitiösa elever. Det gäller i Rosengård likaväl som på Östermalm, i Örebro och Sundsvall – överallt, kort sagt.

Jag ville bara att det skulle sägas högt.